Premium
Neonskyltars resa – från strippklubbar till samtidskonst
Länge förknippades neonskyltar med strippklubbar och skamfilade kvarter. Men med tiden blev neonskyltarna modern samtidskonst.
Det kallades för flytande eld. Uppmärksamheten blev stor när den spektakulära uppfinningen visades på en konstutställning i Paris år 1910. Upphovsmannen, den franske kemisten Georges Claude, hade fyllt ett glasrör med neon och upptäckt att neonet var känsligt för elektricitet. Var spänningen bara tillräckligt hög började röret att glöda. Inte helt olikt just eld.
Neon är en färglös, doftlös och smaklös ädelgas. Redan år 1898 upptäcktes och karaktäriserades neonet av William Ramsay och Morris W Travers. Nu fortsatte den franske kemisten Georges Claude att experimentera. Han fick också idén att böja glasröret och forma till bokstäver. Redan 1911 visade han upp sina eldröda neonskyltar på nöjesparken Luna Park, precis bredvid spöktåget och berg-och-dalbanan. Snart syntes neonskyltar på både kyrkor, flygplatser och på Parisoperan. Bland piloter ansågs neonskyltarna helt överlägsna eftersom ljuset syntes tydligt i mörkret, till och med i dimma.
År 1914 fanns 160 neonskyltar runt om i Paris. Drygt tio år senare hade siffran ökat till över 6 000. Georges Claudes färgstarka experiment användes också när han bestämde sig för att engagera sig politiskt. 1927 kandiderade han för en högerextrem grupp i den franska staden Fontainebleu. På ett valmöte dök han upp med en fem ton tung lastbil fullproppad med utrustning. Han belyste både rosor och blåklint med rött neonljus, men förgäves. Något lokalt inflytande fick han inte.