LÅNGLÄSNING
Döden på distans – så fick drönaren krigets huvudroll
Drönare har snabbt kommit att spela en viktig roll i modern krigföring, och nu satsar svenska försvaret på egen drönarutveckling. Men att bevaka och attackera fienden med obemannade farkoster, utan att riskera eget manskap, är en gammal dröm för militärer världen över.
Annons
Venedig ligger i en lagun, där staden omges av en naturlig ”skans” och ansluts till fastlandet med broar som förr var starkt befästa. I århundraden hade detta skyddat venetianarna mot pirater och invasionsarméer, och ännu under första italienska frihetskriget vid 1800-talets mitt kunde de angripande österrikiska trupperna inte nå staden med sitt artilleri.
Den österrikiske befälhavaren Julius von Haynau var dock inte en man som tvekade inför drastiska metoder. Innan han tågade mot Venedig hade han intagit staden Brescia, och behandlat misstänkta fiendesympatisörer med en grymhet som gett honom öknamnet Iena di Brescia (Brescias hyena).
Nu väntade han tills venetianarna fyllde stadens gator för att fira Festa della Madonna della Salute, en tacksägelse till Jungfru Maria för att hon räddade Venedig från pesten på 1600-talet. Stadens invånare hade firat festivalen varje sommar i över 200 år, och det tänkte de göra nu också, trots att de var under belägring. Fiendens kanoner kunde ju inte nå dem.
Mitt under festligheterna syntes märkliga föremål i luften, långsamt drivande för vinden. De liknade lågt flygande molntussar, enligt en skildring av den amerikanske författaren Edmund Flagg som var på plats. ”Molntussarna” blev fler och fler tills flera hundra svävade in över staden, men ingen förstod vad de såg.
Det var ”ballongbomber”. Uppfinnaren Franz von Uchatius, som tjänstgjorde ombord på von Haynaus örlogsskepp Vulcano, hade konstruerat gasfyllda ballonger som bar splitterfyllda sprängladdningar på uppåt 15 kilo.
Första anfallet från luften
Enligt svårbekräftade uppgifter ska några ballonger ha haft avfyrningsmekanismer i form av långa koppartrådar anslutna till galvaniska batterier ombord på Vulcano. De flesta hade dock vanliga stubintrådar, med ungefär lika lång brinntid som det beräknades ta ballongerna att nå fram ovanför Venedig.
När glöden nådde ballongernas papphölje skulle gasen explodera, och splitterbomberna falla över folket på gatorna. Detta var världens första dokumenterade anfall från luften, och syftet var ren terrorbombning mot civila.
Men bäst som festivalfirarna stod där och aningslöst stirrade på den långsamt annalkande faran, slog vinden plötsligt om. Ballongerna drev tillbaka samma väg de kommit, och när de exploderade föll de flesta av bomberna i vattnet utanför staden.
Några föll dock över österrikarnas egna linjer, medan venetianarna – enligt Edward Flaggs redogörelse – applåderade och ropade ”Buon appetito!”. Bara en enda bomb ska ha slagit ner inom stadens gränser, och ingen människa uppges ha skadats av den. Måhända höll Jungfru Maria åter en skyddande hand över Venedig?
Annons
Utmaningar med framdrivning och styrning
Franz von Uchatius ballongbomber brukar räknas som världens första UAV:er (unmanned aerial vehicles), som den militära termen lyder i dag. Men även om de var obemannade luftfarkoster kunde de inte styras av sina operatörer, vilket det plötsliga vindomslaget tydligt demonstrerade. De saknade också egen framdrivning.
Frågan om styrning och framdrivning av obemannade vapen sysselsatte flera innovatörer under de nästföljande decennierna. Den italienske ingenjören Giovanni Luppis gjorde misslyckade försök med en tryckluftsdriven torped som styrdes med linor, och den serbiske vetenskapsmannen Nikola Tesla visade upp en prototyp till radiostyrd torped för den amerikanska flottan. Tekniken, kallad Telautomaton, var ett av världens första system för trådlös fjärrstyrning.
Men där von Haynaus mål varit att döda på distans, hade Tesla en mer idealistisk vision. Han trodde att Telautomaton skulle möjliggöra alltmer sofistikerade robotvapen, tills alla krig utkämpades mellan obemannade maskiner. Utan att en droppe människoblod spilldes.
Annons
Första drönaren mot tyska luftskepp
US Navy var dock inte intresserade, och den första drönaren i egentlig bemärkelse – självframdrivande, obemannad och styrbar – brukar tillskrivas den brittiske innovatören Archibald Low.
