Premium

Skogsbrukets resa från flottare till skördare

Flottare såg till att stockarna inte fastnade under frakten, ett farligt yrke som ledde till många dödsoffer. Att stockarna fastnade i brötar hörde till de större riskerna, då de antingen fick brytas isär med hjälp av båtshakar och handkraft eller sprängas loss med dynamit.
Flottare såg till att stockarna inte fastnade under frakten, ett farligt yrke som ledde till många dödsoffer. Att stockarna fastnade i brötar hörde till de större riskerna, då de antingen fick brytas isär med hjälp av båtshakar och handkraft eller sprängas loss med dynamit.
Att spränga loss brötar med dynamit var riskfyllt, både i att riskera liv och lem i sprängolyckor, och att stockarna i och med sprängningen kunde lossna och dras iväg i älvarna med stor kraft.
Att spränga loss brötar med dynamit var riskfyllt, både i att riskera liv och lem i sprängolyckor, och att stockarna i och med sprängningen kunde lossna och dras iväg i älvarna med stor kraft.
Skogsavverkning pågick normalt vintertid, då det var enklare att frakta stockarna på tjäle och is. Bilden från 1905 visar huggare och körare i Elfsvik.
Skogsavverkning pågick normalt vintertid, då det var enklare att frakta stockarna på tjäle och is. Bilden från 1905 visar huggare och körare i Elfsvik.
Från början användes främst yxa i skogsarbetet, men snart slog stocksågen och timmersvansen igenom. Mot slutet av 1800-talet användes främst grovtandade handsågar.
Från början användes främst yxa i skogsarbetet, men snart slog stocksågen och timmersvansen igenom. Mot slutet av 1800-talet användes främst grovtandade handsågar.
Från andra världskrigets slut dök det upp en uppsjö av billiga fordon från militära överskottslager, som bandvagnar, bandtraktorer och olika pansarfordon. Men även en hel del ”hemmabyggen” och egenutvecklade maskiner från skogsbolagen själva. Vad det är för typ av fordon som nyttjas på bilden är oklart.
Från andra världskrigets slut dök det upp en uppsjö av billiga fordon från militära överskottslager, som bandvagnar, bandtraktorer och olika pansarfordon. Men även en hel del ”hemmabyggen” och egenutvecklade maskiner från skogsbolagen själva. Vad det är för typ av fordon som nyttjas på bilden är oklart.
En modern skördare i arbete.
En modern skördare i arbete.
Denna skotare, Volvo BM 868, byggdes 1970 och är fortfarande i bruk på Stegsholms gård utanför Stockholm.
Denna skotare, Volvo BM 868, byggdes 1970 och är fortfarande i bruk på Stegsholms gård utanför Stockholm.

För inte så länge sedan arbetade hundratusentals svenskar med manuell skogsavverkning och livsfarlig timmerflottning. Men efter andra världskriget började skogsmaskiner och lastbilar ersätta handverktyg, hästar och flottkarlar.

Publicerad

”Jag var ung en gång för längesen, en flottare med färg, alla jäntor var som vax uti min famn.” När Gösta ”Snoddas” Nordgren ställde sig i Lennart Hylands radiostudio och sjöng visan ”Flottarkärlek”, slog han omedelbart igenom som en av 1950-talets stora stjärnor. Men vid denna tid kunde man redan ana slutet på flottningsepoken.

Storhetstiden inleddes i början av 1800-talet, när virkeshandeln släpptes fri i landet, och skogsägande bönder kunde sälja timmer till vem de ville. När sedan Storbritannien i stor skala började importera svenskt virke på 1860-talet, sköt ångdrivna sågverk upp som svampar ur jorden runt våra kuster.

Skogsavverkningen pågick under vintrarna, då snön och tjälen underlättade timmertransporterna. Man anlade basvägar, som plogades och vattnades för att de hästdragna timmerkälkarna skulle glida lättare, mellan skiftena och avläggsplatserna vid närmaste flottningsbara vatten.

Skogsavverkning pågick normalt vintertid, då det var enklare att frakta stockarna på tjäle och is. Bilden från 1905 visar huggare och körare i Elfsvik.
Skogsavverkning pågick normalt vintertid, då det var enklare att frakta stockarna på tjäle och is. Bilden från 1905 visar huggare och körare i Elfsvik.

Detta kallades att driva ett skifte, och uppdraget lades vanligen ut på entreprenad till de hästägare som lade lägsta anbudet. Hästägarna i sin tur anlitade skogshuggarna, som oftast arbetade på rakt ackord. Deras förtjänst kunde alltså variera stort beroende på prestation och skicklighet.

