ISS: Samarbetet som skapade rymdens högteknologiska lapptäcke

Tvärtemot vad många tror slutade 1900-talets stora rymdkapplöpning inte i amerikansk triumf. Två år efter månlandningen var det i stället Sovjet som plockade den sista återstående poängen – genom att placera den första rymdstationen någonsin, Saljut 1, i omloppsbana.

Det dröjde ytterligare två år innan Nasa kunde kontra med sin egen bemannade rymdstation, Skylab, som främst är känd för att ha orsakat en smärre mediesensation när den störtade i Stilla havet några år senare.

Och relativt kort därpå var själva kapplöpningen officiellt över. År 1975 inleddes i stället en ny era av samarbete, i och med det som kallades ”handslaget i rymden” – den första dockningen mellan en Apollo- och en Sojuz-raket.

Men som så ofta mellan Sovjet och USA blev inte vapenvilan långvarig. När Sovjet på 80-talet förberedde sig för att skicka ut en ny rymdstation, döpt till Mir, bestämde sig USA för att de minsann inte skulle vara sämre den här gången heller. 1984 brände därmed Ronald Reagan av startskottet för en ny era av konkurrens i kosmos, genom att utannonsera att Nasa skulle utveckla en alldeles egen, storslagen station. Det amerikanska projektet fick det patriotiskt klingande namnet Freedom. Förutom att överglänsa Mir var tanken att stationen skulle fungera som ett slags kombinerat rymdgarage och laboratorium – en plats som möjliggjorde banbrytande forskningsmöjligheter i mikrogravitation, men också underhåll av satelliter i omloppsbana.

Nasa satsade allt på att trumfa ryssarna, och visade upp sina framsteg i form av både spektakulära fotomontage och rörliga klipp. I en påkostad introduktionsvideo demonstrerades Freedom i omloppsbana, ackompanjerad av orden ”Observatorium, skola, laboratorium, hem.” Kameran trängde in i stationens olika kapslar för att visa astronauter som skrev på primitiva datorer, svävade genom korridorer, utförde experiment och sörplade läsk i nollgravitation.

Inget av det här existerade dock i verkligheten. Allt var bokstavligt talat science fiction, ett luftslott av de mest påkostade specialeffekter 80-talet hade att erbjuda. För även om de amerikanska beslutsfattarna hade gillat själva konceptet drog de öronen åt sig när de fick se den minst lika storslagna notan.

Efter Reagan-eran krymptes projektets budget och omfång successivt tills knappt något fanns kvar att bygga. Och till slut, när Sovjet förvandlats till Ryssland, blev det uppenbart att den enda rimliga vägen framåt var att sluta fred med sina gamla rivaler – inte bara på jorden, utan i rymden också.

År 1993 enades man därför om ett nytt ”handslag”, denna gång i betydligt större skala. Inte nog med att USA:s och Rysslands respektive rymdstationsprojekt skulle monteras ihop till en ny bilateral bjässe. De skulle också ta hjälp av en lång rad andra länder och rymdorganisationer för att utöka projektets omfång ännu mer. Utöver Nasa och ryska Roscosmos slöts avtal med europeiska Esa, kanadensiska CSA och japanska Jaxa.

Fem år senare, den 20 november 1998, skickades den första ISS-modulen ut i rymden med hjälp av en obemannad raket som avfyrades från Kazakstan. Zarya, som modulen hette, betyder passande nog ”gryning” på ryska. Den tubformade konstruktionen vägde nästan 20 ton, och mätte drygt 13 meter, med en diameter på fyra meter.

Detta blev själva stommen för det fortsatta bygget – som skulle bli en av de mest komplicerade ingenjörsbedrifterna i mänsklighetens historia. Med Zarya på plats fanns tillräckligt med batterikraft (laddad via två externa ”segel” med solceller), dockningsportar, lagringskapacitet, kommunikationsutrustning, bränsle och raketdriven styrning för att de första delarna av rymdstationen skulle kunna börja pusslas ihop.

Två veckor senare fick ryska Zarya sällskap, lämpligt nog av amerikanska Unity. I ett slags tyngdlös parningsdans lösgjordes den nya modulen från rymdfärjan Endeavours fraktutrymme, och positionerades omsorgsfullt så att den kunde fogas ihop med sin ryska motpart.

Nu började ISS likna en rymdstation snarare än en ensam, isolerad satellit. Men det var först den tredje modulen, Zvezda, som på allvar blåste liv i konstruktionen. Sovplatser, arbetsutrymmen, toaletter, kök, syregeneratorer samt video- och ljudkommunikation med Nasas kommandocentral i Houston – plötsligt var det möjligt för upp till sex astronauter att bo och arbeta ombord på ISS. Dessutom adderades en ”livbåt” i form av en permanent Sojuz-kapsel, samt en lång, vindlande robotarm som via en serie motoriserade leder kan flytta runt utrustning och reparera yttre skador i stället för att besättningen ska behöva ge sig ut på riskfyllda rymdpromenader.

De första gästerna blev amerikanen Bill Shepherd samt ryssarna Yuri Gidzenko och Sergei Krikalev, som stannade på stationen i 136 dagar vintern 2000-2001. Deras uppdrag var att göra stationen beboelig genom att installera och aktivera utrustning, samt ta emot ytterligare leveranser. Med hjälp av robotarmen anslöts dessutom laboratoriemodulen Destiny – som inte bara utökade den beboeliga ytan med över 40 procent, utan även på allvar gjorde det möjligt att bedriva den forskning som var en stor del av stationens syfte. Nu kunde alla framtida besättningar arbeta med långsiktiga experiment i den mikrogravitation som råder ombord på stationen – inom så vitt skilda fält som fysik, astronomi, meteorologi, botanik och medicin.

