Premium
Vatten i lasten – så fick Sverige sina första vattenbombplan
Skogsbränder är svåra att upptäcka och har ofta fått rejält fäste innan motåtgärder kan sättas in. Sedan ett drygt halvsekel tillbaka har ett effektivt bekämpningsmedel kommit i bruk, nämligen vattenbombning från luften.
I äldre tider kallades man ur huse att med blöta risruskor söka bekämpa elden, särskilt som den ofta fått fäste i den torra markvegetationen, i mossor och sly samt i nedfallna trädgrenar och torrved. Vattenförsörjningen tillgodosågs genom langningskedjor eller foror med vattentunnor på flaken.
Andra metoder var att kväva elden med sand eller jord eller att gräva branddiken. Hade elden fått fäste i trädens grenverk, röjdes brandgator för att stoppa lågornas framfart.
Avgörande för att begränsa skogsbränders utbredning är att upptäcka dem snabbt. Därför inrättades redan vid slutet av 1800-talet ett system med brandbevakningsspejare. Indirekt hade detta att göra med de stora skogsbolagens intressen i skogen och skogens ökande värden. Först användes bergshöjder, men senare uppfördes höga torn som bemannades av spejare vilka höll ständig utkik under de kritiska skogsbrandsperioderna. Det första tornet byggdes i Dalarna redan 1889. Tornen organiserades i ett riksnät, som omfattade ungefär 300 torn. Nätet kom att leva fram till 1960-talet då det ersattes av skogsbrandflyg.