TEKNIKHISTORIA
Kampen för svensk tv: Finska tv-aktivister byggde egna master
Finlandssvenskarna i Österbotten kan numera se svenska tv-kanaler digitalt. Men så har det inte alltid varit. För 50 år sedan fick österbottningarna bygga sina egna master i byar och städer för att få tillgång till programmen.
Annons
Finlandssvenskarna i Österbotten kan sedan 2007 se svenska tv-kanaler digitalt. Men så har det inte alltid varit. Från 1969 fick österbottningarna ta saken i egna händer för att få in svenska sändningar, genom att bilda centralantennsandelslag i byar och städer som sedan byggde sina egna master.
När tv-sändaren i Vännäs utanför Umeå togs i bruk inför sommar-OS 1960 blev det spilleffekt till andra sidan Bottenviken. Och intresset för att se svensk tv var stort i det i hög grad svenskspråkiga Österbotten.
— I Vasa och Jakobstad med omnejd, närmast kusten, tog man in sändningarna. Det var ju bara vatten emellan, säger Jan-Erik Granqvist, ordförande i Föreningen för svensk tv i Österbotten.
Värre var det längre in i landet. Allt högre master krävdes och det var bara ibland som mottagningen var hyfsad.
— Min hemby Terjärv ligger 50 kilometer från kusten. Där såg man bara Sveriges kanaler om vädret var klart. De som hade tv ringde och talade om för varandra om det var bild, berättar Jan-Erik Granqvist.
Brist på svenska kanaler i finsk public service
Han beskriver österbottningarnas långa engagemang för svensk tv som en folkrörelse. En tidig konflikt låg i Finlands public service-bolag Yles brist på förståelse för befolkningens önskan att se svenska kanaler.
— Man var rädd för konkurrensen, men jag såg inte problemet. Om två stormarknader finns intill varandra är det bra för båda, säger Jan-Erik Granqvist som jämförelse.
Att hushållen själva ordnade bild och ljud från Sverige innebar besvär för enskilda. Även i trakterna närmast Vännässändaren krävdes stora antenner, så kallade räfsor, på taken. Tanken på gemensamma lösningar kom och 1969 startade det första centralantennsandelslaget i Nykarleby. Antennen riggades i vattentornet och signalen gick vidare i ett kabelnät. Terjärv följde efter 1973. Christer Lundström var Terjärvs andelslags förste ordförande.
— Jag och en kompis började i varsin byända, knackade på dörrar och frågade ”Vill ni se Sveriges tv?”. Cirka 90 procent sa ja, men i praktiken blev det färre när kostnaden kom fram.
Lundström tror att cirka 200 egnahemshushåll anslöt sig från start. Kostnaden var cirka 2 800 mark. Det motsvarar ungefär 3 200 euro, det vill säga drygt 30 000 kronor. För att få en bild av vilka höga summor det handlade om kan man ta i beaktande att en medelinkomst 1973 var motsvarande 246 euro i månaden.
Annons
Åkte runt med antenn och mätte signalstyrkan
I Terjärv placerades en 45 meter hög mast 100 meter över havet. Österbotten är låglänt och det var så högt man kom.
— Största problemet var att hitta det bästa stället för masten. Jag åkte runt med en stor antenn och mätte signalstyrkan på massa olika ställen, vi låg ju utanför signalområdet. Jag försökte räkna ut höjden för masten, få markägarens tillstånd och så vidare. Jag kände mig som en liten byfåne som yrade runt, men vad gör man inte för den goda sakens skull? Otroligt att signalstyrkan varierade så pass mycket. Det krävdes många uppföljande tester för att hitta det optimala stället.
Många hjälptes åt när masten väl skulle resas.
— Vi visste inget om det praktiska. Masten köpte vi av ett metallföretag i grannbyn. Vi gjöt en grund, men när vi skulle lyfta masten med grävmaskin så sviktade den och böjdes som en pilbåge. Vi fick skaffa fram några telefonstolpar som spändes fast inne i masten, säger Christer Lundström.
— Vi anlitade ett lokalt elföretag och många lokala förmågor, den så kallade talkokraften (finlandssvenskt begrepp för ideellt arbete, reds anm), användes. Intresset var stort.
Annons
Andelslagen gav ett österbottniskt fenomen
I dag drar Christer Lundström en klassisk slutsats när han ser tillbaka.
— Om man vill något tillräckligt mycket så fixar man det. Och som språklig minoritet är det viktigt att ge kommande generationer möjlighet att bibehålla svenskan, och lära sig så många andra språk som möjligt.
Med andelslagen följde ett österbottniskt fenomen, När-TV. När tekniken väl fanns på plats grep många tillfället att göra egna program.
— Jag tror att vi via våra program fick människorna i byn att närma sig varandra på ett nygammalt sätt, prata mer med varandra, köpa fler antennanslutningar, få mer information om världen och dessutom ofta på sin egen dialekt. Man lärde sig också engelska och vidgade sina vyer, allt detta tack vare centralantennen och sedan parabolantennen. Mycket av det som numera kan ersättas med internetanslutning, säger Christer Lundström.
Satelliten Thor tog signalen från SVT
År 1986 skrev Jakobstads Tidning att Terjärv Centralantennsandelslags cirka 300 abonnenter skulle få de internationella kanalerna Sky Channel och Music Box via ”satellitsändningar från rymden”. Parabolantennen i Terjärv sattes upp av en elfirma som ville få erfarenhet i branschen, men det var bara de engelskspråkiga kanalerna som gick att få in.
Från 1991 sågs även SVT via satellit.
— Den norska satelliten Thor som sände tv till oljeplattformar tog också signalen från SVT, fast utan att meddela dem, minns Jan-Erik Granqvist.
— Jag åkte till Norge, förhandlade med Telenor och fick rätt att ta hem signalerna. Jag hade satellitmottagarna i väskan på flyget och personalen undrade vad det var. De var extra oroliga eftersom Gulfkriget pågick.
Svensk tv via marknätet
Väl hemma fick Granqvist och Terjärv Centralantenn av upphovsrättsorganisationen Kopisto rätt att sända signalerna vidare till andra kabelbolag i Finland. Granqvist vill minnas att ett 30-tal köpte in sig.
År 1996 började, efter lobbyarbete från kommittéer och arbetsgrupper, svensk tv distribueras via marknätet från sändaren i grannbyn Nedervetil, något som fungerade fram till tv-digitaliseringen i Finland 2007. Numera samordnas arbetet för svensk tv i Föreningen för svensk tv i Österbotten.
Det här reportaget publicerades i magasinet Teknikhistoria 2021/9.