En sågkamrat blev en god hjälp i arbetet, genom en kraftig stålfjäder som fjädrade tillbaka vid sågning. Handtaget till vänster i bild fästes i sågens handtag, och den vassa kroken i trädstammen.
En sågkamrat blev en god hjälp i arbetet, genom en kraftig stålfjäder som fjädrade tillbaka vid sågning. Handtaget till vänster i bild fästes i sågens handtag, och den vassa kroken i trädstammen.

Yxan var det huvudsakliga redskapet innan stocksågen och timmersvansen slog igenom mot slutet av 1800-talet: grovtandade handsågar för en eller två personer. Enmanssågarna kunde kompletteras med den så kallade sågkamraten: en spiralfjäder som fästes vid sågens handtag, och i andra änden hade en järnkrok som trycktes fast i trädstammen. Därvid underlättade den arbetet genom att hjälpa till att dra tillbaka sågbladet.

Från början användes främst yxa i skogsarbetet, men snart slog stocksågen och timmersvansen igenom. Mot slutet av 1800-talet användes främst grovtandade handsågar.
Från början användes främst yxa i skogsarbetet, men snart slog stocksågen och timmersvansen igenom. Mot slutet av 1800-talet användes främst grovtandade handsågar.

Behövdes flottkarlar

Senare kom bågsågen, som hade ett sågblad spänt mellan ändarna på en båge av stål. Den underlättade arbetet väsentligt, eftersom dess tunna blad krävde betydligt mindre kraft än timmersvansar och stocksågar, och blev därför mycket populär i svenskt skogsbruk. Trots att den moderna bågsågen utvecklades i USA, kallas den än i dag för ”swed-saw” i engelsktalande länder.

När islossningen och vårflödet kom, blev det dags att flotta iväg timret. Den dominerande metoden var så kallad lösflottning, där stockarna försågs med ägarens märke i ena änden och sedan fick flyta löst. Framme vid kusten sorterades och buntades stockarna i skiljen, efter ägare och sortiment, och levererades till sågverk, massabruk och virkeshandlare.

Flottare såg till att stockarna inte fastnade under frakten, ett farligt yrke som ledde till många dödsoffer. Att stockarna fastnade i brötar hörde till de större riskerna, då de antingen fick brytas isär med hjälp av båtshakar och handkraft eller sprängas loss med dynamit.
Flottare såg till att stockarna inte fastnade under frakten, ett farligt yrke som ledde till många dödsoffer. Att stockarna fastnade i brötar hörde till de större riskerna, då de antingen fick brytas isär med hjälp av båtshakar och handkraft eller sprängas loss med dynamit.

För transporten behövdes flottkarlar, eller kort och gott flottare, som med hjälp av båtshakar såg till att timret tog sig fram utan att fastna. Flottarna var oftast småbrukare eller skogsarbetare som säsongsanställdes av flottningsföreningar, vilka i sin tur fungerade som entreprenörer åt skogsägarna.

Yrket hade hög status och ett romantiskt skimmer, vilket inte minst ”Snoddas” odödliga slagdänga vittnar om. Men arbetet var hårt och farligt: flottarna arbetade upp till 16 timmar om dagen, och de måste springa och hoppa över våta och hala stockar.

Att spränga loss brötar med dynamit var riskfyllt, både i att riskera liv och lem i sprängolyckor, och att stockarna i och med sprängningen kunde lossna och dras iväg i älvarna med stor kraft.
Att spränga loss brötar med dynamit var riskfyllt, både i att riskera liv och lem i sprängolyckor, och att stockarna i och med sprängningen kunde lossna och dras iväg i älvarna med stor kraft.

När så kallade stockbrötar byggdes upp kunde det ta flera dygn att bryta upp dem med båtshakar och handkraft, och riktigt stora bröt måste sprängas loss med dynamit. Bakom timmerbrötarna byggdes vattentrycket upp, så att stockarna plötsligt kunde lossna med väldig kraft. Oräkneliga flottare drunknade, klämdes ihjäl, eller dödades i sprängolyckor. I exempelvis Ångermanälvens dalgång lydde ett talesätt att ”älven tar ett liv per säsong”.

Flottningen förändrade också landskapet. Man drog nya flottningsleder förbi forsarna i sprängda eller byggda timmerrännor, där man oftast dämde upp vattendraget uppströms rännan. Sedan släpptes vattnet på när det var dags att skicka iväg ett lass timmer. I branta partier borrade man hål i rännans botten för att sänka vattennivån och därigenom dämpa timrets hastighet. I flacka partier ledde man in bäckar för att ge en extra skjuts.

