Traktorfabrikörens supersportbil

Ferruccio Lamborghini var fascinerad av tjurar, född i oxens tecken och van att leda handfast med uppkavlade skjortärmar. Efter andra världskriget hade han gjort sig en förmögenhet genom att bygga upp en av Italiens största traktortillverkare under eget namn. I slutet av 1962 tillkännagav han att han skulle skapa en gran turismo-bil, en sportvagn för långturer, som kunde konkurrera med Ferrari. Idén var att skapa en personbil för vanliga vägar men med tävlingsprestanda, som en sportbil fast med en lyx och komfort som tävlings­bilar saknar.

Folk trodde att han spårat ur. Sport­bilar gör sällan tillverkaren rik. Det fanns en uppenbar risk att Ferruccios nya, moderna fabrik och fåfänga projekt skulle äta upp hans förmögenhet utan att lämna så mycket som ett bromsspår efter sig.

Den första modellen utvecklades på rekordtid. Han fick Giotto Bizzarrini, ingenjör bakom flera av Ferraris motorer, att skapa en vrålstark V12-motor till den första Lamborghinin: 350 GTV.

Den var glamorös, tjurstark, svindyr, iögonenfallande och högljudd – en stil som följde med till de kommande 50 årens modeller. Motorn trimmades ned till produktionsmodellen som såldes, med förlust, i 120 exemplar.

Det första genombrottet kom två år senare med Lamborghini Miura. Tre av Lamborghinis ingenjörer utvecklade bilen på sin fritid eftersom den var för mycket av en konventionell, opraktisk sportbil för att passa in i Ferruccios planer. När han fick se resultatet ändrade han sig. Kanske kunde den bli en marknadsföringsgimmick.

Under 1966 års Monte Carlo Grand Prix parkerade företaget en orange Miura utanför Hotel de Paris. Torget fylldes av åskådare som ville få en glimt av sportbilen som inte liknade något annat. Fram till 1972 byggdes 764 exemplar, en stor försäljningsframgång för att vara en supersportbil. Ingen kunde längre bortse från Lamborghini.

I stället för att vara en gimmick blev Miura ett recept för kommande generationers Lamborghini: tvåsitsig, mittmotor bakom kupén, V12-motor, enorm toppfart och överdådiga, slående former.

Miuran hade också en del av supersportbilarnas vanliga men mindre tilltalande egenskaper. Väghållningen var dålig. Karossens vingform gjorde att framhjulen hade en tendens att lyfta vid höga hastigheter, något som blev värre av att bensintanken satt över framaxeln. Ju mindre soppa, desto farligare blev bilen. En del fattade eld spontant på grund av ett förgasarfel, men det hade fixats till den sista versionen, som tillverkades 1972.

Miuran hade blivit en bilhistorisk ikon och visat att Lamborghini var en tillverkare att räkna med.

Ferruccios fascination för allt som hade med tjurfäktning och tjurar att göra präglade Lamborghinis varumärke. Miuran var inte bara döpt efter en stam tjurar som avlats särskilt för tjurfäktning, den pryddes också av Lamborghini-emblemets tjur och sett framifrån formade dörrarna tjurhorn när de öppnades.

Ferruccio var däremot starkt emot att Lamborghini liksom Ferrari skulle engagera sig i bilsporten. ”Jag vill bygga GT-bilar utan fel, helt normala, konventionella, men perfekta. Inte tekniska underverk.”

1974 sålde han sin del av företaget, gjorde sig av med sina intressen i traktorbranschen och gick i pension.

Lamborghinis nästa succémodell blev utan tjuranknytning. Countach, något i stil med Wow! på piemontesiska, hade premiär samma år. Den var låg och bred och den kilformade karossen bestod av platta paneler och skarpa hörn. Chassits utformning gjorde att dörrtrösklarna var mycket höga, och på grund av detta, samt den extrema bredden, gick det inte att använda konventionella dörrar.

I?stället infördes ytterligare ett av Lamborghinis kännetecken: saxdörrarna. De öppnades uppåt i?stället för åt sidan. Det gjorde också att förare kunde hänga ut ur kupén och backa med öppen dörr, nästan en nödvändighet med tanke på den obefintliga sikten bakåt. Bakrutan var enbart symbolisk.

Countach byggdes i 2?024 exemplar i olika versioner ända fram till 1988, då den ersattes av den mjukare och något mindre opraktiska men supersnabba Diablo. Den blev tillfälligt lönsam för Lamborghini och byggdes i hela 2?900 exemplar.

I bakgrunden fanns andra mindre, eller bara mindre lyckade, modeller. 1977 försökte fabriken få försvarskunder med fordonet Cheetah, som inte höll. Resterna blev en Lamborghini-stadsjeep, LM002, kallad ”Rambo Lambo”. Många andra bilar tillverkades i små serier under åren och blev ofta utställningstriumfer men försäljningskatastrofer.

Efter Diablo kom tjurnamnen tillbaka med Murciélago, en storsäljare som döpts efter en tjur som motstod 24 svärdstötar, och den mer hanterbara Gallardo, uppkallad efter ännu en ras fäktningstjurar.

Den senaste i huvudserien är Aventador, ett tekniskt mästerstycke med en toppfart på 349 kilometer i timmen. Även den är döpt efter en legendarisk tjur.

Efter många ägarbyten tillhör fabriken i dag Audi. Det syns inte många spår av Ferruccios idé om en praktisk sportbil för långfärder. Lamborghini står för överdrift, att gå längre till varje pris, att sätta toppfart före väghållning och att bygga ultrabrutala bilar som är både cirkus och extravagans. Precis som Ferruccios vision av tjurfäktning.