Leksaken blev samlarobjekt

Museet Arsenalen utanför Strängnäs är fullt av stridsvagnar. Men där finns också Figurmuseet med hundratals små tennfigurer som lyser i klara, starka färger. De står i rader av tittskåp som visar olika scener, till exempel det gamla Egypten och Gustav Vasas kröning.

De flesta är silhuettfigurer, det vill säga platta och gjorda för att betraktas från sidan. De ger en illusion av djup så länge man tittar från rätt håll. Så såg tennfigurer ut från början.

Familjeverkstäder i Nürnberg började gjuta tennsoldater som leksaker på 1760-talet. De första figurerna i Sverige göts i slutet av 1700-talet. Mot slutet av 1800-talet hade figurerna blivit så populära att flera fabriker i Stockholm bedrev nästan industriell produktion under korta perioder.

Det fanns tre stora tillverkare. C.C. Ohlssons Leksaksfabrik hade en produktion som utgick från omkring 350 formar som köpts från Tyskland.

Tenngjuteriet Mars på Kungsholmen i Stockholm startade 1915, och blev känt för sin höga kvalitet hela vägen från gravyr till gjutning och målning.

Den svenska jätten bland tennfigurer, Gamla Santessonska tenngjuteriet, grundades redan 1839. Den tyske gravören Gustav Maier var anställd hos gjuteriet i 20 år, fram till krigsutbrottet 1914. Hans storverk var en serie halvrunda historiska figurer, bland annat från slaget vid Lützen. En storsäljare var "Tåget över Bält". En annan var "Kalabaliken i Bender".

På 1930-talet var glansdagarna över för tennsoldaterna som leksaker. Men tennfigurerna återuppstod snart. Samlarna trädde fram. De ville ha mer realistiska figurer med högre konstnärlig ambition. Det krävde de bästa tecknarna och gravörerna.

På Figurmuseet finns figurer av en av de stora svenska mästarna, Holger Eriksson. Som 15-åring blev han springschas på en ritbyrå där han inledde sitt lärlingskap som tecknare. Han började sin bana som figurskulptör med att skära träfigurer, främst naturtrogna hästar. Först 1934 göt han sina första figurer i tenn. Han gjorde allt själv: teckning, originalfigur, form, gjutning och målning. Bland de tidiga verken fanns Karl XII och Gustav Adolf.

Han fick sitt stora genombrott när hans väg korsade Curt Wennberg som hade drivit C.C. Ohlssons Leksakfabrik från 1933 till 1939. 1940 blev Curt Wennberg biträdande militärattaché i USA. Där upptäckte han en ny metod att gjuta tennfigurer hos firman Comet i New York. Där använde man gummiformar och slunggjutning. Det gjorde det möjligt att skapa mer detaljerade figurer. Problemet var att metoden att tillverka gummiformarna hade patenterats av Comet.

Men några år senare hörde Holger Eriksson ett radioprogram där Curt Wennberg berättade om den amerikanska metoden. Han tog kontakt och gav Curt Wennberg fotografier av sina anatomiskt riktiga tennfigurer och hästar. Curt Wennberg vidarebefordrade nio av tyska stormsoldater i tenn till Comet. Det gick hem, trots att året var 1944 och Tyskland var USA:s fiende.

Läs mer:

Kontakten ledde till att Comet och den irländska staten startade företaget Authenticast på Irland 1946. Curt Wennberg blev vd och svensken Henning Rehnfeldt blev förman. Holger Eriksson blev figurdesigner. Det gjorde honom berömd i tennfigurernas värld, men bara tre år senare slog Authenticast igen.

Han fortsatte att producera sina utsökta figurer för en svensk-sydafrikanskt firma fram till 1956. Sedan drog han sig tillbaka.

Holger Eriksson gjorde därefter bara enstaka gjutningar från sin hundratals originalformar för museer och äkta samlare. 1988 gick han bort, 88 år gammal. Men hans figurer och banbrytande formar lever fortfarande kvar.

Leksaksfigurer försvann inte från marknaden, men de började tillverkas av plast. Precisionsgjutna tennfigurer lever kvar i figurspelens värld. Det går fortfarande att köpa egna formar för att testa att gjuta hemma och få en aning om hur det gick till under tennsoldaternas storhetstid. Eller så kan man gå på vandring bland tittskåpen på museet i Strängnäs.

Det här är en artikel från tidningen Teknikhistoria. Prenumerera på den här.

Gilla Ny Teknik och Teknikhistoria på Facebook