TEKNIKHISTORIA

Vrålstarkt! Tunga lyft med hållbara stången från Halmstad

I dag är det forna våffeljärnsföretaget från Halmstad världsledande inom tyngdlyftning. Här syns Venezuelas Naryury Pérez tävla i Pan American Games i Chile i oktober 2023.
Äldre tiders tyngdlyftningsutrustning i formen av klot avbildade på Thules Atletklubb i Trelleborg 1898.
En dag år 1957 fick Eleikos verkställande direktör Tyra Johansson en fråga från fabrikschefen: Fick han testa att göra en ny skivstång? Han var tyngdlyftare och less på att stängerna hela tiden gick sönder. Det fick han. På bilden provar Tyra Johansson en del av tyngdlyftningsprylarna från Eleiko-fabriken.
Bland Eleikos tidigaste produkter finns våffeljärn. Mönstret i järnen användes i förminskad form när företaget tog fram en skivstång på 1950-talet.
Sandor Sarkany lettrar en stång i fabriken. Det innebär att mönstret trycks in i metallen med hjälp av trissor.
Tyngdlyftning i Stockholm 1964.
Den tekniska utvecklingen har fortsatt under årens lopp och lett till nya framgångar i styrkesporten. Det har bland annat handlat om härdningsmetoder och ytbehandlingen.
Böjtest och korrigering av skivstångens rakhet.

En ny typ av skivstång revolutionerade tyngdlyftningssporten på 1960-talet. Plötsligt var stängerna så starka att de kunde användas under helt mästerskap, i stället för att böjas och behöva bytas ut. Bakom innovationen stod en våffeljärnsfabrik i Halmstad.

Äldre tiders tyngdlyftningsutrustning i formen av klot avbildade på Thules Atletklubb i Trelleborg 1898.

Under VM i tyngdlyftning i Stockholm 1963 var det inte bara den oslagbare sovjeten Jurij Vlasovs världsrekord i tungviktsklassen som det pratades om. Den nya skivstången blev också ett stort samtalsämne.

– Den här stången överlevde ett helt mästerskap. Innan hade stängerna böjts och fått bytas ut under tävlingarna, säger Camilla Schough, produktutvecklare på Eleiko, ett Halmstadsföretag som är intimt förknippat med den tekniska utvecklingen inom tyngdlyftningen.

Skivstången – alltså den stång i vars ändar vikterna hängs – var redan 1963 ett sekelgammalt redskap. Idrottshistorikern Jan Todd har hittat det tidigaste belägget för skivstänger i en 1850-talsillustration av en gymnastiksal i Paris. Det här var i en tid då styrkemän med artistnamn som Louis Apollon och Professor Attila lyfte stenblock och krossade kedjor på cirkusar och teatrar. Ur deras uppvisningar växte tyngdlyftningen som tävlingsform fram och när de första moderna olympiska spelen hölls i Aten 1896 fanns sporten med på programmet.

De tidigaste skivstängerna hade haft fixerade vikter, men senare kom stänger där vikten kunde ändras genom att ihåliga klot fylldes med sand eller blyhagel. Under 1900-talets tidiga år tog utbytbara viktskivor över och 1928 kom den så kallade York-skivstången. Den bestod av skivor i olika vikt som sattes på en roterande hylsa. Den blev snabbt standard i tyngdlyftningsvärlden.

Från våfflor till vikter

Samma år startade Halmstadsbon Algot Johansson företaget Elektriska Installationer Kommanditbolag (Eleiko). Företaget tillverkade våffeljärn och andra produkter som använde metalltråd som spänningssätts för att ge värme. Affärsidén var konstant i nära 30 år. Men en dag 1957 kom fabrikschefen Hellström (hans förnamn har spårlöst försvunnit i tyngdlyftningshistoriens dimmor) med ett förslag till verkställande direktören Tyra Johansson.

Bland Eleikos tidigaste produkter finns våffeljärn. Mönstret i järnen användes i förminskad form när företaget tog fram en skivstång på 1950-talet.
Camilla Schough och Stefan Berg, bägge produktutvecklare på Eleiko, ägnar mycket av sin arbetstid åt att förfina tyngdlyftningens redskap tillsammans med kvalitetschefen Olof Eliasson.

