RYMDEN

ISS: Samarbetet som skapade rymdens högteknologiska lapptäcke

ISS har huserat över 200 personer och växt från 13 x 4 meter till 94 x 73, och från 20 ton till 419. Därmed är den fyra gånger större än Mir var under sin storhetstid.
ISS har huserat över 200 personer och växt från 13 x 4 meter till 94 x 73, och från 20 ton till 419. Därmed är den fyra gånger större än Mir var under sin storhetstid.
Rymdstationen Saljut i omloppsbana, fotograferad av besättningen på Sojuz 10.
Rymdstationen Saljut i omloppsbana, fotograferad av besättningen på Sojuz 10.
Skylab, USA:s första rymdstation, som sköts upp av en Saturn V-raket i maj 1973.
Skylab, USA:s första rymdstation, som sköts upp av en Saturn V-raket i maj 1973.
Befälhavaren på Skylab 4, Gerald Carr, demonstrerar tyngdlyftning i tyngdlöst tillstånd med astronautkollegan William Pogue.
Befälhavaren på Skylab 4, Gerald Carr, demonstrerar tyngdlyftning i tyngdlöst tillstånd med astronautkollegan William Pogue.
Den 2 november 2000 dockade Sojuz-kapseln med ISS och med detta anlände även rymdstationens första besättning: Bill Shepherd, Yuri Gidzenko och Sergei Krikalev. I detta första skede bestod ISS av modulerna Zarya, Unity, Z1-Truss och servicemodulen Zvezda.
Den 2 november 2000 dockade Sojuz-kapseln med ISS och med detta anlände även rymdstationens första besättning: Bill Shepherd, Yuri Gidzenko och Sergei Krikalev. I detta första skede bestod ISS av modulerna Zarya, Unity, Z1-Truss och servicemodulen Zvezda.
Fruktstund i Zvezdamodulen för Expedition 1-besättningen, från vänster Yuri Gidzenko, Bill Shepherd och Sergei Krikalev. Modulen innehåller bland annat kök, toaletter och sovplatser.
Fruktstund i Zvezdamodulen för Expedition 1-besättningen, från vänster Yuri Gidzenko, Bill Shepherd och Sergei Krikalev. Modulen innehåller bland annat kök, toaletter och sovplatser.
Rymdstationen färdas i en hastighet på 27 000 kilometer per timme, och det tar cirka 90 minuter för ISS att färdas ett varv runt jorden. Det innebär att besättningen varje dygn ser i genomsnitt 16 soluppgångar och lika många solnedgångar. Bilden är ett montage av sju olika fotografier som visar ISS framför solen.
Rymdstationen färdas i en hastighet på 27 000 kilometer per timme, och det tar cirka 90 minuter för ISS att färdas ett varv runt jorden. Det innebär att besättningen varje dygn ser i genomsnitt 16 soluppgångar och lika många solnedgångar. Bilden är ett montage av sju olika fotografier som visar ISS framför solen.
Christer Fuglesang blev första svensken i rymden under sitt första uppdrag på ISS. Under sina två rymdpromenader fäste han nya sektioner på rymdstationens fackverk och konfigurerade om stationens elektriska system. Han fick dessutom göra en oplanerad rymdpromenad för att hjälpa till att vika ihop P6-solpanelen.
Christer Fuglesang blev första svensken i rymden under sitt första uppdrag på ISS. Under sina två rymdpromenader fäste han nya sektioner på rymdstationens fackverk och konfigurerade om stationens elektriska system. Han fick dessutom göra en oplanerad rymdpromenad för att hjälpa till att vika ihop P6-solpanelen.
Det internationella samarbetet är synligt i mer än vilka länder som har levererat de olika modulerna till ISS. År 2018 installerades det som då var världens mest avancerade rymdrobot på Destiny-laboratoriet. Roboten Dextre levererades av kanadensiska rymdstyrelsen, som beskriver hur dess robothänder kan hantera allt från ”kylskåpsstora” komponenter till smådelar med behov av en precision på bara några millimeter. Dess robothänder beskrivs som ”schweiziska arméknivar”, men med en känslighet som påminner om den mänskliga motsvarigheten.
Det internationella samarbetet är synligt i mer än vilka länder som har levererat de olika modulerna till ISS. År 2018 installerades det som då var världens mest avancerade rymdrobot på Destiny-laboratoriet. Roboten Dextre levererades av kanadensiska rymdstyrelsen, som beskriver hur dess robothänder kan hantera allt från ”kylskåpsstora” komponenter till smådelar med behov av en precision på bara några millimeter. Dess robothänder beskrivs som ”schweiziska arméknivar”, men med en känslighet som påminner om den mänskliga motsvarigheten.
Astronauten Peggy A Whitson blev den första kvinnliga befälhavaren på ISS när hon anlände med Sojuz TMA-11 den 10 oktober 2007. Hon är biokemist och har till dags dato rekordet för kvinnliga astronauter med sina 666 dagar i rymden.
Astronauten Peggy A Whitson blev den första kvinnliga befälhavaren på ISS när hon anlände med Sojuz TMA-11 den 10 oktober 2007. Hon är biokemist och har till dags dato rekordet för kvinnliga astronauter med sina 666 dagar i rymden.
Japanska astronauten och flygingenjören Soichi Noguchi under arbete på Destiny-modulen. Soichi Noguchi har två rekord noterade i Guinness rekordbok för sitt arbete i rymden. Han var först i världen med att återvända till jorden på tre olika sätt: på vanlig landningsbana med rymdfärjan Discovery 2005, med en kapsel på Kazakstans stäpper 2009 och i Mexikanska gulfens vatten efter ett Space X-uppdrag 2020. Och han noterade även ett världsrekord för ”längst tid mellan rymdpromenader” med sina 15 års mellanrum.
Japanska astronauten och flygingenjören Soichi Noguchi under arbete på Destiny-modulen. Soichi Noguchi har två rekord noterade i Guinness rekordbok för sitt arbete i rymden. Han var först i världen med att återvända till jorden på tre olika sätt: på vanlig landningsbana med rymdfärjan Discovery 2005, med en kapsel på Kazakstans stäpper 2009 och i Mexikanska gulfens vatten efter ett Space X-uppdrag 2020. Och han noterade även ett världsrekord för ”längst tid mellan rymdpromenader” med sina 15 års mellanrum.
Ingenjören Serena Auñón-Chancellor under arbete i ISS ”Microgravity Science Glovebox” juli 2018.
Ingenjören Serena Auñón-Chancellor under arbete i ISS ”Microgravity Science Glovebox” juli 2018.

