T121 Spica – marinens spjutspets som var skyddad mot kärnvapen

Ett dovt vinande som snabbt ökar i styrka sprids ut över Hårsfjärdens gråblå vatten. På torpedbåten T121 Spica intill en av Gålöbasens pirar, strax söder om Stockholm, pågår febril aktivitet. Delar av besättningen arbetar koncentrerat på akterdäck, strax intill det flera meter breda luftintaget till de tre nu rytande gasturbinerna från Rolls-Royce. Här krävs andningsmasker som skydd mot partiklarna som frigörs när de dras igång.

– Luftintaget drar in 75 kubikmeter luft i sekunden när samtliga turbiner är i drift, och det går åt ett kilo bränsle i sekunden. Det är rejäla krafter, säger Gunnar Hellström, teknisk chef, medan han håller ett vakande öga på instrumenten i maskincentralen.

Det är trångt och varmt i utrymmet utanför maskinrummet, men det bekommer inte de maskinansvariga som vant går igenom checklistan för dagens systemkontroll. En ny säsong till sjöss stundar för den enda torpedbåten av totalt sex i Spica-klass som är kvar i drift.

T121 Spica blev det första örlogsfartyget som fick gasturbiner i stället för dieselmotorer för framdriften. Och med det kom möjligheten att ”kliva ombord, vrida om nyckeln och dra iväg”, som Lennart Törnberg från den ideella föreningen T121 Spica Vänner uttrycker det.

– Med gasturbinerna slipper vi den tidsödande varmkörning som krävs med dieselmotorer, och turbinerna är dessutom väldigt kompakta och lätta jämfört med dieselvarianten. Det gjorde det möjligt att placera bryggan och manöverrummet längre akteröver än vad som var normalt med Spica-klassens föregångare, säger han. Lennart Törnberg tjänstgjorde själv på torpedbåten T122 Sirius som gick i rote med Spica när de var i bruk.

Bryggans placering är inte det enda som fångar ögat på däck. Den rejäla sfär som pryder bryggans tak brukar väcka en hel del frågor från allmänheten, och inte sällan leda till skämtsamma svar om vad den kan tänkas innehålla i form av hemliga vapen. Men till saken hör att det inte är helt orimligt att kalla innehållet detta, mot bakgrund av att den radarenhet som plastkupolen innehåller blev ett steg in i den digitalisering som vi i dag tar för given i militära fordon av den här typen.

– Det var första gången man tillämpade digital databehandling med ferritminne (tidig typ av lagringsminne för datorer) och med det möjligheten att använda det binära systemet för beräkningar. Det gav en snabbhet och noggrannhet som vi inte hade sett tidigare, säger Lennart Törnberg, och tillägger med ett leende:

– Det ska väl också tilläggas att beräkningskapaciteten som fanns i den här maskinen, med modellår 1962, kan jämställas ungefär med den som i dag finns i Clas Ohlsons billigaste miniräknare. Men Spicas ”dator” är specialprogrammerad för ballistiska beräkningar. Utvecklingen har gått fort!

Men när Spica-skeppen sjösattes var det en nymodighet. Tillsammans med det som kom att bli ett direkt svar på den tidens spända världsläge – möjligheten att möta följderna av ett kärnvapenkrig.

– Fartygen var de första med helt inbyggd brygga och skrov som kunde förslutas och bli helt luft- och vattentäta. Två luftfilter, ett på däck och ett på bryggan, skulle filtrera uteluften från biologiska stridsmedeö och radioaktivt nedfall. Dessutom installerades munstycken för sprinklers på däck som kunde skölja rent fartygen från radioaktivt nedfall, säger Lennart Törnberg.

