TEKNIKHISTORIA
En omåttlig röra – den krångliga vägen till metern
Att införa decimalsystem och meter i Sverige tog 150 år. Folket stretade emot och ville behålla den spretiga uppsättningen av gamla mått. Kemisten Jöns Jacob Berzelius kämpade hårt för att få slut på den stora oreda han såg.
Annons
Rubriken är talande: ”Afskaffandet af allt hvad som hittills förorsakadt oreda”. Jöns Jacob Berzelius, det tidiga 1800-talets stora vetenskapsman med internationell ryktbarhet, skrädde inte orden i Vetenskapsakademiens utredning om ett nytt måttsystem 1822:
”Hufvudsakliga oredan i Sveriges mått, som har legat deri at man under lika namn förstå olika mål och olika vigter, hvarigenom den som icke förut om dessa olikheter blifvit underrättad, blifver bedragen på likheten i namnet.”
Ett tungt skäl till att världens monarkier gripits av reformiver var den franska revolutionen, som inte bara ledde till att huvuden rullade, utan även att decimalsystemet infördes. Sedan kom industrialismen med krav på standardisering.
Särskilt komplicerade vikt- och rymdmått
Det svenska måttsystemet baserades i början på 1800-talet på foten för längd, marken för vikt och kannan för volym. Men de flesta höll fast vid äldre mått: den uråldriga alnen för längd och skäppan för volym, samt lodet för vikt. Tidaholmsalnen hade 1605 fastslagits som rikslikare, medan vikten skålpund definierades som ett Örebro besmansmark.
Vikt- och rymdmåtten var särskilt komplicerade. De skilde sig beroende på vad man mätte, till exempel torra eller våta varor. Det fanns viktualievikt, myntvikt, medicinalvikt och metallvikt. De mättes i markpund, skålpund, lispund och skeppund. Även pengarnas värde uttrycktes i gamla mått, precis som britter än i dag pratar om shilling. Så nog hade Berzelius fog för sin kategoriska ansats att rensa ut allt det gamla.
Det tog han itu med 1818, ett fullspäckat år även för en person av Berzelius kapacitet. Han var ledamot av myntkommissionen, utkom med tredje delen av sin lärobok i kemi, och lanserade både atomviktsläran och grundämnenas kemiska beteckningar. I maj adlades han vid Carl XIV Johans kröning, men tvangs på hösten att ge sig ut på en utrikes ”hälsoresa”. Han var mer eller mindre utbränd.
Under resan träffade han ledande vetenskapsmän i Paris, Schweiz och Tyskland – och filade vidare på bland annat sitt måttsystem. Samtidigt utsågs han till Kungliga Vetenskapsakademiens (KVA) sekreterare.
Annons
Berzelius billiga knep
Men något brutalt brott med det gamla innebar inte förslaget, som lades fram av KVA 1824. Det byggde på tiotalssystemet som försiktigt hade införts i form av decimaltum 1739, men tummen kunde även fortsätta delas i tolv. 50 år senare avstyrkte en måttkommission ett heltäckande decimalsystem. Allmänheten var inte redo.
Berzelius tog till ett ganska billigt knep: han gav en del mått namn som liknade de gamla.
Grundenheterna för längd, volym och vikt förblev foten, kannan och marken. Men foten skulle delas i tio tum, och tummen i tio linjer. För rymdmåttet infördes en foting, som var tio kannor. En kanna delades i tio mått, som i sin tur delades i tio tumming, också ett nytt mått. För vikt föreslogs att en centner delas i 100 mark, en mark i 100 ort och en ort i 100 korn.
Foting och tumming anslöt språkligt inte bara till fot och tum, utan även till kvarting och åtting.
Annons
Kungliga Majestätet fick kalla fötter
I en proposition 1826 beskrevs att förslaget ”på ett fullständigare sätt än hittills uppfyllde tidens fordringar i denna wiktiga angelägenhet, utan att likwel alltför mycket afwika ifrån de förut allmännast brukliga förhållanden”. Ändå var förslaget alltför djärvt, och propositionen drogs tillbaka av Kungliga Majestätet.
Trots det skickades förslaget – som förvaras i KVA:s arkiv – ut för allmän kännedom, i hopp om att det ändå skulle slå rot hos undersåtarna. År 1834 blev Berzelius ledamot av kommittén om rikets mått och KVA uppdrogs att ta fram en handledning för systemet, som kom 1849.
Men den inkonsekventa mixen av gammalt och nytt fanns kvar. Enheterna fot och kanna delades i decimaler, vikten skålpund definierades om till massan av en kubikfot vatten. En mil förblev 36 000 fot. Arealer delades i fotbaserade kvadratrevar och kvadratstänger i stället för tunnland och kappland.
Systemet trädde i kraft 1855, jämte nya mynt, men införandet fortsatte att dras i långbänk. Under en sjuårig övergångsperiod, till 1862, gällde de gamla och nya systemen sida vid sida. Oredan kvarstod och decimalförespråkare motionerade enträget vidare.
Meterkonventionen godkändes direkt
Berzelius hade energiska påhejare, inte bara inom politik och vetenskap. Boktryckaren och folkbildaren Carl Rosander backade upp honom i sin bok Den kunskapsrike skolmästaren:
”Huru långsamt det går, att nya benämningar antages af allmänheten, bewisas bäst deraf, att fastän wi nu (1858) räkna 82 år, sedan mynträkningen i riksdaler, skillingar och runstycken blef antagen att wara den enda gällande, ställen inom riket finnas, der den förutwarande räkningen i daler, mark och stywer är så allmän, att många ej en gång förstå någon annan.”
Men 1875 fick decimalsystemet internationell skjuts genom meterkonventionen, som Sverige genast godkände. Året efter infördes så metersystemet, om än med viss vånda. Nu blev övergångsperioden hela tio år, då centimeter och tum, skålpund och kilogram gällde parallellt.
150 år efter det att decimaltummen slagit in första kilen blev metersystemet 1889 till sist allenarådande.
--
Wenström och de elektriska måtten
Även kring de elektriska måtten rådde förvirring under 1800-talet. Men inte av gammal hävd, utan för att elektriciteten var en nymodighet, ”så godt som endast några få vetenskapsmäns tillhörighet”. Men 1881 bringades reda vid den första elektriska kongressen i Paris.
Orden skrevs av växelströmmens fader och Asea-ingenjören Jonas Wenström, i artikeln ”Elektriciteten i grufhanteringens tjenst” 1892. Tidigare var floran av elektriska mått rätt vildvuxen: ”man fann ett för dem gemensamt måttsystem vara nödvändigt, för att de förut spridda och med godtyckliga, oftast ojämförbara mått försedda iakttagelserna måtte kunna uppskattas i samband med hvarandra”.
Systemet kallades CGS, baserat på centimeter, gram och sekund. Grunden var enligt Wenström insikten om att inte bara galvanism, magnetism, gnidningselektricitet och induktion var olika yttringar av ”samma allmänna rörelsetillstånd”. Det gällde även ljus, värme, mekaniskt arbete och kemisk frändskap, framhöll han.
De elektriska grundmåtten blev volt, ampere och ohm. Ur dem härleddes watt, som ersatte ”vårt äldre godtyckliga mått hästkraft”. För energi antogs grundenheten erg, som tolv år senare ersattes av joule.
CGS-systemet var i sin tur ursprunget till dagens SI-enheter från 1956.