En Nasa-ingenjör har sagt att det var ”som att bygga ett fartyg mitt ute på havet, från kölen och uppåt”. Internationella rymdstationen är en av tidernas mest svindlande ingenjörsbragder, och en symbol för vad mänskligheten kan åstadkomma när vi samarbetar. Men kanske inte länge till.

ERbjudande!

Vi bjuder på din sommarläsning!

Det här är en premiumartikel som vi har låst upp även för dig som inte prenumererar på Teknikhistoria. Ta chansen att få ännu mer spännande teknikhistorisk läsning!

Sommarerbjudandet har löpt ut, men du kan beställa din prenumeration på Teknikhistoria här!

Eller, skaffa en digital prenumeration för bara 59 kronor i månaden. Läs mer här!

Tvärtemot vad många tror slutade 1900-talets stora rymdkapplöpning inte i amerikansk triumf. Två år efter månlandningen var det i stället Sovjet som plockade den sista återstående poängen – genom att placera den första rymdstationen någonsin, Saljut 1, i omloppsbana.

Det dröjde ytterligare två år innan Nasa kunde kontra med sin egen bemannade rymdstation, Skylab, som främst är känd för att ha orsakat en smärre mediesensation när den störtade i Stilla havet några år senare.

Och relativt kort därpå var själva kapplöpningen officiellt över. År 1975 inleddes i stället en ny era av samarbete, i och med det som kallades ”handslaget i rymden” – den första dockningen mellan en Apollo- och en Sojuz-raket.

Men som så ofta mellan Sovjet och USA blev inte vapenvilan långvarig. När Sovjet på 80-talet förberedde sig för att skicka ut en ny rymdstation, döpt till Mir, bestämde sig USA för att de minsann inte skulle vara sämre den här gången heller. 1984 brände därmed Ronald Reagan av startskottet för en ny era av konkurrens i kosmos, genom att utannonsera att Nasa skulle utveckla en alldeles egen, storslagen station. Det amerikanska projektet fick det patriotiskt klingande namnet Freedom. Förutom att överglänsa Mir var tanken att stationen skulle fungera som ett slags kombinerat rymdgarage och laboratorium – en plats som möjliggjorde banbrytande forskningsmöjligheter i mikrogravitation, men också underhåll av satelliter i omloppsbana.

