Mannen som skapade det kemiska kriget

Fritz Haber var en genialisk, översvallande, optimistisk, snabbtänkt och storsnackande kemist. Hans patriotism och strävan efter att bli framgångsrik och att passa in drev honom till några av de värsta innovationerna i krigföring under 1900-talet.

Men Tyskland vände honom ryggen, trots allt han gjort för hemlandet.

Fritz Haber föddes 1868 i Wrocław, dåvarande Breslau i Preussen. Familjen hade det gott ställt tack vare ett påbud från 1812 som delvis jämställde judiska medborgare med tyska. Det gjorde att Fritz Habers far, Siegfried, kunde driva en framgångsrik rörelse och sälja färgpigment och läkemedel. Fritz gick i en skola som var öppen för katolska, kristna och judiska barn. Han identifierade sig själv mest som tysk.

Fritz ville plugga kemi i stället för att gå in i familjeföretaget, och till slut fick han det mot löfte att återvända när han disputerat. Hans studietid vid flera universitet blev rörig, och han var full av tvivel.

1889 blev ett avgörande år. Då gjorde han den obligatoriska värnplikten, i hans fall vid ett artilleriregimente. Han trivdes och anammade ett propert militärt manér och en känsla för disciplin och hierarki. Men när han försökte vidareutbilda sig till reservofficer fick han nobben. Högre militära grader var reserverade för kristna.

Efter disputationen återvände Fritz till Wrocław och familjeföretaget. Det var inte lyckat. Han kom inte överens med fadern. Efter studiebesök på distillerier, en ammoniakfabrik och ett pappersbruk, samt en termins andrum i Zürich för att studera tekniska processer gav far och son upp.

Fritz Haber skulle satsa på en akademisk karriär, till en början vid universitetet i Jena 1892–1894. Där konverterade han till kristendomen, för att ha en större chans att få en bra tjänst.

Han kom sedan till universitetet i Karlsruhe och stannade fram till 1911. Där studerade han gasers förbränning, färgning av tyg, syntetiska material och elektrokemi.

1901 mötte Fritz Haber Clara Immerwahr på en konferens. De hade setts tidigare, som studenter. Den här gången friade Fritz. Clara var också från Wrocław, från en judisk familj, och var kemist. Hon var den första kvinnan som fått en doktorsgrad i hemstaden. De gifte sig efter bara några månader.

Clara ville fortsätta sin forskningskarriär, men hon blev snart gravid och Fritz Haber var en krävande partner. När sonen Hermann var bara tre månader gammal åkte Fritz iväg på en fem månader lång resa till USA. Även på den tiden sågs det som extremt att lämna sin fru med en nyfödd.

Han fick äntligen en full professur i fysikalisk kemi 1906, men han jobbade så hårt att han regelbundet hade perioder av utbrändhet som han tillbringade på olika sanatorier.

Det som gjorde Fritz Haber välbärgad och känd var Haber-Bosch-processen som han utvecklade med tillsammans med kemisten Carl Bosch från 1903. Den gör det möjligt att framställa ammoniak i industriella kvantiteter av kvävgas och vätgas. Gaserna får strömma över en katalysator, och just katalysatormaterialet krävde långa serier av experiment.

Det visade sig att lätt oxiderat järn var bäst och billigast i praktiken. Metoden kräver högt tryck och hög temperatur. Forskarna samarbetade med kemikoncernen BASF för att utveckla ny utrustning som klarade kraven. BASF fick sedan i stort sett monopol när den första fabriken för syntetisk ammoniak började tillverkningen på allvar 1913.

Tyskland var i desperat behov av ammoniak. Jordbruket behövde konstgödsel, och tidigare tillverkades det av guano som importerades från framför allt Peru. När nästa storkrig skulle bryta ut, vilket förväntades ske inom inte alltför lång tid, skulle den brittiska flottan ofrånkomligen blockera importen. Därmed skulle Tyskland få brist på gödsel, vilket skulle innebära svält.

