Premium
Högtryck! Den svenska historien bakom omstridd gas
Sedan Vladimir Putin vred åt kranarna försöker Europas länder minska sitt beroende av den ryska naturgasen. Sverige använder i dag ganska lite naturgas. Men olika energigaser har kommit och gått i 200 år.
Den svenska naturgasimporten tog sitt avstamp i 1970-talet, då energifrågan var ännu mer laddad än i dag. Vid decenniets början stod olja för tre fjärdedelar av Sveriges totala energiförsörjning, och när oljekrisen kom 1973 fyrdubblades råoljepriset på ett år.
Detta innebar en närmast bokstavlig kalldusch för svenska folket – under en övergångsperiod infördes ransonering på drivmedel, fjärrvärme och varmvatten. Den statliga Energisparkommittén bildades och delade ut förnumstiga råd till allmänheten: ”Använd spisfläkten med måtta när det är kallt ute. Den drar ut varmluft ur lägenheten!” och ”Ugnen är spisens energislukare. Laga flera rätter i följd, och baka mer på en gång!”.
Man insåg också att Sverige behövde bredda energikällorna, men hur? Vattenkraften var i princip redan utbyggd till full kapacitet, och kärnkraftssatsningarna mötte kraftigt motstånd. Mot den bakgrunden blev naturgasen ett av flera intressanta energislag.
Naturgas återfinns i fickor i jordskorpan och består till största delen av metan, som bildats när biomassa brutits ner och lagrats under tryck i miljontals år. Danmark satt på naturgasfyndigheter i Nordsjön, och 1980 skrev de svenska och danska regeringarna ett samarbetsavtal. Fem år senare stod en ledning klar från Dragør till Helsingborg, och Sverige fick sin första leverans av naturgas.
Sedan dess har nätet byggts ut stegvis genom Syd- och Västsverige, och för knappt 20 år sedan färdigställdes den senaste etappen av dagens naturgasnät – sträckningen till Bohusläns kemiindustrier, där gasen ersatt stora volymer olja.
I Skåne, Halland, Västra Götaland och västra Jönköpings län står naturgas för omkring 20 procent av energimixen. Gasen används framför allt som processbränsle och råvara inom industrin, men även för kraft- och fjärrvärmeproduktion, fordonsbränsle samt för uppvärmning och matlagning i hushåll.
Totalt sett står dock naturgas för en ganska liten del av det svenska energibehovet. De cirka tio terawattimmar vi förbrukar på årsbasis motsvarar ungefär 3 procent av vår totala energitillförsel. I vanliga fall kommer så gott som all naturgas som Sverige använder från gasfältet Tyra utanför Jyllands kust. Men nu genomgår fältets anläggningar renovering, vilket gör att Sverige måste importera gas från andra håll.
Detta kan jämföras med Tyskland, där naturgas kommit att utgöra den näst viktigaste energikällan efter olja. 2021 kom över hälften av den tyska naturgasimporten från Ryssland. Dock påverkas även Sverige av att Putin sitter med tummen på gaskranen, eftersom de europeiska energimarknaderna är sammankopplade. Under den kommande vintern väntas svenska elpriser stiga med minst 15 procent.
Olika energigaser har använts i Sverige sedan långt före oljekrisen och naturgasimporten. Karlslunds herrgård utanför Örebro var 1822 först i Sverige med att installera ett gasverk som ”kokade” gas av tjära och beckolja.
Den egenproducerade lysgasen, som den kallades, drogs in i herrgårdsbyggnaden via ett järnrör. Genom ledningar i väggar och tak leddes den till ljuskronor i salongerna, och den användes också till att lysa upp två statyer av Johan Tobias Sergel. Efter hand drogs gasbelysning även in i drängstugan, nattvakten och inspektorns kontor.
Ett par decennier senare började lysgas introduceras i svenska städer. Göteborg blev 1846 först i landet att få ett större gasverk, följt av Norrköping och Stockholm under 1850-talets första år.
Gasen framställdes genom pyrolys (upphettning i syrefattig miljö) där råvaran sönderföll utan att förbrännas, medan dess flyktiga ämnen löstes ut i gasform. Man använde både ved och torv, men de större gasverken föredrog brittiskimporterad stenkol. På så vis fick man även säljbara biprodukter, framför allt koks, och stenkolstjära som användes till bränsle i ångmaskiner.
Vissa nischade lysgaser förekom också: ”fettgas” av olika gasberedningsoljor användes för belysning i järnvägsvagnar, medan acetylen – som framställdes genom en reaktion mellan kalciumkarbid och vatten, och avgav ett intensivt vitt ljus – passade bra i fyrar och lysbojar.
Genom Gustaf Daléns arbete skulle acetylen lägga grunden för den svenska industrigasjätten AGA (ursprungligen Aktiebolaget Gasaccumulator). Men det var också en exploderande acetylentub som 1912 skulle komma att kosta Gustaf Dalén synen, två veckor innan han tilldelades Nobelpriset i fysik.