Många flottningsleder passerade sjöar innan de nådde fram till skiljena ute vid kusten. För att bogsera timret över sjöarna användes från början spelflottar med handvevad vinsch och långa linor. Vid flotten fästes en sammanfogad timmerbunt, varefter linan roddes till en fästpunkt på den motsatta stranden eller vid en förtöjning. När linan fästs, vinschade man in linan så att flotten och timret sakta drogs över sjön.

Efterhand ersattes spelflottarna av ångdrivna varpbåtar: en timmerbunt fästes i en vajer, varefter varpbåten gick iväg och ankrade upp eller förtöjde vid en boj. Sedan vinschades timret in till båten, och proceduren upprepades. På detta sätt kunde man hantera timmerbuntar på upp till 100 000 stockar åt gången.

Flottningsepoken nådde sin höjdpunkt på 1930-talet, då det fanns omkring 2 800 mil flottleder i Sverige. Det flottades nästan 20 miljoner kubikmeter timmer per år, och runt 50 000 personer arbetade i flottningen varje säsong. Skogsavverkningen sysselsatte flera hundra tusen svenskar under vintrarna.

Den första svenska enmansmotorsågen Be-Bo.
Den första svenska enmansmotorsågen Be-Bo.

Men under slutet av nästföljande decennium började motorljud höras i skogarna. De första motorsågarna var tunga och klumpiga, många av dem krävde två man för att hanteras, och de hade flottörförgasare vilket gjorde att de bara kunde användas i upprätt läge. Snart lanserades dock den första svenska enmansmotorsågen, Be-Bo, som tillverkades av AB Bergborrmaskiner i Varberg. Det ökade produktiviteten per skogshuggare, från ett träd varannan timme, till omkring fyra träd i timmen.

Och andra världskrigets slut fick marknaden att översvämmas av billiga fordon från militära överskottslager. Skogsbolagen köpte tämligen urskillningslöst på sig terrängbilar, bandvagnar, bandtraktorer och till och med pansarfordon, som framför allt användes för att släpa (lunna) timmer på preparerade basvägar.

Från andra världskrigets slut dök det upp en uppsjö av billiga fordon från militära överskottslager, som bandvagnar, bandtraktorer och olika pansarfordon. Men även en hel del ”hemmabyggen” och egenutvecklade maskiner från skogsbolagen själva. Vad det är för typ av fordon som nyttjas på bilden är oklart.
Från andra världskrigets slut dök det upp en uppsjö av billiga fordon från militära överskottslager, som bandvagnar, bandtraktorer och olika pansarfordon. Men även en hel del ”hemmabyggen” och egenutvecklade maskiner från skogsbolagen själva. Vad det är för typ av fordon som nyttjas på bilden är oklart.

I ren skogsterräng hade dessa fordon dock begränsad framkomlighet med stora timmerlass, och skogsbolagen började snart utveckla egna maskinkoncept. Avkortade lastbilar och modifierade traktorer testades, och det som fungerade skickades helt enkelt ut i den praktiska verksamheten.

En tidig pionjär var Östbergs Fabrik AB (ÖSA) i hälsingländska Alfta, som byggde om en tändkulemotorförsedd jordbrukstraktor. Den utrustades med band över bakhjulet och ett extra spännhjul, och kompletterad med lindriven kran och en enkel timmervagn presenterades den för traktortillverkaren Bolinder-Munktell i Eskilstuna.

Teknikskiftet startades 1962

Snart hade ÖSA och Bolinder-Munktell tecknat samarbetsavtal, och 1957 kunde de gemensamt presentera den helbandade skogstraktorn Bamse. Med chassi och dieselmotor från Bolinder-Munktell, tre hjul på varje sida, och så kallade ”Alfta-band” från ÖSA, var Bamse den första dedikerade skogstraktorn. Den kom att byggas i närmare 800 exemplar.

Men det stora teknikskiftet startades 1962 i Filipstad, där en ung innovatör vid namn Lars Bruun arbetade vid Föreningen Värmlands Skogsarbetsstudier. Han tog bort framaxeln på en Volvo BM Boxer-traktor, så att traktorns mekaniskt drivna bakhjul kom att utgöra framhjul. I en ledad ”midja” kopplades traktorn ihop med en timmerkärra, som vid körning på ettans växel hade hydraulisk drivning på hjulen, och jordbruksdäcken ersattes av entreprenaddäck för ökad framkomlighet.

Denna skotare, Volvo BM 868, byggdes 1970 och är fortfarande i bruk på Stegsholms gård utanför Stockholm.
Denna skotare, Volvo BM 868, byggdes 1970 och är fortfarande i bruk på Stegsholms gård utanför Stockholm.

