Flygplanet Harrier startar och landar vertikalt

Efter fem decennier i tjänst flyger Harrier-planen fortfarande, trots att de slutade tillverkas för mer än 15 år sedan, och trots att de inte kan flyga i överljudsfart och är ökänt svåra för piloterna att bemästra. Men de har en förmåga som nästan inget annat stridsflygplan har: Harrier kan sväva. Genom att rikta om utblåset från jetmotorn nedåt kan den lyfta rakt upp eller starta på extremt korta sträckor, stanna upp i luften och landa rakt ner eller tvärbromsa för att få övertaget i luftstrider. Det kategoriseras som V/STOL: vertical/short takeoff and landing.

De första mindre lyckade, prototyperna för vertikalstartande jetplan byggdes redan under andra världskriget. Efter Koreakriget startades projekt av ett dussintal tillverkare i USA, Europa och Sovjetunionen. Lockelsen var att kunna starta från mindre, improviserade flygfält, närmare frontlinjen.

Utvecklingen gick långsamt – detta var oprövad mark. En fransk prototyp hade till exempel hela nio motorer och kunde knappt lätta på grund av vikten. Utmaningen för V/STOL är att ha tillräcklig dragkraft. Det blev brittiska Hawker Aviation som löste problemet när de gav sig på att utveckla ett nytt stridsflygplan i stort sett utan statliga medel. Det som till slut skulle bli Harrier behövde dock en helt ny motor.