Annons

TEKNIKHISTORIA

Kampen för bättre villkor – växeltelefonisterna tog striden

Det gällde att ha detaljkoll för att klara av telefonistyrket. Här syns snörlodsanordningen ovanför riksuppsättningen vid telefonstationen Malmskillnadsgatan 30 i Stockholm. Vid de höga snörväxlarna anställdes kvinnor endast om de var tillräckligt långa för att nå alla vinklar.

Först anställdes bara unga kvinnor, vanligen i 18-årsåldern och bara med femårskontrakt. Därefter ansågs de inte längre vara snabba nog för att klara av jobbet.

Telefonin växte i allt snabbare takt. I mindre orter installerades växlar i telefonisternas hem, men på större orter krävs större ytor – som telefonsalen på Malmskillnadsgatan i Stockholm.

Växeltelefonisternas arbete utfördes under sträng övervakning, som synes på bilden från Svanesunds telefonstation. Den som tjuvlyssnade på samtal fick böter, likaså den som pratade med en bordsgranne i växeln. Den som hamnade i bråk med föreståndaren om straffen fick dessutom ytterligare böter.

Innan telefonnumren utvecklades gällde namnanrop. De försvann helt först i slutet av 1940-talet. Dessförinnan skulle en telefonist kunna 500 olika namnanrop till sjukhus och andra offentliga inrättningar utantill. På bilden arbetar telefonisten Maja Lisa Nordström vid Ungskärs telefonstation.

Telefonist med bröstmikrofon.

Sommaren 1922 blev het. Inte vädermässigt, utan för att landets telefonister gick ut i strejk. Då var det visserligen vanligt med konflikter, men den här strejken har gått till historien av flera skäl.

Jonas Nordling

Publicerad 8 nov 2024 kl 07.00

Annons

När Sverige införde telegrafen på mitten av 1800-talet var det en dyrbar historia. För att hålla nere kostnaderna föreslogs därför att dåtidens billigaste arbetskraft, kvinnor, skulle kunna utföra vissa uppgifter. Det var dock viktigt att de endast anlitades som ”assistenter eller extra biträden”.

Se andra erbjudanden: teknikhistoria/prenumerera

telefoni teknikhistoria

Annons

Annons