LÅNGLÄSNING
Tydligt skyltat – tusen år av livsviktiga vägvisare
Länge kryllade det av hemmasnickrade skyltar längs med svenska grusvägar. När bilarna blev allt fler uppstod ett akut behov av ett standardiserat system för vägmärken. Ändå var vi 20 år långsammare än i många andra länder.
Annons
Vägvisningssystem har funnits i flera tusen år. Från början bara som en samling stenar intill gångstigen eller som en bläckning på ett träd. Länge var detta fullt tillräckligt eftersom människor huvudsakligen höll sig hemmavid.
Först under stormaktstiden på 1600-talet ökade behovet av att resa. Trupper, ämbetsmän och postförsändelser behövde transporteras genom landet och det blev landshövdingarnas uppdrag att mäta vägarna. Det nya kommunikationssystemet var en del av drottning Kristinas gästgivareordning 1649 och nu tillverkades mängder av så kallade milstolpar. En mil fastställdes till 6 000 famnar, närmare bestämt 10 688 meter.
Hur märkena skulle se ut stod det aldrig något om. Olika socknar gjorde därför lite olika, men de tillverkades huvudsakligen i sten eller trä. Senare blev också gjutjärn vanligt.
När metersystemet introducerades 1878 började milstolparna spela ut sin rätt. En mil var inte längre en mil och med 1891 års väglag upphörde milstolpsystemet att gälla. Lagen förkunnade i stället att vägvisning skulle finnas ”där vägar stöta samman”. Den oprecisa skrivningen bäddade för en uppsjö av lokala lösningar.
”Automobilen” gav nya utmaningar
Vid sekelskiftet började ett helt nytt varningsmärke att spridas längs med de svenska grusvägarna. ”Varning för automobil”, stod det. Uppmaningen riktade sig till häst- och vagnekipage som ännu var i tydlig majoritet, men med den tilltagande bilismen på 1910-talet började läget bli akut. Plötsligt blev det trångt på vägarna och de ökande hastigheterna ställde helt nya krav på vägmärkena. En sned och vind träskylt dög inte längre.
Dessutom var det ont om ortstavlor. Lokalt hittade alla redan, men när bilisterna kom mer långväga ifrån blev orienteringen ett påträngande problem.
1915 var trafikanterna ordentligt bekymrade och beskrev hur vägvisningen hade råkat i stort förfall.
– Det var ett virrvarr av skyltar och det fanns inget som helst system. Man tog en planka och målade platsens namn och så var det inte så mycket mer med det, säger Jan-Olof Montelius som numera är pensionerad och som tidigare arbetat som chef för Vägverkets museum i Borlänge.
Annons
Första vägskyltarna ett privat initiativ
1916 presenterade Kungliga Automobilklubben ett första försök att göra något åt saken. Det var ett privat initiativ och föreningen hade utformat triangelformade varningsskyltar med tillhörande förklarande text. Dessa kunde köpas av föreningen i fråga, men det gick också att tillverka dem på egen hand. De enkla märkena bestod av öppna trianglar i plåt som nitades ihop och målades klarröda. Medlemmar uppmanades också, på egen bekostnad, att sätta upp sådana märken där dessa saknades.
Någorlunda ordning och reda blev det inte förrän 1931. Då utfärdades den första kungörelsen angående vägmärken och vägvisning. Nu fick inte vägdistrikten längre göra sina egna vägmärken. Hemmasnickrade lösningar i form av ”Kör sakta i svängen” ersattes med varningsskylten för vägkrök. För första gången fanns en ambition om att det skulle se likadant ut i hela landet.
– De här vägmärkena som kom 1931 var grymt tunga. Jag har själv burit en del av dessa i våra gamla samlingar. Det var ganska livsfarligt att krocka med en sådan stolpe. Efter hand ändrades detta till plåt och så småningom till aluminium som har bättre motståndskraft mot rost och inte väger så mycket, säger Jan-Olof Montelius.
Någon rafflande uppsättning vägmärken var det dock inte fråga om. I vägmärkesförordningen från 1931 fanns varning för gupp, vägkrök, korsväg, bevakad järnvägskorsning, icke bevakad järnvägskorsning och annan fara. Sammanlagt sex vägmärken – att jämföra med dagens cirka 300 märken. Tavlorna skulle monteras på ett sätt så att texten skulle kunna läsas på 40 meters avstånd.
Annons
Sverige långt efter med varningsmärken
Ändå var svenskarna långt efter många andra länder. Redan i den internationella konventionen i Paris 1909 fanns bestämmelser om varningsmärken. Det var runda tavlor med symboler för gupp, järnvägsövergång, kurva och vägkorsning. Dessa slog dock inte igenom i Sverige förrän 1931, drygt 20 år senare.
En viktig förklaring är att statliga Kungliga Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen – senare Vägverket – inte hade så stort inflytande över själva vägunderhållet. I stället var det kommunala vägdistrikt som basade, vilket alltså bäddade för lokala lösningar. När den första vägmärkesförordningen kom var det på initiativ av regeringen.
Först med vägväsendets förstatligande 1944 blev vägnätet en statlig angelägenhet, men fortfarande hanteras olika vägar av olika aktörer: både stat, kommun och enskilda.
Byte från järnplåt till aluminium
Sedan den första förordningen 1931 har det rullat på med nya förordningar. Redan 1937 lanserades ytterligare ett antal vägmärken och nästa stora förordning kom 1951. Reflexbeläggningen gjorde entré på 1950-talet och samtidigt byttes järnplåten mot aluminium för att slippa den dyrbara rostskyddsmålningen.