Rymdstationen Saljut i omloppsbana, fotograferad av besättningen på Sojuz 10.
Rymdstationen Saljut i omloppsbana, fotograferad av besättningen på Sojuz 10.

Nasa satsade allt på att trumfa ryssarna, och visade upp sina framsteg i form av både spektakulära fotomontage och rörliga klipp. I en påkostad introduktionsvideo demonstrerades Freedom i omloppsbana, ackompanjerad av orden ”Observatorium, skola, laboratorium, hem.” Kameran trängde in i stationens olika kapslar för att visa astronauter som skrev på primitiva datorer, svävade genom korridorer, utförde experiment och sörplade läsk i nollgravitation.

Inget av det här existerade dock i verkligheten. Allt var bokstavligt talat science fiction, ett luftslott av de mest påkostade specialeffekter 80-talet hade att erbjuda. För även om de amerikanska beslutsfattarna hade gillat själva konceptet drog de öronen åt sig när de fick se den minst lika storslagna notan.

Efter Reagan-eran krymptes projektets budget och omfång successivt tills knappt något fanns kvar att bygga. Och till slut, när Sovjet förvandlats till Ryssland, blev det uppenbart att den enda rimliga vägen framåt var att sluta fred med sina gamla rivaler – inte bara på jorden, utan i rymden också.

År 1993 enades man därför om ett nytt ”handslag”, denna gång i betydligt större skala. Inte nog med att USA:s och Rysslands respektive rymdstationsprojekt skulle monteras ihop till en ny bilateral bjässe. De skulle också ta hjälp av en lång rad andra länder och rymdorganisationer för att utöka projektets omfång ännu mer. Utöver Nasa och ryska Roscosmos slöts avtal med europeiska Esa, kanadensiska CSA och japanska Jaxa.

Fruktstund i Zvezdamodulen för Expedition 1-besättningen, från vänster Yuri Gidzenko, Bill Shepherd och Sergei Krikalev. Modulen innehåller bland annat kök, toaletter och sovplatser.
Fruktstund i Zvezdamodulen för Expedition 1-besättningen, från vänster Yuri Gidzenko, Bill Shepherd och Sergei Krikalev. Modulen innehåller bland annat kök, toaletter och sovplatser.

Fem år senare, den 20 november 1998, skickades den första ISS-modulen ut i rymden med hjälp av en obemannad raket som avfyrades från Kazakstan. Zarya, som modulen hette, betyder passande nog ”gryning” på ryska. Den tubformade konstruktionen vägde nästan 20 ton, och mätte drygt 13 meter, med en diameter på fyra meter.

Detta blev själva stommen för det fortsatta bygget – som skulle bli en av de mest komplicerade ingenjörsbedrifterna i mänsklighetens historia. Med Zarya på plats fanns tillräckligt med batterikraft (laddad via två externa ”segel” med solceller), dockningsportar, lagringskapacitet, kommunikationsutrustning, bränsle och raketdriven styrning för att de första delarna av rymdstationen skulle kunna börja pusslas ihop.

Rymdstationen färdas i en hastighet på 27 000 kilometer per timme, och det tar cirka 90 minuter för ISS att färdas ett varv runt jorden. Det innebär att besättningen varje dygn ser i genomsnitt 16 soluppgångar och lika många solnedgångar. Bilden är ett montage av sju olika fotografier som visar ISS framför solen.
Rymdstationen färdas i en hastighet på 27 000 kilometer per timme, och det tar cirka 90 minuter för ISS att färdas ett varv runt jorden. Det innebär att besättningen varje dygn ser i genomsnitt 16 soluppgångar och lika många solnedgångar. Bilden är ett montage av sju olika fotografier som visar ISS framför solen.

Två veckor senare fick ryska Zarya sällskap, lämpligt nog av amerikanska Unity. I ett slags tyngdlös parningsdans lösgjordes den nya modulen från rymdfärjan Endeavours fraktutrymme, och positionerades omsorgsfullt så att den kunde fogas ihop med sin ryska motpart.

