TEKNIKHISTORIA
Armbandsurets väg från skyttegravar till rymden
Läcker teknik förpackad i snygg design. Armbandsuret har alltid varit en statussymbol, och är det fortfarande. Men historien börjar i en skyttegrav – och svischar ut i rymden.
Armbandsurets historia bär vissa likheter med den schweiziska arméknivens. Sedan det slog igenom i början av 1900-talet har tillverkare steg för steg stoppat in så många funktioner som möjligt: världsur, månens faser, väderstation, radio, tv och dator.
Men så kom de smarta mobiltelefonerna, som hade allt och mer därtill. En dödsstöt för armbandsuret? Nej, tvärtom!
– Det har aldrig sålts så mycket armbandsur i världen som nu. Marknaden har blivit uppdelad: många har klockan i mobilen medan andra vill ha en snygg accessoar som matchar deras stil, berättar urmakaren Per-Erik Bylund, som har Sveriges Urmakareförbunds museum i sin verkstad utanför Nordmaling.
Armbandsur är en förhållandevis ny företeelse. Under 1800-talet tillverkades ett litet fåtal som accessoarer till kvinnor. Först kring 1900 kom de på bredare front. Fickur fästes först på en läderrem, sedan flyttades kronan (knappen) till höger och byglar infördes för remmen.
Armbandsuren kom tidigt i militära kretsar, 1886 för tyska matroser och under Boerkriget för brittiska soldater.
I svensk press nämndes uren första gången 1890 och 1892 som pris i en ridtävling respektive pistolskytte, båda för militärer. Ett par år senare annonserades de ut av urmakare i Stockholm, sedan på andra orter.
Första världskriget innebar urets genombrott för män. Att i skyttegravarna försöka krångla upp rovan ur fickan kunde bli ödesdigert. Efter kriget såldes de med djärva flygare, polarforskare och idrottare som reklampelare. Exempelvis fick alla deltagare i Antwerpen-OS 1920 ett armbandsur. 1927 kom det första vattentäta uret, som Mercedes Gleitze bar när hon simmade över Engelska kanalen året efter.
Redan på 1920-talet skissade ingenjörer på små radiomottagare att bära på armen, som ett ur – långt före den på 1940- och 1950-talens välkända seriefigur Dick Tracy. Men det skulle dröja innan de blev verklighet, miniatyriseringen hade en bit kvar att gå. Under tiden finslipades armbandsurens grundfunktioner.
Till exempel flyttades sekundvisaren 1937 från ett eget ”fönster” i urtavlan in till mitten. På så sätt blev det lättare för sjuksköterskor att se tiden vid pulstagning. Pulsen kan för övrigt i dag tas med själva klockan.
Tack vare att transistorn uppfanns i slutet av 1940-talet blev faktiskt Dick Tracys armbandsradio/-tv så småningom verklighet. Men den krävde en otymplig batterienhet som fästes i byxbältet. Först med 60-talets kiselrevolution krymptes skalan.
Ett stort tekniksprång blev det elektriska armbandsuret 1954, drivet av en liten stämgaffel som sattes i vibration med ström från ett batteri. Minibatterierna togs först fram för hörapparater. Uren floppade dock, och tre år senare kom det första kvartsarmbandsuret.
– Men schweizarna trodde inte på det. Japanerna tog över och den schweiziska industrin höll på att gå omkull på 70-talet. Det hade varit förödande för landets ekonomi, säger Per-Erik Bylund.
Rymdkapplöpningen på 1960-talet gav ett uppsving för kluriga funktioner och futuristisk design i hushållsapparater och möbler, i mode och accessoarer – inte minst armbandsuret. Redan 1961 hade det sovjetiska uret Raketa lanserats. Men Jurij Gagarin bar inte det när han samma år blev den första människan i rymden, utan ryska flygvapnets pilotur Sturmanskie.
Det andra armbandsuret i rymden, en Breitling, bars av den amerikanske astronauten M. Scott Carpenter året efter, 1962. Men Nasa satsade på Omega för det fortsatta rymdprogrammet. Uret Speedmaster stod pall för både månbesök och rymdpromenader.
Det testades med bland annat stora temperaturväxlingar i vakuum: ett par dygn i 70-gradig värme, sedan 20 minuter i 93 grader, och minus 18 grader i fyra timmar. Uren skulle även vara extremt stötsäkra och fungera efter sex chocker i 40G. Till det lades krav på funktion i hög luftfuktighet, extremt lågt tryck och stark vibration.
Rymdvurmen gav också upphov till djärvt formgivna mekaniska ur med funktionen ”jump hour”. De hade inga visare utan tre skivor med siffror, visade i hål genom urtavlan. Varje sekund, minut och timme hoppade de fram ett snäpp. De blev en fluga, som snabbt konkurrerades ut av batteridrivna kvartsur på 1970-talet.
När digitaluren gjorde entré var de bara enkla tidvisare. Men 1975 kom första miniräknarklockan Pulsar, vilken följdes av liknande från Casio och HP. (Breitling tillverkade förresten 1952 ett ur med räknesticka i två ringar kring urtavlan.)
I början av 1980-talet lanserades ur med världens minsta tv-skärm, sedan en datorklocka med litet tangentbord som kunde kopplas till. 1994 kom första uret med trådlös dataöverföring och sedan ett som rymde en hel dator – med minimal joystick-knapp under den svartvita och pixliga skärmen.
Den schweiziska urindustrin som gått på knäna sedan den avfärdat kvartsuren hade under tiden börjat återhämta sig gradvis. Först 1990 kom deras verkliga comeback, tack vare plastklockan Swatch med djärv design i bjärta färger.
I början av 2000-talet började uren smartifieras parallellt med mobiltelefonerna. Vilken som blev den första smarta klockan – och när – råder ytterst delade meningar om, men 2009 kom två starka kandidater av fabrikaten Burg och LG. I dag är många en trådlös bärbar plattform, vid sidan av datorer, surfplattor och mobiler.
Och armbandsuret finns fortfarande kvar i rymden. De ur som europeiska rymdstyrelsen ESA:s astronauter bär är faktiskt svenska av märket Halda, känt för sina skrivmaskiner men som även gjorde fickur fram till 1926. Firman återuppstod för 20 år sedan, tog med Bofors fram ett ur åt Christer Fuglesang och blev leverantör till ESA, i konkurrens med Omega. Rymduren tillverkas i Sverige, hittills i 128 exemplar, med finesser som partikelsensor, G-kraftsmätare och digital logg för valda händelser.
Många funktioner har alltid varit viktigt, precis som med arméknivarna. Allt vid sidan av tidmätning kallas komplikationer, där kronograf (tidtagarur), månfaser och världsur är vanliga. En annan är tourbillon-mekanismen, som stabiliserar balansen då klockan vrids runt sin axel.
– Klockan har alltid varit framför allt en statuspryl. Det är tekniknördarna som vill ha så många funktioner som möjligt i mekaniska ur. Men även om de lägger ner tusentals kronor på dem så går ett billigt kvartsur ändå alltid bättre, säger Jan-Erik Bylund.