När Sverige gick över till högertrafik 1967 genomgick vägmärkena ytterligare en förändring; älgsymbolen ändrades till exempel från att vandra in från vänster i bild till att komma från höger sida.
Även om vägmärkessystemet följer internationella riktlinjer finns också vissa nationella variationer. Den svenska älgen är till exempel lite ståtligare än den norska älgen. Svenskälgen har hög krona, medan den norska älgen går med huvudet lite nedåt. I vissa länder har vägarbetargubben hatt på sig.
– Jag är själv ganska förtjust i varningsmärket för obevakad järnvägsövergång. I Sverige föreställer det fortfarande ett ånglok. I många andra länder är det ett elektriskt lok eller någon lite mer oidentifierbar fyrkantig sak som kommer. Det tycker jag är rätt kul, säger Jan-Olof Montelius.
Svårt hitta historiska vägmärken
Med åren har skyltarnas färgkombinationer och utseenden ändrats i flera omgångar. Större vägar fick tidigt varsitt nummer, och ortsnamn pekades ut på skyltarna enligt standardmodell. De första ortsnamnsvägvisningarna var svartgula, men från 1967 blev de blå med vit text och vit ram. I samma veva byttes alla bokstäver ut från gemener till versaler. Skyltarna blev också reflekterande.
Att hitta gamla vägmärken i dag är inte helt enkelt. På många museer saknas vägmärken helt och hållet.
– Det här är en viktig del av vår infrastrukturutveckling, men de flesta museer har tyvärr missat detta. Den som har lite tur kan hitta riktigt rostiga och gamla vägmärken som står kvar längs med enskilda vägar. Det tycker många är lite spännande, säger Jan-Olof Montelius.
Längs de stora vägarna är dock chansen obefintlig.
Där är allt väldigt standardiserat och i takt med att det har kommit nya förordningar har gamla vägmärken plockats bort för att undvika förvirring.
Trafikverket och kommunerna delar ansvaret
Än i dag sköts det svenska vägnätet av olika aktörer, såväl statliga som kommunala och enskilda. Det ställer fortsatta krav på tydliga riktlinjer, så att trafikanter i Lund inte dirigeras annorlunda än trafikanter i Kiruna.
Trafikverket ansvarar för utmärkningen längs alla statliga vägar. Ser de något som inte hör hemma plockas det ner. I kommunen är det i stället kommunens uppdrag att vägvisa.
– Vi brukar säga att vi inreder vägrummet. Det får inte bli för mycket vägmärken för då blir det rörigt och det får heller inte bli för lite vägmärken, säger Jeanette Selling.
Hon arbetar som nationell trafikingenjör vid Trafikverket med inriktning vägvisning. Hon är specialist på området och det är på hennes bord som de riktigt svåra fallen landar. Hon har till exempel arbetat med helt ny tunnelvägvisning genom Förbifart Stockholm, som binder ihop norra och södra Stockholm. Här består skyltarna av led-belysning. Dessa syns bättre i mörkret och hela tavlans budskap kan dessutom ändras vid behov, som vid avstängning av ett tunnelrör i samband med exempelvis en olycka.
– Som trafikingenjör behöver man vara ganska kreativ, men inom lagens ramar förstås. Om märkningen inte är tydlig kan det innebära en säkerhetsrisk och det går förstås inte, säger Jeanette Selling.
”Detta är ett lagbrott”
Även om många tar vägvisningen för givet finns det också en del fans. Det händer ibland att människor stjäl vägmärken och då måste väghållaren se till att ersätta märket innan det uppstår en säkerhetsrisk. Särskilt varning för älg-märket och vissa hastighetsmärken tenderar att ligga pyrt till. Även plats- och ortsnamnskyltar som exempelvis ”Berg” kan vara eftertraktade eftersom det också råkar vara ett efternamn.
– Men detta är ett lagbrott. Skattebetalarnas pengar ska inte gå till att köpa nya märken helt i onödan, säger Jeanette Selling.
I stället kan den hugade beställa sig en egen skylt hos en skylttillverkare, men den får inte monteras utmed någon av Trafikverkets vägar. Det kan också finnas vissa kommunala bestämmelser som reglerar vad du får och inte får sätta upp i anslutning till vägen.
Den här texten publicerades i Teknikhistoria 8/2022
FAKTA
Fyra kända vägmärken
Varning för tåg: Varningsmärket för icke bevakad järnvägskorsning är ett av våra äldsta vägmärken och infördes redan 1931. Bilden föreställde ett frustande ånglok. Intressant nog har bilden på ångloket hängt kvar, trots att det inte längre är just ånglok som trafikerar järnvägarna.
Tätbebyggt område: Minns du vägmärket som såg ut som en kratta eller möjligen som ett staket som ställts på högkant? Märket för tätbebyggt område omnämndes första gången 1937 och användes flitigt för att uppmana till nedsatt hastighet i tätorter. Vägmärket plockades dock bort 1955. Den generella hastighetsbegränsningen i tätbebyggda samhällen var då 50 kilometer i timmen och det gamla märket hade därmed förlorat sin funktion.
Varning för barn: 1951 införs ett nytt varningsmärke. Den här gången varnas trafikanterna för lekande barn. Vägmärket föreställer två barn som springer över vägen. Senare insåg man att det där kanske inte gav så bra signaler för hur barnen ska uppträda i trafiken. På 1967 års upplaga av samma vägmärke går barnen i stället lugnt över gatan.
Stopp: Vägmärket för stoppskyldighet tillkom så sent som 1952. Märket bestod av en varningstriangel med en rund ring runt hela kalaset. Texten ”Stopp” skrevs med gemener, men ändrades till versaler 1967. Vårt åttakantiga stoppmärke lanserades 1973.