Fritz Haber var dock mer oroad för tillgången på ammunition än tillgången på mat. Ammoniak behövdes också till att tillverka explosivämnen. Utan en ersättare för guanon skulle Tyskland få slut på granater till sina artilleripjäser efter ett halvår, långt innan andra europeiska länder – de framtida fienderna.

Men Fritz Haber hade räddat situationen. Han hade nu trollat fram obegränsade mängder konstgödsel och granater med sin ammoniak som kom till synes ur tomma intet. Han blev nationens hjälte och fick många utmärkelser, bland annat det kejserliga Järnkorset. Och han blev stenrik.

Som professorsfru förväntades Clara ordna middagar och representation och lyfta makens prestige. Det passade henne inte. Hon försökte fortsätta att hålla föreläsningar, men medan Fritz blomstrade vissnade Clara under äktenskapets tryck.

Som kontrast till eller protest mot familjens sociala klättrande tog Clara upp ett anspråkslöst liv enligt halvsocialistiska principer. Enkla kläder, enkel mat och hänsyn till tjänstefolket.

Den sociala kretsen tolkade det som ett uppror mot Fritz, som hade samma ledarstil hemma som på jobbet. Han tyckte om att ge order och förväntade sig att bli åtlydd, precis som han själv underkastade sig staten och samhällets krav. För Clara var han nu en rigid tyrann.

1914 bröt det väntade kriget ut. Fritz Haber, som fanatisk nationalist, välkomnade krigsutbrottet. Tillsammans med ytterligare 92 tyska forskare och intellektuella undertecknade han ”De 93:s manifest”, en offentlig skrift till försvar för bland annat Tysklands blodiga ockupation av Belgien.

Kriget skulle ena och rena landet, men degenererade snabbt till ett dödläge. Haber-Bosch-processen garanterade att Tyskland kunde hålla sig med ammunition, och han var att beredd att göra vad som än krävdes för att vinna.

Den 22 april 1915 inledde den tyska armén ett genombrytningsförsök vid den lilla staden Ypern i västra Belgien. Soldater öppnade kranarna på 5 730 gasflaskor fyllda med 171 ton klorgas. Molnet svepte fram på en 6,5 kilometer lång frontsträcka mot en linje som hölls av franska trupper, främst från Algeriet och Marocko. De som fångades i molnet förlorade synen och fick vävnadsskador i lungorna. Attacken dödade och skadade omkring 6 000.

Det var Fritz Haber som låg bakom planen. Hans institut hade utvecklat utrustningen och metoden under hans ledning som chef för krigsministeriets kemisektion. Han hade varit på plats bakom linjerna i flera veckor för att se till att allt gick i lås.

Tre månader tidigare i Bolimów i Polen hade tyska trupper avfyrat 18 000 granater fyllda med tårgasen xylylbromid mot ryska ställningar, men det hade varit ett misslyckande. Att klorgasen fungerat så bra i Ypern var därför en överraskning. De tyska reserverna hade skickats till östfronten och man kunde inte ta vara på genombrottet. Slaget malde på i en månad utan något avgörande. Då hade 120 000 soldater stupat och sårats. Själva gasanfallen hade dödat och skadat 7 000.

De internationella reaktionerna var förvirrade. 25 april rapporterade till exempel Dagens Nyheter om tyska ”stinkbomber”. Franska och brittiska forskare började omedelbart ta fram egna kemiska stridsmedel.

För Fritz Haber var slaget en karriärhöjdpunkt. Han fick en extraordinär befordran till kapten, och hans institut under krigsministeriet växte till 2 000 anställda forskare. Bland dessa fanns fyra framtida nobelpristagare.

Men gaskriget blev droppen för Clara Immerwahr. En vecka efter klorinattacken vid Ypern gav Clara ett ultimatum: sluta utveckla stridsgas. Annars begår jag självmord. Dagen efter sköt hon sig i hjärtat med Fritz tjänsterevolver. Sonen Hermann, 13 år, hittade henne i trädgården. Fritz Haber reagerade med att åka på en längre panikresa till östfronten nästa dag. Hermann fick stanna hemma.

