Kanonkungen byggde upp kejsardömets vapensmedja

Den 14 juli 1870 nåddes den franske kejsaren Napoleon III av en förolämpande depesch från kung Wilhelm I av Preussen. Tyskarna ville provocera fram ett krig, och kejsaren gick i fällan.

Utländska observatörer var övertygade om att den franska armén, som i årtionden hade skördat segrar runt om i världen, snabbt skulle krossa Wilhelm och hans allierade tyska småfurstar.

Fransmännen var inte bara utrustade med toppmoderna Chassepot-gevär, de hade dessutom mitraljöser, primitiva föregångare till maskingevär. En mitraljös hade 25 pipor som snabbt kunde avfyras genom att vrida på en vev.

Napoleon tackade nej till Krupps kanoner

Den franska arméns svaga punkt var kanonerna. Dessa var inte bara färre än tyskarnas utan också gammalmodiga mynningsladdare av brons. För att lära artilleristerna att spara på ammunition hade ledningen medvetet avstått från att förbättra eldgivningshastigheten.

Två år tidigare hade Alfred Krupp erbjudit Napoleon att köpa toppmoderna bakladdade stålkanoner, men kejsaren hade avböjt. Nu använde preussarna Kruppjäsernas överlägsna räckvidd och precision till att förstöra fransmännens mitraljöser.

När de tyska och franska styrkorna för första gången drabbade samman den 4 augusti 1870 dödades en fransk general av en Kruppgranat. Knappt en månad senare led Napoleon III ett förkrossande nederlag vid Sedan och togs tillfånga.

• Det här är en artikel från tidningen Teknikhistoria, prenumerera på den här!

Paris skyddades av ett system av vallgravar, murar och fästningar försedda med 3 000 kanoner, och här utropade statsmannen Léon Gambetta en ny republik som fortsatte kampen mot inkräktarna.

Men tack vare det franska järnvägsnätet kunde tyskarna snabbt omringa huvudstaden och försvarsanläggningarna var ingen match för Krupps kanoner.

De tyska artilleristerna upptäckte att om de använde större laddningar än kanonerna egentligen var konstruerade för och reste mynningarna i 30 graders vinkel kunde de skjuta granater längre än någonsin tidigare, nära 7000 meter.

Bomberna haglade över Paris och efter tre veckor var 20 000 människor hemlösa.

Luftballong gjorde flykten möjlig

Huvudstaden höll kontakt med yttervärlden via brevduvor som bar mikrofoton med meddelanden och fick flaxa för livet för att undkomma tyska hökar. Fransmännen skickade också upp bemannade luftballonger, och i början av oktober lyckades Gambetta fly i en sådan farkost.

Nu konstruerade Krupp en Ballonabwehrkanone, världens första luftvärnskanon som kunde skjuta granater mot en ballong 600 meter uppe i luften.

Det finns olika uppfattningar om hur effektiva luftvärnskanonerna var men antalet ballonger som skickades upp i dagsljus sjönk tvärt.

Den 28 januari 1871 kapitulerade Paris, och Preussens kung tågade in i huvudstaden och utropade sig till kejsare i ett förenat tyskt rike.

Detta nya Tyskland pryddes snart av segerstatyer där en döende hjälte lyfter Preussens fana högt i skyn samtidigt som han stödjer sig påen Kruppkanon. I USA byttekadetterna på West Point ut sina napoleanska kepis mot preussiska pickelhuvor.

I början av 1800-talet hade familjen Krupp i generationer varit borgare i småstaden Essen i Ruhrområdet. Här drev Alfred Krupps far Friedrich en liten gjutstålsverkstad. Men det var svårt att konkurrera med högklassiga engelska stålprodukter.

Engelsmännen hade tillgång till svenskt tackjärn av hög kvalitet och dessutom ett överlägset tekniskt kunnande som de noga slog vakt om.

Alfred Krupp tog över som 14-åring

År 1826 dog Friedrich och ansvaret för familjens försörjning vilade nu på den fjortonårige Alfreds smala axlar. Han var besatt av att lyckas där hans far hade misslyckats, och han fick kämpa ihärdigt i 25 år innan verkstaden äntligen gick runt.

Krupp var en särling, en lättstött och misstänksam hypokondriker. Men han var också ett snille som förstod att utnyttja det faktum att han hade fötts in i stålets tidsålder. Till en början specialiserade sig firman på valsar för bland annat myntprägling.

Så uppfann Krupps yngre bror ett lika enkelt som genialt sätt att masstillverka bestick: det var ju bara att gravera in schablonen för skedar och gafflar direkt på valsen.

