Bastuns historia – från välgörenhet till skam

I Persien förekom så kallade svettbad redan för 3 000 år sedan. Även de gamla grekerna hade kommit underfund med att renande bad var bra för hälsan. I Nordamerika badades bastu i svetthyddor och japanerna använde sig av så kallade sentos. I Europa var bastustugan en mycket vanligt förekommande byggnad under medeltiden, så även i Sverige.

Det framgår tydligt av landskapslagarna och stadslagen. Stöld och våld i badstugan var förenat med stränga straff. Att bryta den så kallade badstugufriden ansågs lika allvarligt som hemfridsbrott eller kyrkofridsbrott. Bastustugorna ansågs också vara förenade med en lång rad hälsoeffekter och kallades ofta för den fattiges apotek. I bastun ansågs man kunna råda bot på det mesta.

Från välgörenhet till skam

I slutet av 1400-talet drev Stockholms stad en samling offentliga badstugor. Inkomsterna användes till välgörande ändamål, exempelvis till att starta stadens första storskola. Vid ankomst lämnades kläderna till badstugukarlen. Tanken var att svettas ut smutsen. Det fanns också ett särskilt tvättrum att tvätta sig i.

Under Vasatiden hamnade badstugorna på skam. I Europa stängdes flertalet badstugor efter epidemier. Bastur blev plötsligt synonymt med syndens boningar och syfilisepidemier kopplade till prostitution. Att basta och att svettas blev ofint. Badstugorna sågs som riskabla smittohärdar.

Ändå öppnade 1684 det kända badhuset Lillienbadh i Stockholm, senare kallat Rosenbad och som fick ge sitt namn till nuvarande regeringskansliet. Badhuset fick sitt namn från rosorna som ströddes ut i bastun inför en kvinnas giftermål.

Förbud mot att basta – än i dag

1725 infördes ett svenskt förbud mot badstugorna. Faktum är att förbudet än i dag inte är borttaget – den som bastar bryter alltså mot lagen.

Under 1800-talet var traditionen med badstugor mycket svag. Den personliga hygienen var också ordentligt eftersatt. Man badade i tunnor och kar, men man gjorde det inte ofta. I vissa fall bara till jul. Dessutom användes samma vatten till hela hushållet. På landsbygden fanns fortfarande en stuga som kallades för bastu, men den användes oftast till helt andra ändamål. Här torkades säd, malt och kött.

På 1900-talet blev det fart på den svenska riksdagen. Vid det här laget var de hygieniska förhållandena djupt otillfredsställande och trångboddheten var total. Många sov i samma rum, eller rentav i samma säng. Det gällde både i städer och på landsbygden.

Luften var generellt sett dålig och man bytte sällan lakan. Trångboddheten gjorde också att det var svårt att isolera sjukdom. Badrum hade precis lanserats, men förekom knappast. 1916 hade till exempel bara en procent av lägenheterna i Falun ett badrum. Något behövde göras.

Det är nu bastun kommer in i bilden igen. Plötsligt började allt fler städer att utrustas med simhallar och bastur. 1938 bildade den svenska riksdagen en bastudelegation som gav medel till bastur i samband med byggandet av nya idrottsanläggningar. Mantrat ”en bastu i varje by” blev så småningom välkänt. Med tiden gjorde bastun också entré på gym, i bostadsrättsföreningar och i hyreshus.

Bastun gör comeback

Särskilt under andra världskriget tycks bastun haft sitt kommersiella genombrott. Då annonserades det för fullt om enkla monterbara bastur i tidskrifterna. Bröderna Wästberg i Hudiksvall och Ragnar Frunck var några av de mest flitigt förekommande entreprenörerna.

I grannlandet Finland har bastustugorna länge varit en viktig grundbult. I dag lär det finnas 1,5 miljoner bastur. Det är en anmärkningsvärt hög siffra för ett land med 5 miljoner invånare. Även i de norra delarna av Ryssland och i de baltiska länderna är bastutraditionen stark.

I Sverige saknas siffror över antalet bastur, men traditionen är som mest levande i Tornedalen. Bastun var hemmets renaste plats och här tvättade man sig till helgdagen och svepte sina döda släktingar inför den sista vilan. Många i den äldre generationen är rentav födda i bastun.

Sprider bastukultur

Svenska Bastuakademien har gjort det till sitt kall att sprida bastukulturen. Den har sitt säte i den lilla byn Kukkola. Hit kommer varje år turister från Sverige, Japan, Spanien och Frankrike. Här finns nämligen Sveriges enda bastumuseum samt 13 olika sorters bastu. Allt från byabastun med plats för 60 personer till enmansbastustugor och en indiansk svetthydda.

Tanken är att området ska fungera som ett levande museum. Det ordnas också kurser i bastubad och besökarna får bland annat lära sig att den ideala temperaturen är mellan 65 och 70 grader.

– I Finland finns inget bastumuseum. Det behövs inte, bastun är så självklar där. Men här i Sverige bastar vi mindre och mindre. Det måste bli ändring på det, säger Svante Spolander som sitter i styrelsen.

Faktum är också att forskarna tittat närmare på det där med bastuns hälsoeffekter. Kanske var man något på spåren när pratade om bastun som ett slags apotek. Forskning visar att regelbundet bastubad minskar risken att dö i hjärt- och kärlsjukdom. Tidigare studier har också visat att bastu är bra för hjärtat i form av lägre blodtryck, bättre pumpförmåga, mindre risk för oregelbunden hjärtrytm och minskade blodfetter.

Bastun är också en av få platser där de fyra grundelementen möts. Här finns både luft, eld, jord och vatten. Bara en sådan sak.