Premium
Gaffeltrucken – det stora småländska lyftet
Från sågverk och brädgårdar spred den sig över världen, och blev ett oumbärligt redskap i industrin och transportbranschen. Smedjor och verkstäder i Småland hade stor betydelse för gaffeltruckens utveckling.
När freden och tillväxten kom efter andra världskrigets slut, växte efterfrågan på sågade trävaror enormt både i Sverige och andra länder. Och de gamla arbetsmetoderna på sågverk och brädgårdar, där virke forslades på hand- eller hästdragna rälsvagnar och staplades manuellt i höga travar eller ”stabbar”, kunde inte längre hålla jämna steg med försäljningen.
Men under kriget hade utvecklingen av lastmaskiner gått i rasande fart, framför allt i USA, då den militära logistiken krävt snabb och rationell hantering av enorma mängder krigsmateriel i hamnarna. Efter kriget hade motordrivna truckar med lyftgafflar börjat sprida sig till träindustrin i både USA och Kanada.
Snart började svenska sågverk köpa in amerikanska truckar av märken som Ross, Clark och Hyster, som tagit sitt namn efter engelsktalande sågverksarbetares traditionella utrop ”Hoist her!” när ett virkeslass var redo att lyftas.
Tack vare gaffeltruckarna kunde man inte bara lasta och lossa stora virkesvolymer på kort tid. Även torkprocessen effektiviserades, då man enkelt kunde strölägga virket (placera tunna reglar tvärställt mellan virkesvarven, så att man fick in luft i stabben).
Men som all ny teknik var de amerikanska gaffeltruckarna dyra i inköp, och snart började svenska smedjor och mekaniska verkstäder utveckla egna budgetmodeller. I början använde man ofta delar från utrangerade militärfordon, som arméns överskottslager hade gott om under åren efter kriget.
En tidig utvecklare var Lidhults Mekaniska Verkstad, som utgjorde smedja åt ett sågverk på orten. Redan 1949 konstruerade de sin första truck av delar från en skrotad Volvolastbil, med hydraulcylindrar från en amerikansk Caterpillar och egentillverkat lyftstativ. Den visade sig fungera så bra att man fick beställningar från andra sågverk, och under 50-talet byggde man över 60 truckar med lyftkapacitet på upp till sex ton.
En annan truckbyggare var Dyreboverken i Ljungby, som utvecklade en modell kallad ”Armstarke”. Den var så framgångsrik att företaget senare köptes upp av Asea, som med tiden utvecklade en 30-tonstruck under namnet Asea Armstarke.
I början av 1960-talet fanns ungefär 60 trucktillverkare i Sverige, varav omkring hälften huserade i de småländska bygderna runt Markaryd och Ljungby. En av de mest kända hette Ljungbytruck, startat av bröderna Rune och Holger Andersson.
Deras gaffeltruckar byggdes på chassin från gamla Vägverksbilar, med lyftstativ från militärens överskottslager. Mest liknade de avklippta lastbilar med lyftaggregatet bakom hytten, och förarplatsen vänd bak och fram. En av deras första truckar, byggd på en Volvo ”Rundnos”, pryder än i dag en rondell i Ljungby.
Men i takt med att lastvikterna ökade blev lastbilsramarna alltför klena, och såväl Ljungbytruck som andra tillverkare började konstruera egna truckchassin.
Efter hand blev gaffeltruckarna alltmer avancerade och specialiserade. Vändbar förarplats, teleskopiskt lyftstativ, justerbar gaffelbredd och gafflar som kunde lyftas separat blev allt vanligare.
Man utvecklade även truckar i ”industriversion”, med kortare hjulbas och styrning på bakhjulen för snävare svängradie. Truckarna spred sig från trävaruindustrin till allehanda verksamheter där pallar, lådor och annat gods behövde lastas och lossas. Snart lanserades även stora ”ro/ro-truckar” för hantering av sjöcontainrar i hamnarna, och till de största sågverkstruckarna kom under 70-talet en flora av specialredskap som timmergripar och balaggregat.
Vid mitten av 1970-talet köptes både Lidhults Mekaniska Verkstad och Ljungbytruck upp av Kalmar Verkstad, och slogs ihop till Kalmar LMV. Holger Andersson och lillebrodern Sture grundade 1977 den nya truckfabriken Svetruck, medan äldste brodern Rune slog sig på hjullastartillverkning i den egna firman Ljungby Maskin.
