Oppenheimer var hjärnan bakom bomben som förändrade allt

Uppdaterad 21 juli 2023 då filmen Oppenheimer har svensk premiär.

Från en betongbunker spanade Robert Oppenheimer ut över gryningen i ett ödsligt amerikanskt ökenlandskap. 

Snart skulle han bli känd som ”atombombens fader”, men ännu var han bara en anonym fysikprofessor, och så nervös att han måste hålla sig i en stolpe för att kunna stå upprätt. Det var äntligen dags för Trinitytestet, sanningens minut för det topphemliga Manhattanprojektet.

Dagen var den 16 juli 1945, och datumet hade valts med omsorg. Följande dag skulle man inleda Potsdamkonferensen, där segrarmakterna USA, Sovjetunionen och Storbritannien skulle diskutera administrationen av det nyligen besegrade Tyskland.

President Truman ville motta besked om en lyckad nukleär provsprängning vid sittande bord med Stalin, och budskapet till den sovjetiske diktatorn skulle vara tydligt: Vi förfogar nu över det kraftfullaste vapen världen skådat, så håll dig i skinnet…

Manhattanprojektet startade 1942

Manhattanprojektet hade startats tre år tidigare. Det främsta skälet var rädslan att Nazityskland skulle hinna först med att utveckla nukleära massförstörelsevapen, något som flera tyska forskare i exil – däribland Albert Einstein – varnat för redan 1939.

Arbetet delades upp på flera forskargrupper och anläggningar runt om i landet, och som mest hade projektet över 130 000 personer anställda.

Manhattanprojektet administrerades av arméns ingenjörskår, och officiellt syftade det till att utveckla syntetmaterial. Vad man egentligen sysslade med var så hemligt att inte ens USA:s kongress eller vicepresident fick veta något.

Urananrikningen förlades till staden Oak Ridge i Tennessee. Plutoniumproducerande reaktorer byggdes i ett avlägset område i delstaten Washington i nordvästra USA, där också upparbetningsanläggningen placerades.

Slutligen behövde man själva bomblaboratoriet. Valet föll på en gammal internatskola kallad Los Alamos mitt i New Mexicos öken, där det kom att växa fram en hel stad runt forskningsanläggningen.

Osannolika vänskapen mellan Groves och Oppenheimer

Chef för det hela var brigadgeneralen Leslie Groves, och mellan honom och den vetenskaplige ledaren Robert Oppenheimer utvecklades en osannolik vänskap som kom att prägla projektet i hög grad.

De båda männen var så olika varandra som möjligt var: Oppenheimer, ett vetenskapligt geni som läste det hinduiska eposet Bhagavad Ghita på originalspråk och döpte Trinityprojektet efter en dikt av den engelske 1600-talspoeten John Donne.

Groves, en bullrig och domderande arméofficer som först blivit djupt besviken när han fått uppdraget som chef för Manhattanprojektet. Han ville ut i fält, inte basa över några vitrockar i ett laboratorium!

Men brigadgeneral Groves var osvikligt lojal mot professor Oppenheimer och skyddade honom från arméns säkerhetstjänst, som fann Oppenheimer djupt suspekt på grund av hans umgänge med kommunister under studietiden.

Oppenheimer, å sin sida, var i stort sett den ende som kunde samarbeta smidigt med den burduse Groves.

Konflikt mellan vetenskapen och militären

Och det behövdes i Manhattanprojektet. Arméns krav på vattentäta skott mellan de olika verksamheterna betraktades som kontraproduktivt av forskarna, som insisterade på fritt informationsflöde inom projektet.

Konflikten mellan militär sekretess och vetenskapligt kunskapsutbyte blev så hård att Groves ville internera nyckelmedarbetaren Leo Szilard, som patenterat fissionsreaktorn redan på 30-talet, tills kriget var över. Oppenheimers medling lyckades nätt och jämnt förhindra detta.

Man forskade både på uran- och plutoniumbaserade kärnvapen. En uranladdning kunde konstrueras relativt enkelt enligt den så kallade kanonmodellen, där en viss mängd uranisotop U-235 skjuts in i en annan. Men det visade sig mycket svårt att anrika naturligt uran och få fram den klyvbara isotopen U-235, trots att man testade både elektromagnetisk separation och så kallad gasdiffusion.

Plutonium, som skapas syntetiskt av uranisotopen U-238, har den fördelen att det är direkt klyvbart. Men eftersom det är lättare att få igång en kärnreaktion i plutonium, riskerade en plutoniumladdning av kanonmodell att explodera redan i labbet.

Lösningen på detta döptes till kompressionsmodellen. En klotformad plutoniumladdning innesluten i en ”spränglins” av konventionella sprängämnen, informellt kallad The Gadget (ungefär ”mojängen”, eller ”grunkan”).