I städerna byggdes gasnät där huvudledningarna gjordes i gjutjärn, medan bi- och inomhusledningar tillverkades i smidesjärn. För gatubelysningen installerades ”självtändare”, som byggde på att gasverket skickade en tillfällig tryckökning genom rörnätet, vilket öppnade en ventil mellan gastilloppet och brännaren så att gasen antändes. Även släckningen sköttes med en centralt styrd tryckvåg.
I husen installerades gasmätare, en sorts bälgar med fasta väggar och rörliga membran. Gasen som strömmade in fick bälgen att omväxlande expandera och tryckas samman i en kolvrörelse, som överfördes till ett visarverk där den genomgångna gasmängden mättes.
De tidiga gaslysena hade ofta snitt- eller hålbrännare, där gasen strömmade ut genom en smal springa eller genom ett runt hål. Efter hand ersattes dessa av lampor där förbränningsvärmen användes till att förvärma både gas och luft, vilket gav en bättre ljuseffekt.
Snart fick gasen fler användningsområden, och med tiden döptes den om till ”stadsgas”. I hemmen brukades den alltmer för matlagning, varmvatten och fastighetsvärme i takt med att gasspisar, gasvärmare och andra apparater slog igenom. Även industrin började använda stadsgas, till exempel i gasmotorer och i ugnar för smältning och härdning.
Mot slutet av 1800-talet började de traditionella gaslamporna trängas undan av gasglödljuset eller ”glödstrumpan”, som kom att dominera gatubelysningen i svenska städer ända fram till 1940-talet. En asbestförstärkt bomullsväv impregnerades med grundämnena cerium och torium, och när den sedan upphettades av gaslågan gav den ifrån sig ett kraftigt ljussken. Genom att på detta sätt omvandla värmeenergi till ljus fick man högre verkningsgrad än när ljuset kom från själva förbränningen, eftersom gaslågan i sig knappt är synbar.
Andra världskrigets bensinbrist medförde ett uppsving för gengasen, som producerades genom pyrolys av träkol eller ved i gasgeneratorer. Kolmonoxiden som bildas vid pyrolys kan ledas till en bilmotor där den slutliga förbränningen till koldioxid sker i cylindrarna. Nu blev gengasen oerhört viktig som alternativt fordonsbränsle.
I november 1940 fanns 22 000 registrerade gengasbilar i Sverige. Ett år senare var de över 70 000, och marknaden översvämmades snabbt av gengasaggregat. Som mest fanns över 500 olika modeller att välja mellan, av högre eller lägre kvalitet. Sämre aggregat gav oren gas, som slet hårt på motorerna.
Den skenande efterfrågan på ved lockade ljusskygga figurer att tjäna pengar på undermåligt bränsle, och 1941 beslöt Statens bränslekommission att reglera verksamheten. För att få kallas ”bilved” måste råvaran vara fri från sågspån, stickor och bark, fukthalten fick inte överstiga 25 procent, och veden måste deklareras med träslag och sortering.
På grund av gengasaggregatens höga arbetstemperaturer bestämdes också att bilarna måste medföra brandsläckare. Även den giftiga kolmonoxiden var farlig – dödsolyckor förekom, och många yrkeschaufförer drabbades av kroniska nervskador.
Efter kriget trängdes kolgasen undan. Industrin började använda gasol, utvunnen ur råolja, och på 60-talet ställdes många svenska gasverk om till att producera stadsgas av lättbensin. En stor fördel med denna så kallade spaltgas var att den innehöll mycket mindre giftig kolmonoxid än kolgasen.
Som mest fanns 37 gasverk runt om i Sverige. Men från 1900-talets andra hälft har stadsgasen stadigt konkurrerats ut av elektricitet, och av fjärrvärme från förbränning av träflis, hushållssopor och annat. I dag finns stadsgasnät bara i Stockholm, Göteborg, Malmö, Landskrona och Helsingborg. Samtliga matas med en blandning av naturgas och biogas.
Men i klimathotets tidevarv har biogasen seglat upp som ett intressant, ”grönt” alternativ. Den består huvudsakligen av metan och koldioxid och produceras genom rötning av gödsel, reningsverksslam, biologiskt hushållsavfall och annat biologiskt material.
Biogas kan användas i kraftvärmeanläggningar för produktion av både el och värme, och kan förbrännas i fjärrvärmeanläggningar. Efter rening till minst 97 procent metan kan den även användas som fordonsbränsle.
För sex år sedan matades biogas för första gången in på det sydvästsvenska gasnätet som började byggas 1985. Gasen är producerad av gödsel och jordbruksrester hos biogasanläggningen Jordberga i Skåne. Och i fjol startades halländska Vessige Biogas, en jordbrukarägd ekonomisk förening, som är landets första biogasanläggning som byggts ansluten till stamnätet från start.
--
Som prenumerant på Teknikhistoria kan du även läsa historien om den envisa ingenjören som lanserade lysgasen. Läs mer i onlinearkivet!
