TEKNIKHISTORIA
Hon bevarar djur för framtida generationer
Ett medskick till livet efter detta, en utbildningsinsats – eller rent skryt. Taxidermi, konservering av djur, har utvecklats över historiens gång. Carolina Lindahl för vidare ett anrikt hantverk för att hedra djuren, och låta dem ta plats i sitt eget och andras hem.
Publicerad
Annons
Det här är en tillfälligt upplåst premiumartikel. Prenumerera här för att få tillgång till alla premiumartiklar, magasinet Teknikhistoria hem i brevlådan och fem års utgåvor i onlinearkivet!
---
Redan i antika Egyptens gravkryptor begravdes djur och människor som balsamerade, i tron att de skulle följa med till livet efter detta. De första fynden tyder på att balsamering som metod användes så tidigt som 2 200 före vår tideräkning.
Långt senare användes konservering av djur som ett sätt för upptäcksresande att visa upp det djurliv som hittats i avlägsna världsdelar. Här var det förstås inte alldeles säkert att djurhudarna, för hela djur kunde inte bevaras under de långa resorna, egentligen blev så väldigt verklighetsnära i utformningen. Förutsättningarna att få det hela rätt utifrån teckningar och med allsköns trasor och lera som material för innanmätet var kanske inte heller de allra bästa.
Den balsamering som gjordes i forna Egypten har egentligen inga stora likheter med konserveringen av djur så som sker i nutid, där utvecklingen under hundratals år lett fram till en metodik där målsättningen är att djuren ska se ut som i verkligheten. Under 1700- och 1800-talen blev taxidermi, som metoden benämns, en het inredningsdetalj bland de högborna, som på så sätt kunde skryta om sin rikedom och även om sina resor där djuren fällts för att bli troféer. De uppstoppade djur vi i dagsläget normalt möter finns på naturhistoriska museer och bevarade i olika högadliga sammanhang som på slott och herresäten. Och i en lägenhet i centrala Stockholm.
– Det här är Leffe, säger Carolina Lindahl och viker upp ärmarna på kavajen.
I ett kärl på bordet vilar en beigefärgad katt med långa morrhår. En väns husdjur som nu ska bevaras för eftervärlden. Katten har liksom samtliga djur som Carolina Lindahl konserverat inte dödats för att stoppas upp, utan blev sjuk och fick lämna jordelivet av den anledningen.
– Jag har egentligen som princip att aldrig ta emot husdjur från människor som vill få dem uppstoppade. Det blir aldrig så naturligt som ägarna hoppas, ansiktsuttrycket blir aldrig detsamma som när de levde.
Men just Leffe vill inte den tidigare ägaren få tillbaka, så Carolina Lindahl har gjort ett undantag. Nu har hon tagit fram de olika kemikalierna, kokat vatten och förberett tre konserveringslösningar.
– Den första lösningen är syrlig och salt, den består av citronsyra och salt utan jod. Skinnet ska först badas där, sedan snabbt lyftas över i ett bad med vatten och bikarbonat som balanserar syran. Sedan placeras skinnet i den sista lösningen med salt och lutan, en typ av aluminiumsalt. Olika salter är centralt när man konserverar skinn.
Skillnaden mellan att garva och konservera skinn är att det inte finns något behov av att bevara en mjukhet i den sistnämnda. Konserverade djurhudar stelnar i sin position inom några dagar efter att de har behandlats och monterats på sin form. Det viktiga är att se till att varje rest av fett och kött är borttaget från skinnet, annars finns det risk att djuret möglar.
Just detta är det första Carolina Lindahl behöver göra; att rent konkret flå djuret och se till att skrapa bort alla lämningar. Det som främst behövs är en vass skalpell och flinka fingrar som vet hur skinnet ska avlägsnas. Med ett mer långhårigt djur som katten Leffe är det inte så kinkigt var själva snitten läggs, för de kommer att döljas av håret när skinnet väl har monterats.
Carolina Lindahl arbetar effektivt; tio års vana har lett fram till en bokstavligt talat knivskarp precision. Men det är inget skeende som hon stressar fram – det är trots allt en varelse som för inte länge sedan varit full av liv.
– Jag kan känna mig fylld av respekt och vördnad inför djuret jag arbetar med. Det känns också väldigt tydligt att det här är ett historiskt hantverk som få i dag kan föra vidare. Vi är inte särskilt många som konserverar djur i Sverige i dag, säger Carolina Lindahl.
Själv har hon fått en hel del uppmärksamhet kring sitt arbete med djur som bevarandeprojekt och konstverk. Bland annat var hon, som till vardags är kommunikatör på Bahnhof, porträtterad i TV3:s programserie Outsiders med sin hobby. En medverkan som ledde fram till att hon fick möta en hel del ilska från allmänheten. Men det är på något sätt förståeligt att det kommer en reaktion, tycker Carolina Lindahl.
– Vi möter så sällan döden i dag. Djuren vi äter ser vi inte i formen av hela djur, utan bara som anonyma köttbitar. Vi pratar inte om döden och har den inte med oss som en naturlig del av livet. Då kan det jag gör nog väcka väldigt starka känslor.
Hon tror att det också kan vara detta som gör att vi kan fyllas med både avsky och vördnad inför uppstoppade djur. Både historiskt och i nutid finns därtill de som samlar djuren som troféer. Då hjälper det inte alltid att det även finns en lång historia av konservering med syfte att utbilda och bidra till forskning om världens många arter.
– Det är väldigt intressant att tänka sig hur det kan ha gått till på den tiden då man konserverade djur utan att ha en aning om hur de egentligen såg ut, säger Carolina Lindahl.
Hon har själv hamnat i den sitsen med en pingvin som en vän köpt och ville att hon konserverade. Men i dag finns förstås helt andra möjligheter att söka rätt på detaljerad information om kroppsbyggnad och dimensioner.
Formen som ska ge katten Leffe hans innanmäte är beställd i färdigt skick och sedan slipad för att passa hans fysiologi. Lite mer träull fick byggas på där formen var för smal och därefter sattes kattögonen av glas fast med en särskild lerblandning.
– Hans päls är lite av en utmaning, den är väldigt tovig, säger Carolina Lindahl, som ägnat en bra stund åt att föna och kamma den långhåriga katten.
När skinnet har trätts på sin form syr hon ihop den och sätter små blå nålar för att hålla fast det som ska bli kattens förevigade ansikte. Det är lite av utmaningen, tycker hon, att det inte går att ta några pauser i arbetet för att bevara en kropp. På bara några dagar kommer skinnet att ha stelnat i den sittande position som den lurviga katten troligen ägnade mycket av sin levande tid i. Och i vilken han nu för evigt kommer att förbli.
Fotnot: Den här artikeln publicerades i Teknikhistoria 9/2020