Tack vare det fick Krupp snart kapital nog att ge sig in i den expanderande järnvägsmarknaden. Till en början framställde han axlar och fjädrar för järnvägsvagnar, men 1852 lyckades han tillverka det första sömlösa järnvägshjulet.

Inom några år sålde Krupp järnvägshjul till bland annat Storbritannien, Frankrike och Österrike. Men att slå igenom på den viktiga preussiska marknaden, eller ens få ett fördelaktigt patent där, visade sig vara en hård nöt att knäcka. Här var konkurrensen från andra hjultillverkare hård, och Krupp hade dessutom lyckats förolämpa Preussens handelsminister.

Att Krupp till slut fick sitt patent berodde på en helt annan typ av produkter han länge arbetade på vid sidan om, nämligen gevär och kanoner av stål.

Stort motstånd mot järnkanoner

När Krupp väl hade lyckats tillverka stålvapen väntade nästa utmaning: att få den konservativa militären att ge hans kanoner en chans i stället för de välbeprövade pjäserna av brons.

Bronskanoner var visserligen dyra och tunga, men de hade använts av Wellington vid Waterloo, ett avgörande argument för tongivande militärer. Det fanns också goda skäl att vara skeptisk till kanoner av järn och stål. Medan bronskanoner sällan sprack var artilleripjäser av järn kända för att kunna explodera utan förvarning när de avfyrades.

Det är därför delvis förståeligt att när Krupp hösten 1847 skänkte en 237-punds stålkanon till arsenalen i Berlin så fick spindelväv växa över kanonröret. Mindre begripligt är att när kanonen efter två års törnrosasömn klarade skjutprovet med glans avfärdades pjäsen som onödig och alltför dyr.

1851 hölls den första världsutställningen i Kristallpalatset i London och här ställde Krupp ut en spegelblank sexpundskanon. Kring stålpjäsen var sex glänsande bröstharnesk utplacerade och över det hela höljde sig ett militärtält krönt av den preussiska fanan. En av de många som imponerades av kanonen var den militaristiske blivande tyske kejsaren Wilhelm I.

Krupp fick sitt hjulpatent och hans fabrik hedrades med kungliga besök och krediter.

Krupps kilmekanism löste problemet med bakladdning

På 1850-talet var de flesta kanoner mynningsladdare. Bakladdare hade visserligen större eldgivningshastighet men det var svårt att utveckla en mekanism som snabbt kunde öppnas för laddning och sedan slöt helt tätt när kanonen avfyrades, ett bakstycke.

Krupps lösning blev en kilmekanism. Han utvecklade olika varianter genom åren, men grundprincipen innebar att det vinkelrätt mot eldrörets längdaxel fanns ett block som kunde föras åt sidan när pjäsen laddades och sedan svängas tillbaka för att kila igen loppet.

Den preussiska armén använde Krupps kanoner när man invaderade Österrike 1866. Kriget blev en triumf för Preussen, men detsamma kan man inte säga om Krupps pjäser. En del kanoner hade defekta bakstycken och preussiska soldater dödades av utströmmande gas och eld.

Men Krupp ersatte kostnadsfritt flera hundra pjäser, och hans kanoner fick en ny chans att utmärka sig i det fransk-tyska kriget.

”Jag heter Krupp, det räcker”

Efter kriget lyckades den nu världsledande vapenfabrikören Krupp med konststycket att rusta upp kejsardömet och framställa sig som en stor patriot, samtidigt som han sålde vapen till landets potentiella fiender.

Vid det laget var Krupp mäktig nog att stolt kunna tacka nej när kejsaren ville adla honom. ”Jag heter Krupp, det räcker”, svarade han och räddes inte att också ge Wilhelm råd om hur riket borde styras.

En fransk diplomat beskrev Krupps firma i Essen som ett slags stat i staten: här välkomnade Krupp en ständig ström av utländska dignitärer och styrde över sina anställda med järnhand.

De fick skolor, bostäder och sjukhus, men måste också svära en personlig trohetsed till Krupp. De övervakades ständigt och fick omedelbart sparken om de misstänktes för förhatliga socialistiska idéer.

När Alfred Krupp dog rik och mäktig 1887 övertogs företaget av sonen Friedrich Alfred. Han fortsatte att leda det skickligt och cementerade familjens nära förhållande till den tyska staten. För familjen Krupp hade framgångarna bara börjat.

1999 gick Kruppkoncernen samman med Thyssen bildade Thyssenkrupp.

---

Det här är en artikel ur tidingen Teknikhistoria. Prenumerera på den här!

Gilla Teknikhistoria på Facebook