Sveriges Leonardo da Vinci

En dag i slutet av januari år 1694 kallades en ung man in till presidenten för Bergskollegium i Stockholm.

”Förstår ni er på algebra?” frågade presidenten barskt. ”Och i så fall, var har ni lärt er det?”

”En del i Uppsala. Och en del ur böcker.”

”Är ni intresserad av uppfinningar och tekniska projekt?”

”Ja.”

”Har ni lust att resa?”

”Ja.”

Det bestämdes nu på stående fot att den unge manen skulle företa en treårig resa genom Europa för att hämta hem så mycket teknikhemligheter han kunde från Tyskland, Holland, Belgien, Frankrike och England.

Den unge mannen hette Christopher Polhammar, ett namn som senare skulle ändras till Polhem. Han hade nyss fyllt 32 år, och nu skulle han skickas ut som svensk industrispion.

Christopher Polhem var född 1661 på Gotland, son till en invandrad tysk garvare och köpman. Eftersom han tidigt visade prov på tekniska färdigheter hade han som 20-åring skickats till Uppsala för att studera. För att finansiera studierna reparerade han ur åt borgarna. Genom astronomiprofessorn Anders Spole fick han i uppdrag att reparera det stora astronomiska konsturet i Uppsala domkyrka.

Uret hade konstruerats 1506 av en tysk munk vid namn Petrus Astronomus, och visade förutom tiden planeternas positioner, månens faser och solens gång genom zodiaken. Det hade fungerat fram till slutet av 1500-talet, men sedan tvärstannat och vägrat låta sig rubbas. (Läs om det stora konsturet i domen i Strasbourg här)

Christopher lyckades med att inte bara reparera utan helt bygga om uret. (Tyvärr blev glädjen inte så långvarig. 1702 utbröt en stor brand i Uppsala. Domkyrkans torn rasade in och uret förstördes.)

Ryktet om den snillrike mekanikern gick, och Christopher kontaktades av Fabian Wrede vid Bergskollegium. Det handlade om bergsbruk – att konstruera gruvpumpar och maskiner för uppfordring av malm ur gruvor. Christopher byggde en modell som visade ett helt nytt intrikat mekaniskt system där malmtunnor lyftes stegvis med ett fram- och återgående hakspel – ungefär som entrétrappan till Lustiga huset på Gröna Lund i Stockholm.

Nu skickades Christopher ut till gruvorna i Bergslagen för att pröva sina idéer, först till Hällestad och sedan till Falu koppargruva. Men det var inte så enkelt att få gehör för ny teknik. Inte minst för att den hotade att göra yrkesmän arbetslösa.

Tillsammans med tecknaren och vännen Samuel Buschenfeldt reste Christopher sedan runt i Europa och samlade information om teknikens senaste rön. De studerade vattentorn och bergsbruk i Tyskland och vinddrivna pumpar och gatubelysning i Holland. De besökte Oxford, Cambridge och observatoriet i Greenwich. Från Frankrike hämtade de François Viètes moderna notation för algebra – med symbolerna x och y för okända storheter och = för likhetstecken.

Väl hemma igen föreslog Christopher inrättandet av en ny statlig institution i Stockholm – Laboratorium Mechanicum – en skola i mekanik för unga begåvningar. Tanken var att med hjälp av modeller sprida kunskap om mekanikens grunder, och hur man genom att kombinera enkla mekaniska principer till system kunde åstadkomma de mest avancerade maskiner. Principerna presenterades i en serie enkla pedagogiska modeller, det mekaniska alfabetet. Här visades hur fram- och återgående rörelser kunde förvandlas till rotation och vice versa, hur kraft kunde ändra riktning med mera.

Principerna användes i hans bergverksmaskiner, där kraft från avlägsna vattenhjul fördes kilometervis med stånggångar till uppfordringsverk och pumpar. Men efter en tid lämnade Polhem bergsbruken.

En riskkapitalist vid namn Gabriel Stierncrona försåg Polhem med kapital för att sätta upp en manufakturindustri i södra Dalarna. I Stjernsund tillverkades med moderna mekaniska metoder plåttallrikar och muggar, lås, domkrafter, ur och många andra industriprodukter.

– Polhem blev sin tids Ingvar Kamprad, berättar intendent Lars Paulsson när han visar Polhemsutställningen på Tekniska museet i Stockholm.

– Han sålde monteringsfärdiga pendelur i platta paket på postorder, och gjorde reklam för sina produkter i tryckta broschyrer.

Den nye kungen, Karl XII, blev intresserad, och hyrde Polhem för att anlägga en torrdocka i Karlskrona. Han undrade också om man skulle kunna konstruera en kanal med slussar för att förbinda Vänern med Göta älv. Och skulle man kanske kuna bygga en kanal upp till Idefjorden, så att den svenska flottan kunde attackera norrmännen bakifrån? Men de blev inget av de sakerna.

Senare, när kriget gick dåligt och statskassan var tömd, anlitades Polhem för att snabbt prägla nödmynt i koppar, något som kugens rådgivare, finansgurun Georg Heinrich von Görtz, hade funderat ut. Tanken var att nödmynten skulle lösas in i silver när Sveroge vunnit kriget och de åer klirrade i statskassan. Men det blev inget av den saken. Kungen stupade i Halden 1718, och Görtz anklagades för storskaligt bedrägeri och avrättades. År 1724 löstes de sista nödmynten in, för en bråkdel av det nominella värdet.

Men Polhem stod på höjden av sin berömmelse. Han adlades och bytte nu namn från Pohlhammar till Polhem. Han fick Nordstjärneorden och valdes in i både Kungliga Vetenskapsakademien och Royal Society. Hans sista stora projekt var slussen mellan Mälaren och Saltsjön i Stockholm. Då var Polhem över 80 år, och de praktiska arbetena leddes av hans son Gabriel. 1755, fyra år efter Polhems död, stod slussen klar.

”Fick jag leva om mitt liv skulle jag göra det i en annan tid och på en annan plats”, lär Polhem ha sagt.