Läs mer:

Brittiska och franska trupper slog tillbaka med egna gasanfall, och en kapprustning med allt värre stridsmedel inleddes. Mot slutet av kriget var en fjärdedel av de miljontals granater som avfyrades laddade med någon av de nyutvecklade stridsgaserna. Ändå spelade den kemiska krigföringen inte någon avgörande roll i kriget. Redan i juli 1915 hade allierade soldater tillgång till skyddsmasker mot klorgas. De allt giftigare stridsmedlen var uteslutande terrorvapen som orsakade massivt lidande utan att påverka utgången av kriget, rakt mot alla intentioner bakom krigets lagar.

Hälften av de tyska explosivämnena använde produkter från Fritz Habers process. Utan honom hade kriget blivit kort, men slutresultatet var detsamma: en förkrossande förlust för Tyskland.

När Tyskland kapitulerade i november 1918 sjönk han ner i en svår depression. Han hade förväntat sig en seger in i sista minuten. Nu gick det rykten om att han stod på de allierades lista över krigsförbrytare. Han försökte fly till Schweiz och förhördes om sin vapenutveckling, men slapp rättegång.

Många andra tyska forskare och intellektuella ångrade senare sin entusiasm för kriget. Men inte Fritz Haber. Han försvarade till och med gaskrigföringen.

1919 tillkännagavs nobelprisen för krigsåren. Det blev skandal. De flesta av pristagarna var tyskar. Nästan alla icke-tyska pristagare bojkottade ceremonierna, framför allt för att Fritz Haber fått Nobelpriset i kemi för sin ammoniakprocess. Nobelkommitténs motivering hänvisade till konstgödsel. Det stack i ögonen när hans uppfinning också förlängt det som då var historiens blodigaste krig med fyra år.

Fritz Haber fortsatte sin stridsgasforskning. På 1920-talet förespråkade han att förse den lilla tyska efterkrigsarmén med kemiska vapen. Han var konsult vid konstruktionen av fabriker för kemiska stridsmedel i Sovjetunionen och Spanien. Men han åkte också runt som informell diplomat. Bland annat fick han till bilaterala förbindelser mellan Tyskland och Japan.

Ett av hans mer märkliga sidoprojekt var att undersöka om det gick att utvinna guld ur havsvatten, för att Tyskland skulle kunna betala det enorma krigsskadestånd som landet blivit skyldigt de allierade i fredsavtalet.

Fritz Habers mottagande bland kolleger i andra länder var blandat. Ernest Rutherford vägrade skaka hand med honom. Andra förlät, eller accepterade att gaskriget var mångas skuld, även om Haber varit först. Han hade ju också haft motsvarigheter i de allierade länderna.

Slutet kom vid det nazistiska maktövertagandet. De ville ha de kemiska stridsmedlen, men inte Fritz Haber och andra forskare med judiskt påbrå. Han knuffades ut från kemiindustrin, som hade allierat sig med nazisterna. Han lämnade landet i augusti 1933.

29 januari 1934 dog han på ett hotell i Basel, 65 år gammal, efter en tids sjukdom. Den fanatiske patrioten hade slutat sina dagar i landsflykt.

Men hans arv är inte bara gaskrigets spöke. Mer än ett sekel efter de mörka åren under första världskriget är Fritz Habers forskning viktigare än någonsin.

Årsproduktionen av konstgödsel är i dag 100 miljoner ton, och hälften av jordens befolkning är beroende av maten som odlas med hjälp av den. Det vore inte möjligt utan hans metod att få ammoniak ur tomma intet.

Det här är en artikel från tidningen Teknikhistoria, nummer 1, 2017. Prenumerera på den här.

Gilla Ny Teknik och Teknikhistoria på Facebook