Världens första insulinspruta – livsviktigt genombrott firar 100 år

Diabetes var länge en dödsdom. Patienterna dog inom ett par månader och det fanns inget botemedel. År 1921 fick den nyutbildade kanadensiske kirurgen Frederick Banting en idé. Han kontaktade professor John Macleod vid Torontos universitet som gav honom tillstånd att låna ett labb under en sommar.

Man visste redan att insulinet var avgörande för utvecklandet av diabetes. Man visste också att insulinet bildades i bukspottkörteln, men alla försök att komma åt det hade hittills misslyckats. Nu assisterades Frederick Banting av läkarstudenten Charles Best.

Tillsammans lyckades de utvinna insulin från hundars bukspottkörtlar genom att stoppa bukspottets utförsgång. Då tillbakabildades den del av bukspottkörteln som tillverkade bukspott. På så sätt rundade de enzymerna – som vid tidigare försök hade brutit ner insulincellerna.

Det här är en artikel från tidningen Teknikhistoria, prenumerera på den här!

Hunden Alpha fick sin bukspottkörtel bortopererad. Hela sommaren hölls hon vid liv med hjälp av insulinet som de båda männen hade utvunnit. Så småningom fick de också hjälp av biokemisten James Bertram Collip att utvinna insulin i större kvantitet från kalvar.

Den 11 januari 1922 hade det blivit dags. En 14-årig pojke var döende och fick den allra första insulininjektionen. Eftersom insulinet inte var tillräckligt rent fick pojken en allergisk reaktion. Knappt två veckor senare gjordes ett nytt försök – den här gången med lyckat resultat.

– Pojken förvandlades totalt, från helt utmärglad till välnärd och välmående. Upptäckten fick mycket stort genomslag, säger Per-Ola Carlsson, professor i medicinsk cellbiologi vid Uppsala universitet.

Redan 1923 belönades insatsen med Nobelpriset i fysiologi eller medicin. Priset tilldelades den unge kirurgen Frederick Banting och professorn John Macleod, något som väckte kritik eftersom professorn befunnit sig på semester under en stor del av tiden. Banting valde att dela sina prispengar med läkarstudenten Best, och Macleod delade med biokemisten Collip.

Patentet skänktes bort för mindre än en dollar och det dröjde inte länge förrän kommersiella läkemedel lanserades. De första utvanns från gris eller kalv, men på 1980-talet började man producera mänskligt insulin ur jästsvampar och E. coli-bakterier. På 1990-talet utvecklades det första kemiskt framställda insulinet.

– Parallellt har man också utvecklat insulinpumpar och blodsockermätare. Att ha bra kontroll på blodsockernivåerna är helt avgörande, och tekniken har förbättrats avsevärt på senare år, säger Per-Ola Carlsson.

Många som har diabetes använder sig numera av en sensor som fästs i underhudsfettet och mäter sockret kontinuerligt. Det ser ut ungefär som en vit knapp, och den kan enkelt kopplas till en app. Vid för höga eller låga nivåer aktiveras ett larm på telefonen.

– Personer med typ 1-diabetes har tidigare inte fått köra buss och lastbil, men de här nya apparna och bevakningssystemen minskar olycksrisken avsevärt. Från årsskiftet ändrades reglerna, så nu går det att ta både C- och D-körkort om du behandlar din diabetes, säger Per-Ola Carlsson.

På sikt hoppas han också på nästa stora genombrott i diabetesforskningen. Själv forskar han på ett botemedel, och många företag och lärosäten runt om i världen gör samma sak. I framtiden kan det rentav vara möjligt att slippa behandla sin diabetes. Forskare har testat bukspottkörteltransplantationer, men organdonatorerna är så få. Dessutom krävs immundämpande behandling resten av livet för att körteln inte ska stötas bort. Per-Ola Carlsson tror mer på att försöka stoppa utvecklingen av diabetes, eller att ersätta skadade insulinproducerande celler med nya.

– Det är förstås inte enkelt, men vi är många som hoppas på att lyckas, säger Per-Ola Carlsson.