Vasaskeppet är ett pussel utan ände

Vasamuseet har egentligen bara ett utställningsföre- mål: Ett 390 år gammalt örlogsfartyg som sjönk på sin jungfruresa och mirakulöst bevarades på bottnen. Men om man räknar alla fragment som dykarna plockade upp från bottnen för sig blir det tiotusentals bitar av ett enormt Vasa-pussel.

Endast tio procent av fynden från Vasa är utställda till allmänt beskådande. Det finns fortfarande odokumenterat material bland de 40 000 föremålen i museets samtliga magasin. Arkeologerna som tog hand om det bärgade skeppet jobbade under besvärliga förhållanden, i blöt och lerig miljö, och under tidspress, berättar Kristin Ytterborg och Irene Lindblom som är intendenter på samlingsenheten.

Dokumentationsarbetet kommer inte att ta slut. Allteftersom det kommer nya tekniska metoder undersöks föremål på nytt.

Kristin hittade till exempel långt senare 22 tidigare okända klippmynt, ”klippingar”, i resterna av en penn- ingpung. När vraket först bärga- des och utgrävningarna gjordes på däck blev fyndpåsen med mynten kvar i fyndpåsen för själva börsen, så det registrerades aldrig.

Med sådana upptäckter växer samlingarna, men ytterst långsamt.

– Det är en trevlig samling att jobba med på det viset. Man lär känna den, säger Kristin Ytterborg.

Just nu pågår bland annat arbete med kajutainredningen och textilier. Föremål som kanske legat sedan de ursprungliga utgrävningarna ombord tas fram igen, analyseras och konserveras för att sedan förvaras i de klimatkontrollerade rummen.

Här finns lämningar efter ett komplett litet samhälle, och efter några av dess innevånare – den besättning med närstående och familjer som skulle segla fartyget till Älvsnabben i skärgården för lastning av förnödenheter och ombordtagning av 300 soldater.

I samlingarna finns också föremål som inte hörde till skeppet från början: lod, ankare, knappar, kritpipor och annat som fallit ned på vraket eller fastnat där under åren.

Det finns också en liten uppsättning av artefakter från de riskfyllda dykningar som gjordes före och under bärgningen, och några före- mål från amatörarkeologen Anders Franzén som återupptäckte vraket – bland annat hans frack.

Ibland har slumpen hjälpt forskarna på vägen. Den 400 meter ankar- trossen är i fint skick. Den klarade sig från nedbrytning genom att en tunna med tjära som stod i närheten gick sönder när Vasa kapsejsade. Inne- hållet sköljde över trossen, impregnerade fibrerna och bevarade den genom århundradena. Nu ligger den i längder på hyllorna i museets källare.

Andra föremål verkar vara i bättre skick än de faktiskt är. De 700 kanonkulorna ser fullt skjutklara ut, men har i själva verket korroderat på insidan och vissa väger bara något halv- kilo av sina ursprungliga 24 pund gjutjärn.

Efter att skrovet lyftes till ytan 1961 förvarades Vasa i en tillfällig byggnad där vraket konserverades. Under 17 år behandlades träet med polyetylenglykol, ”PEG”. Sedan torkade det i ytterligare nio år. Resultatet blev föremålens karaktäristiska blanksvarta utseende.

Bland trästyckena på hyllorna i föremålsmagasinet ligger bland annat skulpturer från skeppets insida och detaljer som varit för skadade för att ställas ut. Forskarna har gjort kopior av en del av dessa, som en säkerhetsåtgärd i fall de skulle gå förlorade. Tidigare göt man i epoxy, sedan började man 3d-skanna föremål och fräsa ut kopior. Det tillkommer ständigt ny teknik. Skrovets sättningar bevakas med geodetiska mätningar och skrovets bultar håller på att bytas ut i ett stort och komplicerat projekt.

Forskningen på fynden fortsätter med insatser från många länder. Kunskap och teknik som inte fanns när Vasa bärgades har gjort det möjligt att göra dna-analyser av benresterna från ett urval av de individer som hittades i anslutning till skeppet. En kopia av en av de 24-pundiga kanonerna ombord har gjutits och provskjutits med några av de ammunitionsslag som fanns ombord. Den senaste satsningen är en utställning om kvinnornas roll i skeppets liv.

Det händer alltid något nytt med Gustav II Adolfs gamla skepp.