Under första världskriget lanserade han flygfarkosten AT (Aerial Target). Namnet skulle lura tyska spioner att den var avsedd som rörligt mål vid träning av luftvärnsskyttar. I själva verket skulle AT laddas med sprängämne och flygas in i de tyska luftskepp som användes för bombräder mot England.
AT var ett propellerflygplan i mindre skala, byggt i trä och plåt. Det radiostyrdes med Lows egenutvecklade system Televista, som använde en selencell för att omvandla ljus till elektriska impulser.
Den första demonstrationsflygningen, inför ett 30-tal ministrar och höga militärer, blev dock farsartad. Farkosten rusade okontrollerat omkring på marken utan att lyfta, och flera av de medaljbehängda åskådarna fick kasta sig undan för att inte mejas ner.
Utsattes för två mordförsök
Vid nästa försök sköts AT upp i luften från en pneumatisk katapult. Nu hade farkosten utrustats med elektrisk gyrokompass (världens första i sitt slag), men gjorde ändå en looping och kraschlandade.
Därefter patenterade Low ritningar till en radiostyrd ”guided rocket”, avsedd att jaga ifatt tyska stridsplan, och gjorde viktiga framsteg inom radiostyrning av torpedbåtar. Men de misslyckade AT-försöken, i kombination med att Archibald Low var en fåfäng och fabulerande person som stoltserade med akademiska titlar han inte hade rätt till, gjorde att brittiska krigsmakten inte tog hans arbete på allvar.
Det gjorde däremot den tyska underrättelsetjänsten, som försökte mörda honom två gånger. Först med revolverskott genom fönstret till hans laboratorium, och senare genom att spetsa hans cigaretter med stryknin.
”Flygande bomben” V1
Under mellankrigstiden framställde både Storbritannien och USA en rad olika radiostyrda farkoster för flygfotografering och bombning, och som rörliga mål för skjutträning. De flesta använde radiostyrd servo för att mekaniskt påverka farkosternas roder.
Efter andra världskrigets utbrott utvecklade Nazityskland den ”flygande bomben” V1, som hade ett ganska enkelt styrsystem där en magnetkompass såg till att den höll konstant kurs mot målet. Höjden kontrollerades av en barometer medan ett gyro stabiliserade farkosten.
En propeller i nosen mätte flygsträckan. Propellerbladens rotation styrde ett manuellt räkneverk, som ställts in på ett tal som motsvarade avståndet till målet. När räkneverket kom ner till noll, ströps bränsletillförseln till pulsjetmotorn och stålfjädrar justerade höjdrodret för dykning.
Totalt avfyrades nästan 13 000 V1-bomber under andra världskriget. Uppskattningsvis 75 procent av dem missade sina mål.
Världens första långdistansstyrda missil
V2-raketen som Nazityskland utvecklade därefter blev världens första långdistansstyrda ballistiska missil, som laddades med 738 kilo amatol (en blandning av TNT och ammoniumnitrat). Bränslet var etanol och flytande syre, och raketen styrdes huvudsakligen under förbränningsfasen. Roder i raketutblåset styrde gasströmmen så att raketens lutning vid en förutbestämd hastighet var 45 grader.
Då sändes en radiosignal till raketen, som stängde av bränsletillförseln och fortsatte mot målet i en parabelbana. Därefter kunde man bara i viss utsträckning justera kursen i sidled med radiostyrda roder.
Mellan september 1944 och mars 1945 avfyrades över 3000 raketer, nästan uteslutande mot civila mål. Varje raket kostade lika mycket som ett stridsflygplan i toppklass, och för att producera den etanol som krävdes för en enda V2-uppskjutning gick det åt 30 ton potatis.
Detta medan Tyskland led brist på livsmedel och Luftwaffe hade skriande behov av nya flygplan. Genom sitt slukande av resurser bedöms V2-projektet ha skadat den tyska krigsinsatsen mer än den brittiska.
Övervakning och spionage
Under kalla kriget satsade man främst på drönare för övervakning och spionage. Sedan Sovjetunionen 1960 skjutit ner ett amerikanskt spionplan och tillfångatagit piloten, en stor prestigeförlust för president Eisenhower, inledde USA ett ambitiöst UAV-program. Spiondrönare från US Air Force tog flygfoton över både Sovjet och Kina, och användes flitigt i Vietnamkriget.
