Rökaren som fick världen att fimpa med Nicorette

Framåt mitten av 1900-talet var det få branscher som boomade lika kraftigt som tobaksindustrin. Cigaretter marknadsfördes inte bara som en del av en sofistikerad livsstil – utan också en sund sådan. I början av 60-talet pekade utvecklingen på att en majoritet av svenska män, och mer än en fjärdedel av alla kvinnor, snart skulle vara dagliga rökare.

En av dem hette Ove Fernö. Trots att han var forskningschef på läkemedelsföretaget Leo AB rökte han ett par dussin cigaretter om dagen – och hade gjort det ända sedan han låg i lumpen på 30-talet.

Rökning förbjuden

Så man kan tycka att det låter märkligt att just han fick i uppdrag av läkarna Stefan Lichtneckert och Claes Lundgren att utveckla ett hjälpmedel mot nikotinabstinens. Men i själva verket handlade det inte främst om någon tanke på att förbättra rökarnas hälsa. Nej, problemet var att det var svårt för dessa att arbeta koncentrerat i miljöer där rökning av säkerhetsskäl var förbjuden. Om man kunde dämpa röksuget temporärt, genom att tillföra nikotin på något annat vis, skulle inte deras karriärer hotas – och givetvis inte heller deras möjlighet att bolma vidare på fritiden.

På 1960-talet var det fortfarande tabu att påstå att nikotinberoende – en sorts ”narkomani”, enligt Lundgren och Lichtneckert – var orsaken till cigaretternas popularitet. Ove Fernö hade dock själv haft tillfälle att prova tobakssubstitut utan nikotin när cigaretter ransonerades under andra världskriget, och då insett hur totalt verkningslösa de var. Därför tyckte han att det lät som en utmärkt plan att utveckla en produkt som kunde göra den opraktiska och dyra rökningen överflödig, men som fortfarande kunde tillfredsställa nikotinbehovet.

Inhalator

Fernö och hans team på Leo AB provade först att konstruera en inhalator som nikotinet kunde förmedlas via. Detta visade sig dock vara både hemskt illasmakande och otympligt. Nästa idé blev då att administrera nikotinet via halstabletter. Men detta kunde å sin sida vara direkt farligt om tabletterna råkade sväljas.

Så för att komma runt den risken bestämde de sig för att testa med ett tuggummi i stället. De första försöken smakade visserligen även de vidrigt, och hela dosen nikotin frigjordes alldeles för snabbt. Men genom att applicera så kallade jonbytesresiner på tuggummit gick det att se till att nikotinet bara administrerades när det kom i kontakt med saliven – med andra ord: när man faktiskt tuggade. Nu tog det i stället 20–30 minuter av intensivt smaskande för att få i sig hela dosen.

När Fernö själv provade att tugga sina prototyp-tuggummin blev det plötsligt en enkel match för honom att sluta röka. Redan ett drygt år senare, 1970, var han helt kvitt sitt nikotinberoende, och kunde därmed skippa själva tuggummina också.

Schweiz först

År 1978 skedde till slut den kommersiella lanseringen – i Schweiz. Hemma i Sverige var det nämligen svårt att få Nicorette, som tuggummit döpts till, godkänt för försäljning. Rökning var fortfarande inte klassat som ett beroende, och från det perspektivet var det svårt att motivera försäljningen av avvänjningsmedel. Det dröjde till 1981 innan Läkemedelsverket tog sitt förnuft tillfånga, och tillät Nicorette som receptbelagt läkemedel. Därefter fortsatte alla hinder i övriga länder att falla som dominobrickor.

Plötsligt var Ove Fernö betraktad som ett geni och en livräddare av människor i hela världen. Och hans uppfinning var på väg att bli en global miljardindustri. Efter decennier av skenande rökning hade det till slut blivit dags för en helt annan boom att ta vid.