TEKNIKHISTORIA
Kampen för bättre villkor – växeltelefonisterna tog striden
Sommaren 1922 blev het. Inte vädermässigt, utan för att landets telefonister gick ut i strejk. Då var det visserligen vanligt med konflikter, men den här strejken har gått till historien av flera skäl.
Annons
När Sverige införde telegrafen på mitten av 1800-talet var det en dyrbar historia. För att hålla nere kostnaderna föreslogs därför att dåtidens billigaste arbetskraft, kvinnor, skulle kunna utföra vissa uppgifter. Det var dock viktigt att de endast anlitades som ”assistenter eller extra biträden”.
Att anställa en kvinna inom Kungliga Telegrafverket var otänkbart av flera skäl. Anställda inom verket var till exempel skyldiga att laga ledningar, vilket inte ansågs lämpligt för den ”bildade unga qvinnan”. Dessutom ingick nattarbete tillsammans med män, något som dåtiden fann mycket opassande.
Och om dessa skäl inte var nog hävdade vissa motståndare dessutom att kvinnor inte kunde hantera den information som telegrafen spred, att det låg i kvinnans natur att yppa hemligheter och därför borde skyddas från detta obehag.
År 1864 beslöts dock att även kvinnor hade rätt till anställning i verket, och redan året efter fanns 23 kvinnor bland de anställda.
Stockholm blev världens telefontätaste stad
När telefonen gjorde sitt inträde i Sverige 1880 var isen alltså redan bruten, kvinnor var en välkommen (billig) arbetskraft inom den spirande telekombranschen. Och de behövdes. Ända fram till 1970 skulle endast kvinnor vara anställda som telefonister i Sverige.
Inledningsvis var telefonin oreglerad och flera privata aktörer utmanade Telegrafverket när svensken skulle telefoniseras. Redan 1885 var Stockholm världens telefontätaste stad, till capita såväl som i absoluta tal.
Telefonstationerna ploppade upp som svampar i städerna och de krävde mängder av telefonister. Kvinnornas låga löner var en förutsättning för att branschen skulle kunna växa. Vinstmarginalerna utmanades ständigt av utvecklingskostnaderna som alla linjedragningar medförde i etableringsfasen. I början av 1900-talet var dock marknadsstriderna över. Telegrafverket hade då utmanövrerat de privata aktörerna och skapat ett telemonopol som skulle leva vidare i många decennier.
Annons
Minutiös övervakning av telefonisterna
Redan 1901 hade männen inom Telegrafverket bildat Telefonmannaförbundet, där även många telefonister blivit medlemmar. Men de turbulenta tiderna runt förra sekelskiftet, då telefonbolagen slogs om marknaden, ledde till att även den kvinnliga arbetskraften började ifrågasätta sina villkor.
Det fanns mycket att ta tag i. Telefonisterna anställdes vanligen som 18-åringar, med femårskontrakt. Därefter ansågs de tappa den snabbhet som växelarbetet krävde. Dessutom fanns ett krav om omedelbar uppsägning för den som gifte sig. Arbetet på stationerna övervakades också minutiöst av en vaktföreståndare som förde så kallade ”straffliggare” och delade ut böter.
År 1907 bildades på så vis de första telefonistföreningarna. Inte oväntat mötte de nybildade lokala fackföreningarna hårt motstånd, men samtidigt blev telefonen alltmer tillgänglig och med det ett stadigt behov av ännu fler telefonister. Till slut var kvinnorna inom verket så pass många att de kunde bilda en nationell organisation. År 1918 bildades Kvinnliga Telefontjänstemannaföreningarnas Centralförening, senare omdöpt till Kvinnliga Telefontjänstemannaförbundet (KTFF).
Annons
Sågs som strejkbrytare
Och nu var det alltså juli 1922. Männen inom Telegrafverket hade fått kollektivavtal, och nu ville kvinnorna, telefonisterna, ha detsamma. Telefonmannaförbundet, som styrdes av män, tog ut telefonisterna i strejk. Men det nystartade kvinnofacket ställde inte upp vid deras sida. Tvärtom fortsatte de att arbeta. De menade att de är förbjudna att strejka. I sak hade de rätt, statstjänstemän fick inte denna rätt förrän 1965. Men i allmänhetens, och framför allt kollegernas, ögon är de strejkbrytare. Det gick allt vildare till utanför telefonstationerna där strejkvakter och arbetsvilliga hamnade i bråk.
Redan efter tio dagar bröt den socialdemokratiska minoritetsregeringen in och såg till att telefonisterna fick ett kollektivavtal. Telegrafverket valde dock att göra upp med det förbund som inte strejkat: Kvinnliga Telefontjänstemannaförbundet som då hade 2 500 medlemmar. Telefonmannaförbundet skulle aldrig förlåta detta. Telefonisternas organisation kallades ”strejkbrytarförbundet” med sitt ”strejkbrytaravtal”. Först 1938 fick männens förbund avtalsrätt även för telefonister.
Sista manuella telefonstationen
Redan 1921 hade arbetet med att automatisera en telefonstation inletts, i Norra Vasa i Stockholm. 1924 var detta arbete klart och sedan fortsatte automatiseringen i hög takt. I slutet av 1930-talet var hela huvudstadens telenät automatiserat, och runt om i landet väntade samma utveckling. Telefonisternas tid var därmed snart över.
År 1972 upphörde den sista manuella telefonstationen i Sverige, en växel med maxkapacitet på 40 abonnenter. Den låg i en privatbostad i en by utanför Arjeplog, och var då öppen klockan 09–21.
---
I år är det 50 år sedan föreningsfriheten utfärdades i regeringsformen, och därefter skrevs in i den svenska grundlagen. I samband med jubileumsdagen för beslutet släpptes författaren Jonas Nordlings bok Sygruppen Hjälpsamheten – och tio andra föreningar du inte visste existerat.
För Teknikhistorias läsare har han skrivit berättelsen om telefonisternas förening, som inte finns med i boken.