– Hellström var själv tyngdlyftare och irriterades över att skivstängerna hela tiden böjdes och gick sönder, så han frågade om han fick testa att göra en ny typ av skivstång i fabriken, säger Camilla Schough.

Det fick han. Hellström vände sig till Eleikos stålleverantör, SKF:s stålverk i Hofors och Hällefors. Han ville ha ett stål som var bättre anpassat för skivstänger.

Härdat stål närmare brottgränsen

Böjtest och korrigering av skivstångens rakhet i Eleikos fabrik.

Inom hållfasthetslära talar man om sträckgräns och brottgräns. Om man böjer ett stycke stål kommer man först till sträckgränsen, den punkt där stålet inte längre går tillbaka utan stannar i böjt tillstånd. Efter den punkten kommer brottgränsen, där det går av.

ERBJUDANDE

Ett år med Teknikhistoria och bok till superpris!

Du har väl inte missat att du just nu kan prenumerera på Teknikhistoria, eller förlänga din befintliga prenumeration, och få boken Då blev Sverige modernt på köpet? 

Du kan välja mellan ett års onlineprenumeration, eller ett erbjudande där du även får magasinet hem i brevlådan.

Här hittar du kampanjen!

– Det brukar vara ett ganska stort spann emellan, men nu härdade man stålet så att sträckgränsen flyttades närmare brottgränsen. Då kan du böja stålet mer och det går ändå tillbaka, säger Stefan Berg, även han produktutvecklare på Eleiko.

De här typerna av stål är närbesläktade med fjäderstål och hade funnits länge. Så varför var det ingen som hade kommit på att göra ett sådant stål till skivstängerna tidigare?

– Kunskapen kanske inte fanns där och ingen hade ställt de rätta kraven. Stål var stål, liksom. Nu var det någon som vände sig till ett stålverk och fick kompetens och utvecklingspotential, säger Eleikos kvalitetschef Olof Eliasson.

Mönster från våffeljärn

Sedan skulle den nya stången lettras för att förbättra greppet. Lettring är den process där man med hjälp av trissor trycker in ett mönster i metall. Ett passande mönster fanns redan på Eleiko – nämligen en förminskad variant av mönstret i våffeljärnen. Men att få det på plats på stängerna visade sig vara en utmaning eftersom de var så hårda. Hellström och hans kolleger byggde en ny lettringsmaskin.

– I normala fall trycker man bara till trissorna och så kör man, men här var det så hårda krafter att man fick ha ett mothåll på baksidan, säger Stefan Berg.

Sandor Sarkany lettrar en stång i fabriken. Det innebär att mönstret trycks in i metallen med hjälp av trissor.

Vanligtvis är lettringstrissor inget man behöver byta, men när Eleiko producerade skivstänger på 60-talet höll trissorna bara för tre stänger – så hårt var materialet. Än i dag måste trissorna bytas efter att ha lettrat bara ett fåtal stänger.

– Det ger en speciell känsla att ta i en sådan stång. Det är inget vi som inte lyfter känner men vana tyngdlyftare pratar ofta om det, säger Stefan Berg.

Bättre redskap del i resultatutvecklingen

Den tekniska utvecklingen har genom åren fortsatt med härdningsmetoder, stålets renhet, ytbehandling och de lager som håller uppe vikterna. Det nuvarande världsrekordet i stöt i högsta viktklassen är 267 kilo – 54,5 kilo mer än vad Jurij Vlasov lyfte på VM i Stockholm 1963.

Eleikos banbrytande skivstänger tillverkades av stål som var bättre anpassat . Här i bruk under tyngdlyftning i Stockholm 1964.
Tyngdlyftaren Lennart ”Hoa Hoa” Dahlgren tar ett glädjeskutt efter avklarat lyft.

Hur mycket beror resultatutvecklingen på bättre redskap? Till en viss del kan Eleiko och andra materialutvecklare ta åt sig äran, menar Stefan Berg, även om det också är mycket annat som spelar in.

– Den speciella böjligheten som är på en Eleikostång bidrar klart till att man kan använda den gungningen till att trycka upp stången. Sedan är greppet en viktig del och att rotationen på vikterna är perfekt avvägd så att man inte får gyroeffekter som stör lyftet. Allt det bidrar till att man kan lyfta mer.