Nu började ISS likna en rymdstation snarare än en ensam, isolerad satellit. Men det var först den tredje modulen, Zvezda, som på allvar blåste liv i konstruktionen. Sovplatser, arbetsutrymmen, toaletter, kök, syregeneratorer samt video- och ljudkommunikation med Nasas kommandocentral i Houston – plötsligt var det möjligt för upp till sex astronauter att bo och arbeta ombord på ISS. Dessutom adderades en ”livbåt” i form av en permanent Sojuz-kapsel, samt en lång, vindlande robotarm som via en serie motoriserade leder kan flytta runt utrustning och reparera yttre skador i stället för att besättningen ska behöva ge sig ut på riskfyllda rymdpromenader.

De första gästerna blev amerikanen Bill Shepherd samt ryssarna Yuri Gidzenko och Sergei Krikalev, som stannade på stationen i 136 dagar vintern 2000-2001. Deras uppdrag var att göra stationen beboelig genom att installera och aktivera utrustning, samt ta emot ytterligare leveranser. Med hjälp av robotarmen anslöts dessutom laboratoriemodulen Destiny – som inte bara utökade den beboeliga ytan med över 40 procent, utan även på allvar gjorde det möjligt att bedriva den forskning som var en stor del av stationens syfte. Nu kunde alla framtida besättningar arbeta med långsiktiga experiment i den mikrogravitation som råder ombord på stationen – inom så vitt skilda fält som fysik, astronomi, meteorologi, botanik och medicin.

Visuellt liknade ISS vid det här laget fortfarande bara en avlång tub med tre uppsättningar dubbla solsegel – en ganska futtig syn jämfört med de där de fiktiva videosekvenserna från Freedom. Men efter de första bemannade expeditionerna accelererade utvecklingen. Inom loppet av två år adderades bland annat en dedikerad dockningsmodul, en tvärsektion bestyckad med fyra stora solsegel, luftslussar med mera.

Befälhavaren på Skylab 4, Gerald Carr, demonstrerar tyngdlyftning i tyngdlöst tillstånd med astronautkollegan William Pogue.
Befälhavaren på Skylab 4, Gerald Carr, demonstrerar tyngdlyftning i tyngdlöst tillstånd med astronautkollegan William Pogue.

Även om framstegen var stora, höjdes kritiska röster nere på jordytan. Missade deadlines och budgetmål ledde till starkt missnöje bland beslutsfattare och skattebetalare. Nasa och de övriga rymdorganisationerna bestämde sig för att lägga in ytterligare en överväxel och skicka ut sju expeditioner bara under 2003, för att säkerställa att stationens första fas skulle vara helt färdig redan 2004.

I februari 2003 hände dock något som skulle kasta en mörk skugga över inte bara ISS-projektet, utan hela Nasas existens.

När rymdfärjan Columbia sköts upp lossnade en bit skumgummi och skar upp ett nästan osynligt snitt längs ena vingen. Nasa beräknade att skadan vara obetydlig, men under Columbias återinträde i atmosfären fallerade flera system i snabb följd, varpå kommunikationen abrupt slogs ut. Flygledarna nere på marken försökte gång på gång anropa besättningen, omedvetna om att Columbia redan pulveriserats högt upp i atmosfären, varpå vrakdelarna slungats ner mot marken i östra Texas. Olyckan, som krävde 7 astronauters liv, blev en makaber påminnelse för allmänheten om rymdfärdernas dödliga baksida – 17 år efter att rymdfärjan Challenger exploderat i direktsändning, bara 73 sekunder efter sin avfärd.

Rymdfärjan Challenger lyfter från Kennedy Space Center i Florida, USA, den 28 januari 1986.
Rymdfärjan Challenger lyfter från Kennedy Space Center i Florida, USA, den 28 januari 1986.
73 sekunder efter en exploderade Challenger och samtliga sju i besättningen dog. Katastrofen följdes i direktsändning av ett stort antal tittare via nyhetskanalen CNN. Den officiella haverirapporten slog fast att olyckan orsakades av defekta gummipackningar i fastbränsleraketerna, och att även den kalla temperaturen och isbildning kan ha bidragit.
73 sekunder efter en exploderade Challenger och samtliga sju i besättningen dog. Katastrofen följdes i direktsändning av ett stort antal tittare via nyhetskanalen CNN. Den officiella haverirapporten slog fast att olyckan orsakades av defekta gummipackningar i fastbränsleraketerna, och att även den kalla temperaturen och isbildning kan ha bidragit.
Rymdfärjan Columbia skjuts upp från Kennedy Space Center under uppdraget STS-32 i januari 1990.
Rymdfärjan Columbia skjuts upp från Kennedy Space Center under uppdraget STS-32 i januari 1990.
Brinnande rester efter rymdfärjan Columbia fångades på bild efter katastrofen i februari 2003.
Brinnande rester efter rymdfärjan Columbia fångades på bild efter katastrofen i februari 2003.