Detta var den första ramstyrda, allhjulsdrivna skotaren, och utrustad med hydraulisk kran från Hiab i Hudiksvall kunde den lasta tio ton. Den fick namnet Bruunett, efter sin skapares efternamn, och modellnumret ett, och blev en omedelbar succé. Brunetten började serietillverkas med motor och kraftöverföring från Ford, och fick snart efterföljare. ÖSA, Rottne Industri, Volvo BM och snart även utländska tillverkare började producera egna skotare under 60- och 70-talen.

Tekniken har förstås förfinats sedan dess, med hydrostatisk transmission, boggidrift, effektivare kranar, och så vidare. Men Lars Bruuns grundkoncept – ramstyrning och traktorframdel med bortplockade framhjul – är än i dag det dominerande i det svenska skogsbruket.

En modern skördare i arbete.
En modern skördare i arbete.

Under 1970-talet konstruerades fällare-läggare, processorer och andra maskiner för fällning, kvistning och kapning av träd, och vid slutet av decenniet byggdes de första skördarna. Därigenom fick man en maskin som ensam klarade av alla momenten: skördaren fäller, avkvistar och mäter stammarna, och kapar dem till färdiga sortiment för olika användningsområden som sågtimmer, massatimmer, med mera. Därefter transporterar skotare virket ut till avlägget, där det lastas på timmerbilar.

För parallellt med att maskinerna ersatte hästar, yxor och sågar, började lastbilstransporter ersätta flottningen. Både bilar och vägar blev bättre, samtidigt som virkesdimensionerna minskade, vilket ledde till att mer timmer sjönk under flottning. Timmerbilarna blev helt enkelt lönsammare, och gradvis flyttades virkestransporten från vattendragen till vägarna.

I södra Sverige hade flottningen i princip upphört på 1960-talet. På Dalälven fortsatte den fram till 1970, på Ångermanälven till 1979, och på Piteälven till 1982. Sveriges sista aktiva flottled var Klarälven, där det sista lasset massaved till Skoghallsverken utanför Karlstad gick 1991.

--

Satirisk kommentar i tidningen Fäderneslandet till rättegången mot Baggböle sågverks ägare 1867. Illustrationen uppges visa firmans chef Oscar Dickson som rider på en skattkista dragen av två flottchefer.
Satirisk kommentar i tidningen Fäderneslandet till rättegången mot Baggböle sågverks ägare 1867. Illustrationen uppges visa firmans chef Oscar Dickson som rider på en skattkista dragen av två flottchefer.

Svensk skog: Välstånd och fulspel

Den framväxande trävaruindustrin gjorde Sveriges stora skogar till en värdefull tillgång. Men lockade också till rovdrift och lurendrejeri.

”Såg vid såg varthelst jag såg”, skaldade poeten Elias Sehlstedt under ett besök i Sundsvall 1872. Avregleringen av virkeshandeln och de ångdrivna sågverkens utveckling, kombinerat med det högindustrialiserade men närmast skogslösa Storbritanniens behov av virke, hade femdubblat den svenska trävaruexporten mellan 1850 och 1870.

Så kallade lösarbetare eller ”arbetsvandrare” lockades i stora skaror från glesbygderna till Norrlandskustens sågverkssamhällen, där lönerna var jämförelsevis höga. Och plötsligt kunde fattiga nybyggare i inlandet vara smått välbärgade, åtminstone om deras skog låg nära flottningsbara vattendrag.

Träpatronerna, som sågverksägarna kallades, gjorde sig stora förmögenheter – men inte alltid med oklanderliga metoder. Från början arrenderade de nybyggarnas skog med 50-årig avverkningsrätt, men när denna kontraktsform förbjöds på 1880-talet började de helt enkelt köpa upp väldiga arealer. Otaliga historier florerade om både arrendeavtal och uppköp, som gjorts upp till underpris sedan bönderna duperats med konjak och cigarrer.

Bolagen använde sig också av bulvaner, som låtsades vara nybyggare och utstakade skogshemman med några års skattefrihet. När de så kallade frihetsåren var slut, överläts nybygget till ett sågverk, ett massabruk eller ett skogsbolag.

Det förekom också att man avverkade utan lov på statens mark, något som Baggböle sågverk utanför Umeå åtalades för vid flera tillfällen utan att dömas. Än i dag är ”baggböleri” ett uttryck som dels kan syfta på skogsskövling, dels på tvivelaktiga metoder vid markaffärer mellan bolag och privatpersoner.

Bolagens framfart var så hänsynslös att riksdagen på allvar diskuterade reduktion, alltså förstatligande, av träindustrins skogsegendomar. Till slut kompromissade man sig fram till 1906 års norrländska förbudslag, som förbjöd bolag att köpa skogsmark av allmogen.

långläsning premium skogsbruk