Kronoarbetskåren – lösdrivarna som byggde kanal

En kall novemberdag 1902 hittades han död i Sura socken, en luggsliten gammal luffare. Varifrån han kommit visste ingen, inte heller var han först sett dagens ljus. Av kristlig omsorg gjorde pastorsexpeditionen efterforskningar, utan att nå klarhet. Men hans namn var Nils Holmström Vendelius, och här är hans historia.

Det enda spåret av den ”kringvandrande bettlaren” som hittades ledde till Skultuna utanför Västerås. Där levde han ett år, till i november 1860 då han uppgavs ha flyttat till Tillinge i västra Uppland. Men dit kom han aldrig, och några avtryck i handlingar satte han inte förrän han dog 42 år senare.

När han började sitt liv som luffare var lösdriveri brottsligt, tills det avkriminaliserades 1885. Men i samhällets ögon var det ändå en styggelse att sakna arbete. Straff ersattes av behandling och ordet ”straffarbete” ändrades till ”tvångsarbete”. Men uppgiften för dem som av olika skäl stod utanför samhället förblev densamma: att hugga sten.

Tvångsarbetet skildras av Harry Martinson i boken Vägen till Klockrike, där huvudpersonen – luffaren Bolle – stod ett år i berget: ”Omringad av medfångar och vakter i stenbrottet, lyfte han sin slägga och lät den mekaniskt falla, taktfast och regelbundet. Han var som en människoklocka, som bara vet och vill ett enda; att gå sitt år till slut.”

”Berget” var tvångsarbetsanstalten Svartsjö på Färingsö i Mälaren. Dit skickades luffare som gripits efter tredje resan lösdriveri, i stället för som tidigare till fästnings- och kanalbyggen. Där fick de knacka gatsten, som det var oändlig efterfrågan på i städerna. Om Nils Holmström Vendelius hamnade i Berget vet vi inte, men nog hade han huggit sten.

Han var född 1827 i Vendels socken norr om Uppsala, som son till indelte soldaten Nils Spets och hans maka, knektdottern Sara Greta Fyhr. 1849 noterades han som kopparslagargesäll i Uppsala, men tog värvning i Göta livgarde.

Varför han efter sju år i lära hos mästaren Carl Berg valde att bli soldat är okänt. Men hans sejour i livgardet blev kort. Efter tre år rymde han, togs fast och förpassades 1853 till kronoarbetscorpsens soldatklass med omdömet ”fortfarande opålitlig”.

Det var ett straffkompani för värvade soldater som upprepat brutit mot disciplinen eller rymt. Det kallades även disciplinkompaniet, och Nils Holmström Vendelius blev en ”dissare”, som manskapet fick heta i folkmun. Han skickades till Västmanland och Strömsholms kanal.

Kanalen som är landets näst längsta, efter Göta kanal, och näst äldsta, efter Hjälmare kanal, var ett fuskbygge. Mindre än 50 år efter invigningen 1795 fick den rustas upp, och det gjordes till stor del av kommenderade indelta soldater och Kronoarbetskårens ”dissare”.

Som före detta kopparslagarlärling noterades Nils Holmström Vendelius som ”smed”, och det är troligt att han även fick jobba med smidesarbeten. Hans tjänstgöring vid kanalbygget började dramatiskt, med ett kolerautbrott vid Ålsätra norr om Hallstahammar: ”kolerasjukhus äro inrättade såväl för kronarbetskarlarne som för de privata arbetarne”, skriver Aftonbladet. Tidningen konstaterar att det är ”ytterst osnyggt” i bostäderna och att smittan förts dit av ”en kringvandrande person”. Denna och minst fyra arbetskarlar dukade under för smittan, som kom tillbaka i en andra våg och krävde ytterligare två liv.

– Det var över huvud taget många i arbetskåren som strök med. Läkarna på den här tiden visste inget om invärtes sjukdomar med infektioner etcetera. De kunde fixa benbrott och amputera om så behövdes, men desinfektion visste de inget om, säger militärhistorikern Hans Högman.

Omkring 170 man ur Kronoarbetskåren arbetade vid kanalen. Det var en ganska liten del av kårens totala styrka på över 1 300 man. Nära 600 jobbade med att bygga Karlsborgs fästning vid Vättern, medan 400 man var med och byggde om Vaxholms fästning och 160 Karlskrona fästning.

