Han gav rakbladet hållbar skärpa

En mer eller mindre utblottad Arved von Vegesack kom 1920 till Munkfors i Värmland och förhörde sig om möjligheten att få anställning som kemist.

Hans släkt hade tillhört den tyskbaltiska adeln i det som en gång kallades Livland, det vill säga södra delen av dagens Estland och norra Lettland.

Själv var han gift med en svenska och hade vistats mycket i Sverige. Nu var han landsflyktig efter att bland annat ha genomlevt det första världskriget som reservofficer i den tsarryska armén, fängslats under sovjetrevolutionen, stridit på den vita sidan i inbördeskriget och till sist fördrivits från sitt gamla hemland.

Under åren före första världskriget hade Arved von Vegesack arbetat som kemist vid en försöksanstalt för torvodling i Baltikum, men han hade doktorerat i metallurgi vid universitetet i Clausthal. Den meriten räckte för att Munkfors skulle anställa honom vid brukslaboratoriet. Det visade sig snabbt att bruket värvat en forskare som var briljant, hängiven och självständig.

Munkfors var då, liksom idag, bland de världsledande på kallvalsning av tunna band, i stark konkurrens med bland annat Sandvikens Jernverk. I början av 1900-talet var det Uddeholmsägda bruket storleverantör av rakbladsstål till bland annat Gillette. Dåtidens rakblad var gjorda av vanligt kolstål, som kunde härdas och slipas till en vass egg. Skärpan försvann dock snabbt genom korrosion när bladen väl kom i kontakt med skäggstrån och raklödder. Och slöa rakblad brukar skrapa hakor såriga i stället för lena. Inte undra på att det fanns en marknad för rakbladsstriglar och slipapparater för hemmabruk.

Visserligen hade man under det tidiga 1900-talet på flera håll i världen upptäckt att stål som legerats med nickel inte rostade. Men de rostfria stålsorterna var för mjuka för att passa till eggverktyg.

Insikten om att det gick att göra ett rostfritt stål med hög eggskärpa kom från ett oväntat håll. I början av 1920-talet hade Munkfors problem med att valsarna i kallvalsverket fick bristningar. Arved von Vegesack genomförde en djupgående materialundersökning av det kromlegerade stålet i valsarna. I laboratoriet gjordes grundliga studier av egenskaper och stelningstemperaturer för olika halter av järn, krom och kol.

Någon gång under, eller strax efter, dessa undersökningar fick han idén att utvidga studierna till legeringar som också innehöll en liten tillsats av mangan. Resultatet beskrevs i patentansökan som företaget lämnade in i september 1925:

”Denna uppfinning avser en legering, som är särskilt lämplig för framställning av alla slags skärverktyg (knivar, kirurgiska instrument, vapen och dylikt). Av legeringen framställda skärverktyg utmärka sig genom hög eggverkan, stor rostsäkerhet och stor motståndsförmåga vid behandling med syror.”

Det nya rostfria stålet döptes till AEB, en beteckning hämtad från en gammal stångjärnsstämpel vid Munkfors. För­utom i Sverige sökte man patent i nio andra länder, bland andra Tyskland, Frankrike, Belgien, Storbritannien och USA.

Även om AEB-stålet var härdbart, skiljde sig egenskaperna från det vanliga kolstålet och krävde andra härdningsmetoder, vilket också beskrevs i patentet:

”En utomordentlig förbättring av stålets skärförmåga – stor hårdhet i förening med stor seghet – erhålles genom att de i luft härdade föremålen utsättes för en temperatur av 400°-500° C. under loppet omkring 30 minuters tid, således genom en värmebehandling, vid vilken i vanliga fall ett härdat stål skulle förlora en stor del av sin hårdhet.”

Arved von Vegesack fick ett avtal som gav honom royalty på försäljningen av AEB-stål. I avtalet ingick att han hade rätt att få delar av royaltysumman utbetalad

i guldvaluta, en viktig punkt för en person som upplevt den enorma inflationen efter första världskriget.

Royaltyintäkterna blev dock aldrig någon stridare ström av pengar, vare sig guldmynt eller vanliga svenska kronor. Visserligen började flera mindre rakbladstillverkare, inte minst på hemmaplan i Sverige, använda rakbladsstålet. Men den gamla storkunden Gillette förhöll sig avvaktande och föredrog att sälja blad som snabbt blev slöa.

Arved von Vegesack forskade vidare och 1944, när det gamla patentet var på väg att löpa ut, lämnade han och Uddeholm in en ansökan om ett nytt, förbättrat AEB-stål som beviljas 1945. Samma år gick Arved von Vegesack i pension och avled en tid senare, i sviterna av svår astma.

Det skulle dröja ända in på 1960-talet innan de rostfria rakbladen helt slog igenom. Då var det inte Gillette utan dess stora konkurrent Wilkinson, som först satsade helhjärtat på rostfritt. Försäljningen av AEB-stål som dittills varit något tiotal ton per år, ökade explosionsartat och rörde sig plötsligt om flera hundra ton om året.