Kraftigt avtryck – när fabrikerna blev skrytbyggen

Kraften kom från ovan. För många var elektriciteten magisk, en kraft som kunde framkallas med tryck på en liten knapp. Tidiga kraftstationer utformades som kyrkor eller rent av katedraler. 

Från slutet av 1800-talet byggdes kraftstationer i rasande takt, landet runt. Det var en helt ny typ av byggnader, som aldrig tidigare funnits i Sverige. Framför allt de större stationerna fick monumental gestaltning. Utformningen skulle spegla elektricitetens betydelse. 

– Man försökte göra kraftstationen till en symbol för högre värden. Det var framför allt tre motiv: borgen, medeltidskyrkan och templet. De dominerade från 1900-talet till 1920-talet. En av de mest imponerande är från tidigt 30-tal och finns i Laholm. Maskinhallarna är tempel för vertikala maskinaggregat, som kan vara 10–15 meter höga, säger Lasse Brunnström, professor emeritus i designhistoria vid Göteborgs universitet, som skrivit böcker om bland annat kraftstationer och andra tidiga industribyggnader.

Drivande i utvecklingen var byggherrarna. De ville ha imponerande byggnader som visade på samhällsnytta och deras egen rikedom. Ägarna var stolta över sina fabriker och knusslade inte med vare sig storleken eller utsmyckning av fasaderna. Det ökade i sin tur efterfrågan på arkitekter, som tidigare mest ritat slott och herresäten eller kyrkor. 

– Många av dem som ritade kraftstationer tillhörde gräddan av arkitekter. De hade sin verktygslåda och använde slotts- och kyrkomotiv även i industribyggnader, säger Lasse Brunnström.

4 000 ritningar

En viktig aktör i 1890-talets kraftverksbyggande var ingenjörsbyrån Qvist & Gjers i Arboga. Den drevs av den praktiskt inriktade Leonard Qvist, som konstruerade och förbättrade turbiner, och den konstnärlige Samuel Gjers, som ritade byggnaderna.

Firmans arkiv på Tekniska museet, med bland annat brev och 4 000 ritningar, visar hur Qvist efter skisser från beställaren valde lämplig placering av kraftstationen och dimensionerade turbiner. Sedan tog Gjers över, finslipade skisserna och passade in stationerna i landskapet. Ofta formgav han dem med antika tempel som förebild, helt enligt tidens mode. 

Men trots det var deras lösningar inte okontroversiella, skulle det visa sig.

Fabriker skulle självklart ta plats i stadsbilden. En stor rykande skorsten var inte som i dag ett miljöproblem, utan signalerade välstånd, potens och framtidstro. 

Bland adel och brukspatroner var klassicismen ett tidlöst mode. Redan i slutet av 1850-talet uppfördes en masugn vid Vällnora bruk i Uppland i empirstil – samma stil som den något äldre herrgården. Kontrasten till vanliga masugnar i naket tegel, ibland täckta av plankskjul, är slående.

Samtidigt byggdes bomullsspinneriet Kampenhof i Uddevalla, som skulle komma att kallas Sveriges vackraste fabrik. Det lades i ena änden av samhället, som just byggts upp efter en förödande stadsbrand 1806. Namnet togs från en borg i Amsterdam, men stilen för snarare tankarna till slott som Drottningholm eller Versailles.

Fabriken ritades av SJ:s chefsarkitekt Adolf Edelsvärd, som låg bakom centralstationerna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Han kom från militär bakgrund, inom fortifikationen, och hade ritat bland annat fästningar. Det var jämte ingenjörsyrket det vanligaste sättet att lära sig arkitektur för de flesta, ända in på 1870-talet.

Stilen spred sig inom industrin

Den monumentala stilen med nationalromantiska eller klassicistiska drag spred sig inom industrin, inte minst när dagens storbanker samtidigt växte fram och pumpade in kapital. Även bankerna byggde borgar, där pengarna låg säkra. Längs Strandvägen i Stockholm uppförde träpatronerna palatsliknande bostäder med paradvåningar på rad.

Inte bara kraftstationer, utan även hyttor och bruk blev borgar. Bryggerier utformades till mäktiga palats. Slakthusområden som det vid dagens Globen i Stockholm fick bastanta torn och rundbågade fönster, en ingenjörslösning som fördelade trycket av större och högre byggnader. Tobaksfabriken i Härnösand byggdes som ett renässanspalats med stort krenelerat torn och sockerfabriken Klippan i Göteborg som en borg. 

