FARKOSTER
Skeppshultscykeln – 100 år av småländskt hantverk
Det har funnits över 2 500 cykelmärken i Sverige. Men i dag återstår bara en enda tillverkare som gör hela cykeln – från att svetsa ramar till att randmåla skärmar. Följ med till småländska Skeppshult, där samma företag har tillverkat cyklar i obruten följd i långt över 100 år.
Annons
Cykelfabriken i Finnvedens skogar matas regelbundet med sex meter långa stålrör. Ut kommer smäckra Skeppshultcyklar. Jonas Andersson, som sedan 2010 äger fabriken tillsammans med sin bror Magnus, visar runt i produktionen tillsammans med brorsonen Adam Andersson, designingenjör på företaget.
De pratar lika entusiastiskt om rörlasern – spjutspetsteknik från 2020 som kapar och anpassar cykelramarnas byggdelar – som skärmstagsmaskinen, företagets äldsta, tillverkad på grannorten Smålandsstenar 1969. Ur den spottas stålpinnarna som håller cykelns skärmar på plats, en var fjärde sekund under några tiotal timmar per år.
– Att göra en investering för att effektivisera den biten hade varit galet. För det funkar ju, säger Jonas Andersson och sätter därmed fingret på en viktig del av företagets själ.
– Gammal och ny teknik går hand i hand, det är det som är så roligt.
Cykeln revolutionerade landsbygden
När skärmstagsmaskinen köptes var företaget redan nära 60 år gammalt, men fortfarande i händerna på den första ägarfamiljen Samuelsson. Lantbrukarsonen Albert Samuelsson hade runt 1907 startat en liten cykelverkstad vid hemmet utanför Skeppshult och några år senare börjat bygga och sälja egna cyklar av inköpta stålramar och komponenter.
Det var under åren då cykeln revolutionerade landsbygden. År 1915 fanns det 700000 cyklar i landet, och människor expanderade sina horisonter. Plötsligt gick det att pendla till ett jobb i grannbyn – eller träffa en partner på en folkparksdans många kilometer hemifrån.
Även för Albert Samuelsson öppnades nya vyer och 1920, när samhället fått en elkraftstation, byggde han och två kompanjoner grunden till den cykelfabrik som än idag finns i Skeppshult. Det var nu företaget började tillverka sina egna ramar i stället för att köpa in dem.
Albert Samuelsson fick själv vara med på cykelresan fram till 1934, då han dog i blindtarmsinflammation, 51 år gammal. Brodern Arvid tog över och fick styra företaget genom den boom som den nya semesterlagstiftningen innebar för cyklandet.
Annons
Bilens roll i ” cykelfabriksdöden”
Men så nådde bilen de breda folklagren, och under tiden mellan 1950 och 1970-talen drog vad som kallats ”cykelfabriksdöden” fram över landet. När Arvid Samuelsson skulle sälja företaget i mitten av 1960-talet hade det normalt köpts upp av Monark-Crescent, som sedan hade flyttat produktionen bort från Finnveden. Men i stället gick det till brorsonen Lennart Samuelsson och svärsonen Åke Ottoson, som fortsatte att förvalta det småländska arvet.
I slutet av 1980-talet gick dock företaget tungt efter en längre period av stagnation.
– Hade det inte varit för ”Natur” så tror jag inte att Skeppshultcykeln hade funnits i dag, säger Jonas Andersson.
Vad han syftar på är modellen Skeppshult Natur som innebar en pånyttfödelse av varumärket. När konkurrenterna prioriterade mountainbikes satsade Skeppshult, som fick nya ägare i PeO Helge och Kjell Sture 1989, på standardcykeln. Natur byggde på en Skeppshultsram från 1927. Resultatet blev en succé med designinspiration från den brittiska formgivaren Laura Ashleys pastoralt romantiska stil.
Annons
Lätta stålet blev genombrottet
På 1990-talet ersatte aluminium stål som dominerande material i världens cykelramar, vilket gjorde cyklarna lättare. Men i Skeppshult ville cykelbyggarna inte släppa stålet, cyklarnas själ – särskilt inte efter succén med Natur. När Jonas Andersson och brodern Magnus tog över företaget 2010 satte de tidigt fullt fokus på att få ner vikten på cyklarna. Skulle de fortsätta med stålet – som många upplever ger en mjukare cykling och vackrare, smäckrare cyklar – var de tvungna att lyckas.
Från 1990-talet och framåt har stålindustrin utvecklat en rad nya typer av stål, påskyndat av ökade krav på lägre bränsleförbrukning i transportsektorn.
Dessa nya ståltyper kallas Advanced High Strength Steel (AHSS) och gör att fordon kan byggas lika säkra men med mindre material, och därmed lättare. När denna stålutveckling fortsatte under 2000- och 2010-talen skulle den komma att gynna även de fordon där bränsleförbrukning inte är en fråga.
Efter att ha jobbat med att få ner vikten på komponenter i ett par år kom genombrottet för Skeppshult när SSAB lanserade ett nytt AHSS-stål, tvåfasstålet Docol 590, som passade cykelramar. Med det kunde man gå från 2 millimeter tjocka rör till 1 millimeter.
Viktskillnaden var markant.
– Om du i dag tar en storsäljande ram i aluminium och lägger den bredvid en ram från oss, så är vår ram absolut inte tyngre, säger Jonas Andersson.
Styrkan hos smålänningar
Det finns inget enkelt svar på varför just Skeppshultcykeln har överlevt i över 100 år när så många andra gått under. I boken Vägen – Berättelsen om Skeppshultcykeln nämner författaren Anders Houltz företagets utpräglade mångsidighet, fasta lokala förankring och kloka generationsväxlingar som tänkbara förklaringar. Jonas Andersson håller med.
– Det har genom hela historien funnits en otrolig långsiktighet och ett ansvar i det här företaget. Det är väl styrkan hos oss smålänningar genom århundradena. Vi ser till att vi har det bra, men vi grips inte av storhetsvansinne.
