Silvertejpen – guld värd i kriget

Den amerikanska militären hade inte direkt ont om akuta problem att lösa i början av 1943. Det hade bara gått ett drygt år sedan USA gett sig in i andra världskriget, och läget var nu kritiskt: Italien gjorde alltjämt motstånd, Tyskland kämpade på med till synes outtröttlig frenesi, och de allierades försök att bromsa Japans brutala expansion i Asien hade ännu inte lyckats.

Så man kan kanske förstå varför Vesta Stoudts överordnade på Green River Ordnance Plant inte var särskilt lyhörda när i stället hon försökte rikta deras uppmärksamhet till tejpen som höll ihop kartonger med gevärsgranater. Att dessa kartonger kunde vara en aning pilliga att öppna – den lilla tejpflik man skulle dra i hade nämligen en tendens att lossna helt – framstod kanske inte som ett lika akut hot mot krigsinsatsen som axelmakternas truppförflyttningar och tekniska uppfinningsrikedom.

Så cheferna sa helt enkelt åt henne att sluta leka besserwisser, och fokusera på sitt jobb i stället. Hon kunde ju knappast veta bättre än regeringen hur kriget skulle skötas, menade de.

Men i ett krig där varje liten marginal spelade roll insåg Stoudt att hon var något viktigt på spåren – vad hennes överordnade än tyckte.

Skrev ett brev

Så hon vände sig helt enkelt till deras överordnade i stället: president Franklin D Roosevelt.

I ett brev till Vita huset skrev hon:

”Jag har två söner där ute någonstans, en i Stilla havet, den andra är med i den atlantiska flottan. Du har också söner i det militära. Vi kan inte svika dem genom att ge dem lådor med ammunition som tar en minut eller mer att öppna.”

Vesta Stoudts lösning, som hon bifogade ritningar på med sitt brev till presidenten, var en ny sorts tejp. Den skulle vara vattentät och förstärkt med tyg så att den, till skillnad från papperstejpen som dittills använts, inte skulle gå i bitar hur lätt som helst. Hennes egna experiment med prototyper hade rentav redan bevisat att denna lösning skulle fungera.

En dryg månad senare fick Vesta Stoudt ett brev från chefen för War Production Board (ett tillfälligt departement som bara existerade under andra världskriget). Han lät hälsa att president Roosevelt godkänt hennes ”exceptionella” idé – som både skulle göra ammunitionslådor lättare att öppna, och skydda själva innehållet från fukt.

Vatten- och stryktålig tejp

Det blev sedan Johnson & Johnsons underdivision Revolite som fick i uppdrag att producera en vatten- och stryktålig tejp enligt Stoudts specifikationer. En tejp som visade sig vara häpnadsväckande versatil, med förmågan att lappa ihop såväl trasiga stövlar som jeepar, och med tiden kom att bli känd som som ”duct tape” (eller silvertejp, som den benämns i Sverige).

Efter kriget förvandlades silvertejpen från en militär angelägenhet till en stapelvara i var och varannat hushåll. Vesta Stoudt tjänade inga pengar på att den ursprungliga idén till denna lukrativa industri var hennes, men belönades däremot med en så kallad War Worker Award för sina ”enastående insatser” under kriget.

I en familj av veteraner blev på så vis den anspråkslösa modern den största krigshjälten av alla.