FARKOSTER
Eldrivna D-loket anländer: "ett av svensk järnvägs stora skiften"
Inget högljutt pysande och tuffande från ångan, ingen svart rök från koleldning som spred sig över nejden. Året var 1926 och Alingsås nåddes för första gången av ett eldrivet tåg.
Redan 1905 inledde SJ försöken med elektrifierad järnväg, på en sträcka mellan Stockholm och Värtans respektive Järvas station. Tio år senare invigdes Porjus kraftverk i Norrbotten och med det även elektrifieringen av den första längre järnvägssträckan, Riksgränsbanan Kiruna–Riksgränsen.
När Alingsåsborna nåddes av det första eldrivna loket 1926, samma år som hela Västra Stambanans elektrifiering blev klar, var det en stor händelse. Bilden är tagen antingen den 8 eller 9 maj vid Alingsås omformarstation, en av sex sådana stationer utmed sträckan som matade kontaktledningen med 16 000 volt i 16 2/3 Hz.
– Elektrifieringen är ett av svensk järnvägs stora skiften, som dessutom pågick under väldigt lång tid. Att det här var något alldeles speciellt syns på bilden, med alla nyfikna som kommit för att titta och de många fina herrarna som ställt upp sig framför loket. En av dem vi ser i första raden är chefen på SJ:s Elektrotekniska byrå, Ivan Öfverholm. Han var en kändis på den tiden, som ansvarig för elektrifieringen och införskaffningen av ellok, säger Henrik Reuterdahl på Järnvägsmuseet i Gävle.
Själva tågsättet i sig tror han är ett provtåg. Det dras av ett D-lok, SJ:s första standardellok som konstruerades i samband med elektrifieringen av den 45,5 mil långa Västra Stambanan. Banan sträcker sig mellan Göteborg och Stockholm.
– Det är svårt att se vilket av loken detta är. Det är i alla fall inte det först tillverkade, nummer 101, som levererades nästan direkt till Kiruna och Malmbanan och nu finns bevarat hos oss på Järnvägsmuseet. D-loken var för övrigt länge världens längsta obrutna serie med totalt 333 lok tillverkade, säger Henrik Reuterdahl.
D-loken tillverkades i samverkan mellan Asea, Nohab, Motala verkstad och Vagn och Maskinfabriken i Falun. Asea stod för den elektriska utrustningen. Vagnarna bakom loket är specialvarianter för inspektioner och en så kallad ångfinka, som gav värme åt inspektionsvagnarna.
– Här är båda strömövertagarna uppfällda mot ledningen, som man gjorde under den första tiden eftersom det fanns en oro för att bygeln skulle studsa så att loket förlorade kontakten. Man insåg ganska fort att det räckte att ha en av dem uppfällda, som vi har i dag, säger han.