Fästningsarbeten var kårens kärnverksamhet. Dess föregångare Pionjärkåren med lösdrivare och brottslingar byggde redan från 1690-talet Marstrands fästning på västkusten. Det var 1700-talets stora straffarbetsinrättning. I början av 1800-talet tillkom ankarverkstäderna i Karlskrona och Sveaborg utanför Helsingfors, vilken ersattes av en anstalt i Vadstena när Finland förlorades.

Pionjärer sattes 1826 in för att bygga Karlsborgs fästning, som blev klar först 1885. Mycket av stenen höggs i Borghamn söder om Vadstena, på andra sidan Vättern. Stenbrottet hade en gång tagits upp på initiativ av Baltzar von Platen för bygget av Göta kanal.

Det kom att bli en av de stora arbetsstationerna för Kronoarbetskåren med disciplinkompaniet, som inrättades 1842 på grund av svår platsbrist i landets fästningar. Hårt arbete i det fria – under militär bevakning – sågs som mer samhällsnyttigt och uppbyggligt än inlåsning.

Efter arbeten med Trollhätte och Strömsholms kanaler sattes kåren in att bygga Kungsholms fästning utanför Karlskrona, där sten höggs i stenbrott på framför allt Sturkö. På Gotland byggdes fästning på Enholmen utanför Slite.

Vid många statliga arbeten och byggprojekt under 1800-talet var det indelta soldater som stod för arbetskraften, berättar Hans Högman.

– När Göta kanal byggdes 1813–35 var minst 41 000 indelta infanterisoldater kommenderade som arbetskraft totalt, cirka 2 000–3 000 per år. Kavallerisoldaterna slapp däremot, de var för dyra att utbilda. Det finns en myt om att många ryska krigsfångar var med och byggde kanalerna, men de var ytterst få – max några hundra. Och de var inte ens fångar utan hade valt att stanna i Sverige som betalda kanalbyggare.

Mot slutet av 1800-talet fördes straffarbetsfångarna över till den civila kriminalvården, och bara disciplinkompaniet vid Vaxholm förblev under militärt befäl. Under seklets – och Kronoarbetskårens – sista år sattes kompaniet in framför allt vid bygget av Nya varvet på Tjurkö och Varbergs fästning.

Nils Holmström Vendelius avslutade sin strafftjänst vid Strömsholms kanal 1855, efter två år. Han återvände till Stockholm, men tycks inte ha kunnat få anställning. Tre år senare gjorde han i alla fall det märkliga att han återvände som frivillig till samma kanalbygge.

Att bli volontär på ett tungt bygge som de flesta kommenderats till eller fått som straff kan tyckas underligt. Men det var inte alls ovanligt, 1850 var exempelvis mer än en tiondel av kårens manskap frivilliga arbetare.

Folkökningen var stor och arbetena på landsbygden räckte inte till. Medan de flesta valde att i första hand söka sig till den växande industrin i städerna eller emigrera fanns det de som såg det tyngsta kroppsarbetet som ett alternativ.

Efter ett år vid kanalbygget slutade Nils Holmström Vendelius och tog tjänst som dräng i Skultuna utanför Västerås. Året efter, 1860 – samma år som inrikes pass avskaffades och Strömsholms kanal återinvigdes – blev Nils Holmström Vendelius landstrykare.

Att han i 40 år inte lämnat några spår i handlingar tyder på att han klarat sig undan myndigheternas argusblick och levt ett någorlunda hederligt leverne. Även om passtvånget var avskaffat antecknade prästerna noga all in- och utflyttning till och från socknarna. Men inte ens där har den kringvandrande klensmeden hittats.

Kanske tillhörde han en av de fem luffarkategorier som Harry Martinson låter Bolle räkna upp: häradsluffarna som mest rörde sig inhärads, inte gjorde något större väsen av sig och hankade sig fram på ströjobb.

Något romantiskt liv som luffare tillskrivs i böcker och på film hade han knappast levt. I bästa fall hade han sluppit blivit mött av alltför mycken rädsla och elakt tadel, utan ibland fått komma in i värmen och ätit en korvsmörgås i köket med tjänstefolket.

När Nils Holmström Vendelius mötte döden i Baståsen utanför Surahammar var han 75 år gammal, och hade tillbringat mer än halva sitt liv på vägarna.