Nasas återstående tre rymdfärjor belades omedelbart med flygförbud. Därmed var det inte längre möjligt att leverera nya moduler eller reservdelar till ISS. De ryska Sojuz- och Progress-raketerna, som fortsatte gå i skytteltrafik, var enbart kapabla att frakta själva astronauterna och vissa förnödenheter. Stationen växlade nu från ett skede av konstant utveckling till ”överlevnadsläge”, som en representant uttryckte det. Antalet astronauter som fortsatte befolka modulerna reducerades, och de fick nu nöja sig med att försöka lappa ihop alla fel och skavanker som uppstod, i brist på tillgång till reservdelar. Ännu ett problem var att hela konstruktionen, tack vare sin numera kolossala tyngd, sakta men säkert sjönk tillbaka ner mot jorden. De temporärt dockade Progress-raketer som brukade leverera rejäla knuffar för att motverka detta krävde stora bränslereserver – som även de behövde levereras via rymdfärja.

Att hela projektet tvingades gå på sparlåga gav till och med vissa tidigare supportrar kalla fötter. Visst vore det möjligt att fortsätta hålla stationen i omloppsbana om resurser fortsatte investeras – men vad vore dess syfte om besättningen reducerades till ett slags glorifierade fastighetsskötare? Vad var egentligen det vetenskapliga värdet av en rymdstation som bara susade runt i omloppsbana, utan att bedriva någon faktisk forskning?

Det internationella samarbetet är synligt i mer än vilka länder som har levererat de olika modulerna till ISS. År 2018 installerades det som då var världens mest avancerade rymdrobot på Destiny-laboratoriet. Roboten Dextre levererades av kanadensiska rymdstyrelsen, som beskriver hur dess robothänder kan hantera allt från ”kylskåpsstora” komponenter till smådelar med behov av en precision på bara några millimeter. Dess robothänder beskrivs som ”schweiziska arméknivar”, men med en känslighet som påminner om den mänskliga motsvarigheten.
Det internationella samarbetet är synligt i mer än vilka länder som har levererat de olika modulerna till ISS. År 2018 installerades det som då var världens mest avancerade rymdrobot på Destiny-laboratoriet. Roboten Dextre levererades av kanadensiska rymdstyrelsen, som beskriver hur dess robothänder kan hantera allt från ”kylskåpsstora” komponenter till smådelar med behov av en precision på bara några millimeter. Dess robothänder beskrivs som ”schweiziska arméknivar”, men med en känslighet som påminner om den mänskliga motsvarigheten.

2004, 20 år efter att Ronald Reagan bett Nasa att konstruera framtidens rymdstation, blev det hans republikanska kollega George W Bush som slog in vad som kan ha varit den första spiken i kistan. I kölvattnet av Columbia-katastrofen utannonserade han att de återstående tre rymdfärjorna enbart skulle tillåtas det specifika antal resor som krävdes för att fas ett av ISS skulle kunna färdigställas. Sedan skulle de pensioneras för gott.

År 2006 och 2007, när rymdfärjorna gjorde majoriteten av sina sista leveranser, började därmed ISS anta något som liknade sin nuvarande form. Den massiva cylinder som bit för bit pusslats ihop de föregående åren, korslagd med den tub som utgörs av de ursprungliga modulerna, bestyckades nu med ett flertal gigantiska solsegel i vardera änden. Ytterligare moduler fortsatte sedan adderas till sektionen som består av Zarya, Unity och Zvezda. Den största av alla var japanska Kibo, en serie moduler som – precis som de västerländska Destiny- och Columbus-laboratorierna innan dess – drastiskt utökade arbetsytan för vetenskapliga experiment.