Enligt teorin skulle explosionen komprimera plutoniumklotet och öka dess densitet till den punkt där klyvbart material blir kritiskt: Atomer klyvs och frigör neutroner, som i sin tur klyver andra atomkärnor och så vidare i en våldsam kedjereaktion.

Säkerhetsavståndet blev en gissning när The Gadget sprängdes

Vilket för oss tillbaka till morgonen den 16 juli 1945, mitt ute i New Mexicos öken. Nio kilometer från Oppenheimers bunker hade The Gadget hissats upp i ett 30 meter högt metalltorn.

Säkerhetsavståndet byggde på rena gissningar, då ingen av projektets fysiker hade kunnat beräkna The Gadgets sprängkraft. Flera olika pressmeddelanden hade skrivits på förhand och låg i beredskap på New York Times redaktion – ett av dem berättade om ett lysande vetenskapligt och militärt genombrott, medan ett annat förklarade att projektets samtliga forskare omkommit i en olyckshändelse. Testets utfall skulle avgöra vilket meddelande som publicerades.

En grupp särskilt inbjudna hedersgäster observerade experimentet från en kulle 32 kilometer bort, där de anordnade en vadslagningspool om hur kraftig explosionen skulle bli. Som skyddsåtgärd hade de fått låna svetsarglasögon, och flera av dem smorde sina ansikten med solkräm för strålningens skull.

Klockan 05.29 kom detonationen. 

”Hela landet lystes upp av ett brännande sken med en intensitet många gånger starkare än solen. Det var gyllene, purpur, grått och blått. Det lyste upp varje topp, spricka och ås i det omgivande landskapet med en klarhet och en skönhet som inte kan beskrivas utan måste ses för att kunna begripas”, skrev en militär observatör i sin officiella rapport.

Samtidigt kom en kraftig värmevåg, som en plötslig middagshetta i gryningen. Medan det enorma eldklotet steg uppåt och övergick i ett svampmoln tolv kilometer högt, nådde stötvågen fram till observatörerna, och först någon halvminut senare kom ljudet.

Det lät inte som en vanlig explosion utan beskrevs som ett muller eller ”rytande” som aldrig verkade ta slut. Radiologiska mätningar skulle senare uppmäta sprängstyrkan till motsvarande 21 000 ton trotyl.

De församlade vetenskapsmännen och militärerna reagerade på högst olika sätt. Några skrattade, andra grät, medan vissa började dansa ”till rytmen hos primitiva urfolk vid en eldfestival”, som New York Times utsände reporter beskrev det. Andra stod bara knäpptysta och försökte förstå vad de såg.

Oppenheimer själv skulle senare hävda att han spontant citerade guden Krishna ur favoritboken Bhagavad Ghita: ”Nu är jag bliven Döden, världarnas förstörare”.

Detta har i efterhand tolkats som samvetskval inför den förödelse som han förstod skulle komma. Men en medarbetare, den Nobelprisvinnande fysikern Isidor Rabi, beskrev Oppenheimer som helt fri från tvekan efter den lyckade provsprängningen: ”Jag kommer aldrig att glömma hans sätt att gå. Han gick som en revolverman i en westernfilm. Han hade gjort det.”

Oppenheimer ansåg att bomben i Nagasaki var onödig

Några veckor senare, när bomben fälldes över Hiroshima och kärnvapen för första gången användes mot människor, var Robert Oppenheimer fortfarande lika säker på rättfärdigheten i sin gärning.

Enligt Isidor Rabi, som närvarade i Los Alamos när beskedet kom på kvällen den 6 augusti, klev Oppenheimer upp på ett podium och knäppte händerna över huvudet ”som en boxare som vunnit en match”.

Han tycks dock inte ha varit någon besinningslös krigshetsare, eller en iskall teknokrat helt likgiltig för konsekvenserna av sitt arbete. Den 9 augusti, när den andra atombomben föll över Nagasaki, blev han djupt upprörd eftersom han ansåg det militärt onödigt – Japan skulle ju ändå snart kapitulera.

I en diskussion med president Truman sade han sig ha ”blod på händerna”, och vara ”äcklad” av vad som gjorts i Nagasaki. Detta gjorde presidenten så arg att han lät kasta ut Oppenheimer från Vita huset. ”Jag vill aldrig se den där jäveln på mitt kontor igen”, sa Truman efteråt.

Redan året därpå genomförde USA sina första nukleära provsprängningar efter krigsslutet. Vad Robert Oppenheimer satt igång skulle fortsätta, oavsett vad atombombens fader själv tyckte.

---

Gilla Teknikhistoria på Facebook