Broarna i Bosnien

En novemberdag år 1516 kom ett turkiskt följe till färjeläget över floden Drina i vad som nu är östra Bosnien. I packkorgarna på hästarna förde de med sig ett tiotal unga kristna bypojkar som de skulle ta till Konstantinopel. Där skulle pojkarna omskäras och läras upp till att bli sultanens slavar med uppgift att sköta imperiets administration.

En av pojkarna kom från den lilla byn Sokolovici, och skulle med tiden bli en berömd general och föra (för det mesta) lyckosamma krig på tre kontinenter. Därigenom ökade han imperiets glans och storhet till den grad att han utnämndes till storvesir under Suleyman den store. Mehmet Pascha Sokolo, som han nu kallades, blev också oerhört förmögen med vidsträckta gods långt borta i Ungern.

När Mehmet Pascha blev äldre insåg han att även ett lyckosamt liv till sist kommer att ha ett slut. Han funderade länge på hur kan kunde utföra en Gudi behaglig gärning och på så sätt frälsa sin själ. Till sist beslutade han sig för att låta bygga en bro över floden Drina i sin födelsebygd. Aldrig mer skulle traktens bönder, oavsett om de var av bönemattans eller korsets tro, behöva vänta i vinterkyla i dagar på en försupen färjkarl för att ta sig över floden.

Våren 1566 anlände en grupp byggmästare, stenhuggare, ingenjörer och uppsyningsmän till ­Visegrad vid Drinas strand. Med sig hade de byggnadsritningar från självaste Mimar Sinan, imperiets stjärnarkitekt som skapat moskén Süleymaniye i Konstatinopel och en rad andra lysande byggnadsverk. Bron skulle byggas efter i princip samma planer som en tidigare bro i Büyükçekmece väster om Konstantinopel.

Det skulle ta fem år innan den 180 meter långa bron med sina elva stenvalv stod klar. Mitt på bron, på dess högsta punkt, anlades på turkiskt manér en kapija, en rest stenmur med inskriptioner över brons tillblivelse och dess finansiär. Mitt emot denna byggdes en sofa, en liten balkong med stenbänkar där de passerande kunde vila sig på väg över bron, eller bara träffas och prata med varandra.

Ungefär så börjar den jugolaviske Nobelpristagaren Ivo Andrics roman ”Bron över Drina” från 1945. Boken är något så egendomligt som en historisk roman som skildrar Bosniens historia under 500 år med bron som centralgestalt.

Bron står emot översvämningar och oår – faktum är att 1896 steg vattnet i Drina så högt att hela bron var översköljd av vattenmassorna – och verkar osårbar, tills den slutligen i sista kapitlet sprängs ­sedan den minerats av österrikiska trupper.

Här slutar romanen, men bron skulle snart återuppbyggas, nu av det sydslaviska kungadömet ­Jugoslavien, som Bosnien inlemmats i efter kriget.

Men freden blev inte långvarig. Efter 20 år var det dags igen. 1943 sköts tre brovalv sönder av tyska trupper under andra världskrigets slutskede. Bron fick länge dras med en provisorisk konstruktion innan den reparerades. Som genom ett under klarade den sig helskinnad genom inbördeskriget i Bosnien 1992–1995. För några år sedan bekostade Turkiet en renovering, och i dag är bron välputsad och fin. Sedan 2005 är den förklarad världsarv av FN.

Ivo Andric kom själv från Bosnien, men levde större delen av sitt liv i Belgrad. I Visegrad ses han som traktens store son, så stor att en ny stadsdel tillägnas honom.

Det är den kontroversielle serbiske filmskaparen Emir Kusturica, i Sverige mest känd för filmerna ”I zigenarnas tid”, ”Underground” och ”Svart katt, vit katt” samt för att han varit uttalad Milosevicvän och förnekar alla serbiska krigsförbrytelser, som tillsammans med ryska finansiärer står för projektet kallat Andricgrad, – Andrics stad. Fast ”stad” är att ta i. Det handlar om ett område där det tidigare låg några fotbolls- och basketbollplaner som nu bebyggs med en splitter ny arkad innehållande bokhandel, biograf, kafé och konstgalleri. I fonden byggs hus som med tiden ska bli Visegrads kommunhus, skola och universitetsfilial.

Kusturica vill utnyttja Andric i serbiska politiska syften, och tanken är att Andricgrad och bron över Drina ska bli ett turistmål för serber. Här är det bara en knapp mil till serbiska gränsen, och Visegrad ligger strategiskt placerat på vägen mot Adriatiska havets badorter, men frågan är om projektet blir någon större succé. Det är nära till Srebrenica, ett mörkt kapitel i serbisk historia som alla vill förtränga.

Före kriget i Bosnien och serbernas ”etniska rensning” av östra Bosnien bodde 20 000 personer i Visegrad. I dag är de knappt 5 000. Kroater och bosniaker har sedan länge lämnat trakten, så det behövs inte så många fotbollsplaner längre.

PS: Bron över Drina har en yngre och mindre kusin över floden Neretva i den lilla staden Konjic söder om Sarajevo. Den är närmast identisk med Drinabron, men har bara sex stenvalv. Under andra världskriget sprängdes den av retirerande tyska trupper 1945. Efter kriget ersattes den av olika provisoriska broar tills turkiska staten år 2004 beslutade att bekosta återuppbyggnaden av bron. 2009 stod den färdig.