Projekteringen av det som till slut skulle bli de sex torpedbåtarna av Spica-klass kom att ske under den kanske mest kyliga perioden av kalla kriget. I den globala kraftmätningen mellan öst och väst som inleddes under andra världskriget hamnade Sverige i ett läge mellan maktblocken, vilket ställde nya krav på det marina försvaret. Det blev inledningen av en ny era, där fokus hamnade på att med en effektiv jagarflottilj försvara svenskt territorium mot invasionsstyrkor. Rent krasst: att stoppa ”ryssen”.

– Spica och hennes fem systrar ingick i en flottilj med tre jagare som snabbt skulle kunna gå ut och möta en invasionsstyrka, gå till attack med den samlade vapenarsenalen och sedan lika snabbt vända tillbaka in mot kusten igen.

Snabbheten består även i nutid, när kraften från de rytande turbinerna släpps loss i provturen på fjärden utanför Gålö. Och även om T121 Spica vid det här laget har många år på nacken är det tydligt att det som en gång gjorde henne till en viktig del av det marina försvaret väcker uppmärksamhet än i dag.

– Vi är ju snabbare än en del av de nutida militära båtarna. Och jag kan ju säga att det var en del som lyfte ögonbrynen bland de internationella deltagarna när vi agerade fiende på uppdrag av Försvarsmakten under den militära övningen Aurora 2017, säger Lennart Törnberg.

Han, som är föreningens vice ordförande, är långt ifrån den enda i dagens besättning som har haft sin militärtjänstgöring på någon av de sex torpedbåtarna i Spica-klass. Det är en erfarenhet som flera av dem ombord delar. Och om inte annat har fartyget blivit välbekant för dem under de 30 000 arbetstimmar som ägnats åt att rusta upp det som för bara 20 år sedan var ett knappt sjödugligt skal till fartyg. Då, i början av 2000-talet, stod T121 Spica uppställd som museifartyg vid piren utanför Marinmuseum i Karlskrona.

– Hon hade använts som reservdelsdepå, det stod vatten upp över durkarna inne i fartyget, det var mögligt överallt och det som återstod av maskineriet var en och en halv gasturbin. Men vi såg möjligheterna!

Veteranbåtsentusiasterna kopplade till Veteranflottiljen, som har sin bas på Gålö, fick ögonen på det illa åtgångna fartyget och inledde en diskussion med Marinmuseum – som valde att skänka det till stiftelsen som bildades.

Det tog entusiasterna i vänföreningen sex år och 30 000 arbetstimmar innan den första provturen kunde genomföras – på nationaldagen 2008. I nutid har fartyget licens för passagerartrafik och ordnar ett antal turer med betalande resenärer varje år. Det är vad som ger inkomster till föreningen och stiftelsen, i övrigt finns inga formella stöd eller bidrag till driften. Mycket sker genom medlemmarnas försorg och åtskilliga obetalda timmar för att hålla fartyget i farbart skick.

– Det finns en väldigt fin sammanhållning bland medlemmarna i Spica Vänner, en vanlig arbetshelg som den här är det alltid 20–25 personer här och jobbar. Att hålla henne i skick är förstås en utmaning, det är trots allt en båt från 1966 och med det en svårighet att få reservdelar om något behöver bytas ut. Mycket får vi konstruera egna lösningar för, säger Olle Jidinger, ordförande för föreningen Spica Vänner.

I nuläget har de accelererande drivmedelspriserna seglat upp som en ny utmaning för fartyget, som drar omkring 4 000 liter diesel i timmen när samtliga turbiner är i bruk. Men viljan finns att bevara T121 Spica som ett bruksfartyg, en levande påminnelse om det som var inledningen av en ny era i det militära marina försvaret – och det som är den sista torpedbåten av sitt slag kvar på svensk mark.

– Tre av Spicas fem systrar hamnade i Grekland efter utrangering, med någon slags avlägsen tanke om renovering hos de som tagit över dem, en bogserades till Baltikum för skrotning och T122 Sirius delades i bitar och fraktades till ett grustag i Värmland där hon lades i deponi. Det här är vad som finns kvar av de första Spica-båtarna, säger Lennart Törnberg.