Premium
Det vita guldet – när mekaniseringen kom in i ladugården
Den ökande mjölkproduktionen från slutet av 1800-talet pressade alltmer arbete ur pigor, drängar och statare. Gustaf de Laval ville mekanisera processen, men hans första mjölkningsmaskin avslöjade att den innovative industrimannen inte visste mycket om kor.
Ivar Lo-Johansson kallade det ”den vita piskan”, som framför allt ven över kvinnliga lantarbetare. Upp före gryningen, sju dagar i veckan, för att handmjölka korna sittande på en låda eller pall. På eftermiddagen var det dags igen: ett tungt arbete i obekväma kroppsställningar, som med tiden gav förslitningsskador och värk.
Och mjölkproduktionen ökade i Sverige. Från slutet av 1800-talet översvämmades världsmarknaden av billigt spannmål från USA, vilket pressade många svenska gårdar att ställa om från åker till nötkreatursdrift. Ungefär samtidigt kom pastöriseringen, som gjorde det ofarligt att dricka färsk mjölk – tidigare hade den betraktats som närmast giftig, eftersom den kunde överföra tuberkulos.
Sedan den svenske uppfinnaren Gustaf de Laval dessutom patenterat separatorn, som avskiljer grädden från mjölken mycket snabbare än med traditionella metoder, började en regelrätt mejeriindustri växa fram i landet. Bolaget AB Separator (dagens Alfa Laval) grundades, mjölk blev något av svenska folkets nationaldryck, och ”den vita piskan” krävde en ständigt ökande tribut av pigor och statarhustrur.
Plågsamt för korna
Men Gustaf de Laval ville ta mekaniseringen ända in i ladugården. Hans första mjölkningsmaskin presenterades 1896 under namnet Laktator – och var en ren katastrof. Maskinen hängdes i remmar under kon, och fjädrande rullar fästes på var sin sida om juvret. De pressade mjölken ner i spenarnas spetsar, där två platta gummiklaffar pressade ut den. Maskinen drevs via mekanisk transmission från en stationär elmotor, och var synnerligen komplicerad med många rörliga delar.
Men framför allt var tekniken plågsam för korna. Efterhand började panik utbryta i experimentladugården, när testpersonalen kom inskramlande med sin utrustning på morgnarna. Bolaget som startats för att tillverka och sälja maskinen fick likvideras till betydande ekonomisk förlust.
Experiment pågick också i andra länder. I Storbritannien utvecklades maskiner som byggde på sugprincipen: tättslutande koppar träddes över spenarna varpå mjölken drogs ut med vakuum. Men de Laval och andra svenska utvecklare höll fast vid tryckprincipen, eftersom tryckmaskinerna skickade mjölken direkt ner i en hink. Sugmaskinerna använde långa slangar där bakterietillväxt kunde uppstå.
Sedan Statens Maskinprovningar 1910 kommit fram till att de brittiska sugmaskinerna var överlägsna, ändrade sig Gustaf de Laval. Hans allra sista patent, uttaget strax före hans död 1913, gällde en ”enbart genom sugning verkande mjölkningsapparat”. Dock visade det sig att inte heller denna maskin höll måttet.
Alfa-Laval Typ A
Trots allt var det inom Separator-sfären som genombrottet kom. Hos deras amerikanska dotterbolag De Laval Separator Company arbetade ingenjören John Daysh, som växt upp på en bondgård och handmjölkat kor under hela sin uppväxt. Daysh förstod att vidareutveckla spenkopparna så att de blev skonsammare mot juvret, och att låta maskinen bryta vakuumet med jämna mellanrum för att imitera en diande kalvs andhämtning.
Den lanserades 1917, och de första 100 exemplaren såldes med full ångerrätt till amerikanska mjölkbönder. Inte en enda av de 100 ”testpiloterna” ville lämna tillbaka sin mjölkmaskin. Året därpå introducerades maskinen i Sverige under namnet Alfa-Laval Typ A, och från 1920-talet blev Sverige ett föregångsland inom maskinmjölkning.
Sedan 70-talet är maskinmjölkning standard i hela västvärldens mejeriproduktion, men på 90-talet togs nästa steg: man inledde mjölkrobotiseringen, på engelska kallat Automatic Milking System (AMS), som i dag återfinns hos omkring 800 svenska gårdar. Huvuddatorn identifierar den enskilda kossan på hennes transponderhalsband, och via automatiska grindar styr systemet henne till det robotiserade mjölkningsbåset i rätt tid. På detta sätt blir lantbrukarens arbete mer flexibelt: man måste inte längre följa ”den vita piskan” av fasta mjölkningstider.