Visuellt liknade ISS vid det här laget fortfarande bara en avlång tub med tre uppsättningar dubbla solsegel – en ganska futtig syn jämfört med de där de fiktiva videosekvenserna från Freedom. Men efter de första bemannade expeditionerna accelererade utvecklingen. Inom loppet av två år adderades bland annat en dedikerad dockningsmodul, en tvärsektion bestyckad med fyra stora solsegel, luftslussar med mera.

Även om framstegen var stora, höjdes kritiska röster nere på jordytan. Missade deadlines och budgetmål ledde till starkt missnöje bland beslutsfattare och skattebetalare. Nasa och de övriga rymdorganisationerna bestämde sig för att lägga in ytterligare en överväxel och skicka ut sju expeditioner bara under 2003, för att säkerställa att stationens första fas skulle vara helt färdig redan 2004.

I februari 2003 hände dock något som skulle kasta en mörk skugga över inte bara ISS-projektet, utan hela Nasas existens.

När rymdfärjan Columbia sköts upp lossnade en bit skumgummi och skar upp ett nästan osynligt snitt längs ena vingen. Nasa beräknade att skadan vara obetydlig, men under Columbias återinträde i atmosfären fallerade flera system i snabb följd, varpå kommunikationen abrupt slogs ut. Flygledarna nere på marken försökte gång på gång anropa besättningen, omedvetna om att Columbia redan pulveriserats högt upp i atmosfären, varpå vrakdelarna slungats ner mot marken i östra Texas. Olyckan, som krävde 7 astronauters liv, blev en makaber påminnelse för allmänheten om rymdfärdernas dödliga baksida – 17 år efter att rymdfärjan Challenger exploderat i direktsändning, bara 73 sekunder efter sin avfärd.

Nasas återstående tre rymdfärjor belades omedelbart med flygförbud. Därmed var det inte längre möjligt att leverera nya moduler eller reservdelar till ISS. De ryska Sojuz- och Progress-raketerna, som fortsatte gå i skytteltrafik, var enbart kapabla att frakta själva astronauterna och vissa förnödenheter. Stationen växlade nu från ett skede av konstant utveckling till ”överlevnadsläge”, som en representant uttryckte det. Antalet astronauter som fortsatte befolka modulerna reducerades, och de fick nu nöja sig med att försöka lappa ihop alla fel och skavanker som uppstod, i brist på tillgång till reservdelar. Ännu ett problem var att hela konstruktionen, tack vare sin numera kolossala tyngd, sakta men säkert sjönk tillbaka ner mot jorden. De temporärt dockade Progress-raketer som brukade leverera rejäla knuffar för att motverka detta krävde stora bränslereserver – som även de behövde levereras via rymdfärja.

Att hela projektet tvingades gå på sparlåga gav till och med vissa tidigare supportrar kalla fötter. Visst vore det möjligt att fortsätta hålla stationen i omloppsbana om resurser fortsatte investeras – men vad vore dess syfte om besättningen reducerades till ett slags glorifierade fastighetsskötare? Vad var egentligen det vetenskapliga värdet av en rymdstation som bara susade runt i omloppsbana, utan att bedriva någon faktisk forskning?

2004, 20 år efter att Ronald Reagan bett Nasa att konstruera framtidens rymdstation, blev det hans republikanska kollega George W Bush som slog in vad som kan ha varit den första spiken i kistan. I kölvattnet av Columbia-katastrofen utannonserade han att de återstående tre rymdfärjorna enbart skulle tillåtas det specifika antal resor som krävdes för att fas ett av ISS skulle kunna färdigställas. Sedan skulle de pensioneras för gott.

År 2006 och 2007, när rymdfärjorna gjorde majoriteten av sina sista leveranser, började därmed ISS anta något som liknade sin nuvarande form. Den massiva cylinder som bit för bit pusslats ihop de föregående åren, korslagd med den tub som utgörs av de ursprungliga modulerna, bestyckades nu med ett flertal gigantiska solsegel i vardera änden. Ytterligare moduler fortsatte sedan adderas till sektionen som består av Zarya, Unity och Zvezda. Den största av alla var japanska Kibo, en serie moduler som – precis som de västerländska Destiny- och Columbus-laboratorierna innan dess – drastiskt utökade arbetsytan för vetenskapliga experiment.

Det var också under samma period som Sverige till slut lämnade sitt avtryck på projektet; 2006 och 2008 gjorde Christer Fuglesang två resor till ISS via rymdfärjan Discovery. Båda gångerna utförde han rymdpromenader i syfte att reparera existerande utrustning samt installera ny sådan, bland annat gps-antenner och en ammoniaktank. Fuglesang övernattade i luftslussen Quest – en av stationens första moduler.

I mångt och mycket har ISS varit sig lik sedan rymdfärjan Atlantis gjorde sin sista resa till stationen 2010. Det har krävts över 40 leveranser för att pussla ihop detta högteknologiska lapptäcke. Under tiden har ISS i omgångar huserat över 200 personer, och växt från 13 x 4 meter till 94 x 73, och från 20 ton till 419. Därmed är den fyra gånger större än Mir var under sin storhetstid.

Men efter alla decennier av slit, och alla oräkneliga miljarder som investerats i projektet, är dess framtid i dag mer osäker än någonsin. Redan innan de gick till angrepp mot Ukraina meddelade Ryssland att de kommer lämna samarbetet efter 2024. Nasa planerar att fortsätta åtminstone till 2030, men kommer 2028 få konkurrens – av den helt nya station Ryssland tänker bygga på egen hand.

Precis som på 80-talet speglar projektet den politiska realiteten här på jorden. Därför är det lika logiskt som tragiskt att ISS ser ut att reduceras till en svävande gravsten över mänsklighetens en gång så starka längtan efter harmoni och samarbete.