Malmen krävde allt starkare lok

Malmtrafiken fick en besvärlig start. När SJ tog över den nybyggda banan Luleå–Gällivare efter det brittiska bolag som byggt den, visade det sig att de lok som använts inte ägdes av engelsmännen. Loken tillhörde tillverkaren, och ingick inte i övertagandet av banan.

Snabbt skickade SJ upp gamla godstågslok av typen litt G från södra Sverige. Dessa var byggda på 1860-talet, och alldeles för svaga för malmtåg på 1 000 ton. Man fick sätta både två och tre lok framför varje tåg, och ändå orkade de nätt och jämnt.

SJ beställde nya lokomotiv av två typer. Ma-lok, med 76 tons tjänstevikt, användes på sträckan Kiruna–Riksgränsen, och de lättare Mb-loken med 67 tons tjänstevikt trafikerade sträckan Gällivare–Luleå. De hade fyra drivande axlar och kunde dra betydligt tyngre lass än de gamla litt G-loken.