Det var också under samma period som Sverige till slut lämnade sitt avtryck på projektet; 2006 och 2008 gjorde Christer Fuglesang två resor till ISS via rymdfärjan Discovery. Båda gångerna utförde han rymdpromenader i syfte att reparera existerande utrustning samt installera ny sådan, bland annat gps-antenner och en ammoniaktank. Fuglesang övernattade i luftslussen Quest – en av stationens första moduler.

Japanska astronauten och flygingenjören Soichi Noguchi under arbete på Destiny-modulen. Soichi Noguchi har två rekord noterade i Guinness rekordbok för sitt arbete i rymden. Han var först i världen med att återvända till jorden på tre olika sätt: på vanlig landningsbana med rymdfärjan Discovery 2005, med en kapsel på Kazakstans stäpper 2009 och i Mexikanska gulfens vatten efter ett Space X-uppdrag 2020. Och han noterade även ett världsrekord för ”längst tid mellan rymdpromenader” med sina 15 års mellanrum.
Japanska astronauten och flygingenjören Soichi Noguchi under arbete på Destiny-modulen. Soichi Noguchi har två rekord noterade i Guinness rekordbok för sitt arbete i rymden. Han var först i världen med att återvända till jorden på tre olika sätt: på vanlig landningsbana med rymdfärjan Discovery 2005, med en kapsel på Kazakstans stäpper 2009 och i Mexikanska gulfens vatten efter ett Space X-uppdrag 2020. Och han noterade även ett världsrekord för ”längst tid mellan rymdpromenader” med sina 15 års mellanrum.

I mångt och mycket har ISS varit sig lik sedan rymdfärjan Atlantis gjorde sin sista resa till stationen 2010. Det har krävts över 40 leveranser för att pussla ihop detta högteknologiska lapptäcke. Under tiden har ISS i omgångar huserat över 200 personer, och växt från 13 x 4 meter till 94 x 73, och från 20 ton till 419. Därmed är den fyra gånger större än Mir var under sin storhetstid.

Men efter alla decennier av slit, och alla oräkneliga miljarder som investerats i projektet, är dess framtid i dag mer osäker än någonsin. Redan innan de gick till angrepp mot Ukraina meddelade Ryssland att de kommer lämna samarbetet efter 2024. Nasa planerar att fortsätta åtminstone till 2030, men kommer 2028 få konkurrens – av den helt nya station Ryssland tänker bygga på egen hand.

Precis som på 80-talet speglar projektet den politiska realiteten här på jorden. Därför är det lika logiskt som tragiskt att ISS ser ut att reduceras till en svävande gravsten över mänsklighetens en gång så starka längtan efter harmoni och samarbete.

Ingenjören Serena Auñón-Chancellor under arbete i ISS ”Microgravity Science Glovebox” juli 2018.
Ingenjören Serena Auñón-Chancellor under arbete i ISS ”Microgravity Science Glovebox” juli 2018.

FAKTA

Forskningsstation i mikrogravitation

Drömmen om att använda ISS som ett slags mellanlandning för att möjliggöra längre rymdresor kommer kanske aldrig besannas. Men stationen har ändå bidragit med viktiga kunskaper inför kommande rymdfärder – och vårt fortsatta liv på jorden. Här är några exempel på hur.

Banbrytande cancerforskning

Celler och proteinkluster beter sig annorlunda i mikrogravitation, både sett till hur de växer och hur de reagerar på medicinska ingrepp. Möjligheten att studera dem ombord på ISS har därmed kastat nytt ljus över en lång rad sjukdomar – från alzheimers och parkinsons till cancer och astma.

Världens (och rymdens) bästa vattenfiltrering

Av det vatten som används ombord på ISS återvinns över 90 procent. Systemet för vattenfiltrering är så effektivt att det sedermera även vidareutvecklats för att kunna användas på jorden, i områden med akut brist på rent dricksvatten.

Behandling av benskörhet

En naturlig konsekvens av att tillbringa långa tidsperioder i tyngdlöshet är att både skelettet och musklerna förtvinar. Detta fungerar lite som en snabbspolad variant av sjukdomar som har liknande effekter nere på jorden. Därför har forskare kunnat utveckla dieter och träningsprogram som motverkar förloppet – till gagn för både astronauter och människor med exempelvis osteoporos.