Spaningsdrönarnas fulla potential blev tydlig 1982, när israeliska styrkor gick till angrepp mot syrisk militär i Libanon. Syrierna var välförsedda med luftvärnsrobotar, och höll tillbaka sitt flygvapen för att ge robotbatterierna fritt skottfält mot de väntade israeliska planen.
När radarn visade mängder av inkommande flygplan, avfyrade syrierna alla missiler de hade förberedda. Men i själva verket sköt de mot kameradrönare, fjärrstyrda av operatörer som satt säkra i mobila kontrollrum flera mil bort. Drönarna visade luftvärnsbatteriernas positioner i realtid för de israeliska befälhavarna – som också kunde se när batterierna var tömda.
Innan de syriska trupperna hunnit klargöra nya robotar svepte våg efter våg av israeliska attackplan in. Snart hade 29 av 30 luftvärnsbatterier slagits ut, och när syrierna till slut skickade upp sina egna plan kunde israelerna se det via drönare som flög runt de syriska baserna. Ytterligare drönare med störsändare slog ut syriernas radar, så deras piloter i princip fick strida i blindo. På en enda dag förlorade Syrien 85 stridsflygplan och Israel bara två.
Laserstyrda bomber och 200 mils räckvidd
Sedan dess har allt fler länder satsat på att utveckla alltmer avancerade militära UAV:er, och på 90-talet kom de första missilbestyckade modellerna. Amerikanska drönare som Predator (Rovdjuret) och Reaper (Liemannen) må ha namn som för tankarna till mindre påkostade skräckfilmer, men de har en teknikhöjd som inte ens Archibald Low kunnat fantisera ihop.
Deras räckvidder närmar sig 200 mil, de avfyrar laserstyrda bomber och missiler med målsökande millimetervågradarsensorer, de kan patrullera obemärkt högt över ett potentiellt mål i upp till 20 timmar, och operatören kan sitta på andra sidan jorden. Efter 9/11-attackerna mot World Trade Center har amerikanska drönare genomfört tusentals attacker i Afghanistan, Irak, Somalia och andra länder.
Men trots att operationerna kallas ”targeted killings” med ”kirurgisk precision”, har mängder av civila dödats av drönare under kriget mot terroristerna. Det totala antalet är okänt, men vi kan ta ett enskilt exempel. Under en specifik drönarkampanj mot al-Qaida i nordöstra Afghanistan, vars dödssiffror blivit kända genom dokumentation som läcktes till sajten The Intercept, dog nästan fem gånger så många civila som terrorister.
Varnar för avhumaniserande aspekten
Den nya digitaliserade krigföringen har också delegerat beslutsfattandet nedåt i den militära hierarkin. Bland amerikanska drönaroperatörer fattas beslut om dödliga insatser av yngre personal med kortare utbildning än bland trupper i fält.
Amerikanska debattörer har även varnat för den avhumaniserande aspekten. Drönarpiloten dödar människor i ett annat land som bara syns på skärmar, sittande i ett kontrollrum med kaffeautomat och fruktskål. Dödande som vanligt kontorsjobb.
Nu utvecklas även autonoma drönare, som själva ska kunna identifiera mål och fatta beslut om angrepp. En etisk mardröm, eller ett tecken på att Nikola Teslas vision för Telautomaton kan bli sann till slut?
Spelplanen ritas om med drönare
Men i Ukrainakriget har billiga budgetdrönare med kort räckvidd, ofta rena hobbymodeller som vem som helst kan köpa, ritat om hela spelplanen på slagfältet. Bestyckade med enkla värmekameror och ibland vanliga handgranater kan de flygas ner i skyttevärn och in i byggnader, eller jaga ifatt enskilda soldater.
Till sjöss har så kallade havsdrönare – i princip fjärrstyrda vattenskotrar lastade med sprängämne – sänkt minst 25 fartyg och tvingat hela ryska Svartahavsflottan att dra sig tillbaka från Krimhalvön. Sverige följer noggrant utvecklingen, och enligt den nya totalförsvarspropositionen ska regeringen satsa på både flygande och vattengående drönare.
Och ännu används de allra enklaste UAV:erna i psykologisk krigföring. Sydkorea har sedan flera år gett en renässans åt general von Haynaus ballongmetod, men i stället för bomber släpper de flygblad och USB-minnen med sydkoreansk popmusik över fiendelandet Nordkorea.
Svaret från Nordkorea kom i somras: in över Sydkorea svävade 250 ballonger lastade med avföring och sopor.