Medan det monumentala byggandet fortsatte pågick en arkitekturstrid som börjat på 1870-talet. Då flyttades den högre arkitektutbildningen från Konstakademien till Tekniska högskolan i Stockholm. Den konstnärliga utbildningen fick ett större inslag av teknik. 

Samtidigt professionaliserades ingenjörs- och arkitektyrkena och de slog vakt om sina respektive specialiteter. Bland annat kritiserade arkitekter ingenjörerna för brist på kunskap om de gamla stilarna. 

– Man skulle inte utgå från ett grekiskt tempel om man inte kunde de historiska stilperioderna, ansåg bildade arkitekter. Ska man bryta mot regelsystemet måste man kunna det, säger Gunnar Sillén, arkitekt, historiker och författare.

Adeln och landsbygdsindustrin höll fast vid de klassiska idealen, medan stadsindustriernas nyrika ägare valde pompös barock. Den ingenjörsdrivna industrin satsade på ”rundbågestilen”, berättar Gunnar Sillén. 

– Min teori är att den valdes för att den uttrycker precision i så hög grad med exakta tegelförband och passardragna fönsteromfattningar. Den erkändes inte av arkitekterna, utan misstogs som ett okunnigt sätt att använda historien.

Men ingenjörer fortsatte att rita fabriker. Arkitekter kallades sedan in för att utforma fasaden, och fick stå som upphovsmän för helheten. 

På 1920-talet började byggherrarna överge principen ”extra allt” i rationaliseringsvågen och gick över till en mer avskalad stil. Kanske bidrog även att första världskriget lagt Europa i ruiner, plus ekonomisk kris, till att enklare ideal tog över. 

Nya material, framför allt armerad betong, bidrog också till den stramare stilen. I Norrköping byggdes industrilandskapet kring Motala ström, där även forsen skulpterades arkitektoniskt. Holmens bruks fabrik övertog titeln som Sveriges vackraste industri, i mångas ögon. 

En rad nytänkande arkitekter klev fram, som Carl Bergsten i Norrköping, Gunnar Asplund och Ivar Tengbom från Stockholm. Till skaran hörde även Osvald Almqvist, som ritade bland annat kraftstationer i den nya stilen.

Funktionalismen gjorde sitt intåg. Nationalromantik, borgar och slott blev dess offer. 

”Ingenjörerna var tongivande”

Som Sveriges första funktionalistiska byggnad brukar man räkna Hammarforsens kraftverk i sydöstra Jämtland, invigt 1928 och ritat av just Almqvist. Det är ett stramt komplex med flera byggnader utformade efter produktionens olika steg, i stället för en monumental hall.

En av funktionalismens byggstenar var att industrin på 1910- och 1920-talen rationaliserades enligt taylorismens principer. Arkitekterna ansåg att de borde ha helhetsansvaret för industribyggnaderna. 

– Men ingenjörerna var tongivande i rationaliseringsrörelsen och menade att arkitekterna inte behärskade tillverkningen eller betongkonstruktioner. Det enda sättet för dem att göra sig gällande var att sätta sig in det tekniska, säger Lisa Brunnström, tidigare lektor i arkitekturhistoria vid Chalmers, som doktorerade med avhandlingen Den rationella fabriken. 

Grupperna kom att korsbefrukta varandra. Ingenjören hade burit industrialismen, men det blev arkitekten som kom att utveckla det nya folkhemmets formspråk. 

– Elektriciteten var dyr i början, men när den blev billigare kunde man öka säkerheten genom att ersätta remdriften med motorer. Fabrikerna skulle vara hygieniska och rena, mycket ljus skulle släppas in.

Den armerade betongen var brandsäker och medgav större ljusinsläpp, säger Lisa Brunnström. 

Tongivande inom industrifunkisen blev Kooperativa förbundets arkitektkontor på 1930-talet, med industrierna på Kvarnholmen i Stockholm och Lumafabriken, som väckte internationell uppmärksamhet. 

I dag omvandlas gamla fabriker till bostäder; industrihistoria är hårdvaluta för byggentreprenörer och bostadsrättsföreningar. Samtidigt byggs nya bostäder och industrier i funktionalistisk stil. Men det finns ett växande motstånd mot att ”stapla lådor”. Kanske våras det för en mer utsmyckad arkitektur igen.