Så spreds wifi över världen

De flesta känner till historien om hur europeiska 1600-talsköpmän lurade till sig Manhattan i utbyte mot en futtig summa pengar. Tidernas kap så här i backspegeln – men det framtida värdet var förstås omöjligt att uppskatta för den vallonske handelsmannen Peter Minuit, som förhandlade fram affären. Det som skulle bli världsmetropolen New York var då ännu bara en nederländsk fästning där inte ens 100 personer var stationerade.

Vad färre känner till är att precis samma sorts förvirring uppstod när mänskligheten började kolonisera luften också – med hjälp av radiovågor. 1985 öronmärkte amerikanska Federal Communications Commission några segment av radiospektrumet för kommunikation utan licenskrav. Frekvenserna i fråga kallades på den här tiden ”skräpfrekvensband”, och befolkades av signalerna från exempelvis mikrovågsugnar, radiostyrda bilar och babymonitorer. Det var knappast någon som trodde att detta ”skräp” skulle bereda väg för en miljardindustri.

Och det skulle dröja länge till innan det hände. 1990 lanserades visserligen Wave LAN, en trådlös standard utvecklad av nederländska NCR, som utnyttjade ett av nämnda frekvensband. Men denna lösning var inte till för att möjliggöra ett trådlöst internet – utan trådlösa kassaapparater.

NCR anade dock att det potentiella användningsområdet var större än så. Inspirerade av det universella ethernet-formatet tog de initiativet till att bilda en kommitté, vilken skulle hörsamma olika företags behov och sedan etablera en trådlös standard alla var nöjda med.

1997 – när internet redan var ordet på allas läppar – hade den nya standarden äntligen spikats. Det så kallade IEEE 802.11-protokollet använde 2,4 GHz-frekvensbandet – ett av dem som kallats ”skräp” på 80-talet – för att föra över data i en då hisnande hastighet på 2 MBPS.

Nu behövde detta tekniska genombrott bara en killer app – en oemotståndlig produkt som verkligen visade att trådlös kommunikation var framtiden.

Lucent, ett av de nederländska företagen i wifi-kommittén, försökte ivrigt övertyga sin omvärld om vilket genombrott som just ägt rum. Till slut fick de lön för mödan – i form av en inbjudan från Apple. De ville att Lucent skulle komma till Cupertino och pitcha konceptet personligen för Steve Jobs.

När Jobs klampade in i mötesrummet, kraftigt försenad, bemödade han sig inte ens med att skaka delegationens händer. I stället kastade han sig raklång in i ett spontant föredrag om varför trådlöst internet var ”världens bästa uppfinning”, och en nödvändig funktion i Apples kommande laptop-datorer. Men bara om Lucent kunde erbjuda de trådlösa nätverkskorten till Apple för mindre än hälften av vad de vid detta tillfälle kostade att tillverka.

Steve Jobs burdusa förhandlingsteknik fick önskad effekt. 1999 lanserades mycket riktigt iBook med wifi som tillval – och blev snabbt en succé. Samma år etablerades Wireless Ethernet Compatibility Alliance (senare känd som Wi-Fi Alliance), där bland andra Nokia och Lucent ingick, för att förenkla och harmonisera den då ganska komplexa standarden. Det var också nu man till slut kläckte namnet wifi – det vill säga efter att lösningen faktiskt redan lanserats (Apple hade exempelvis kallat den för Airport).

När det äntligen fanns en tydlig standard, samt en killer app i form av laptop-datorer med trådlöst internet, började allt plötsligt gå väldigt snabbt. I dubbel bemärkelse. Själva wifi-tekniken levererade allt högre hastigheter i takt med att den vidareutvecklades – och marknadens hunger var nästan omättlig. Snart satt det ett wifi-klistermärke på nästan varenda datorförpackning som skeppades världen över, och maxhastigheten mångdubblades inom några år. 2 MBPS blev 54, för att därefter skena vidare upp till dagens Wi-Fi 6 med sina drygt 600–10 000 MBPS. Sedan smartphone-boomen har wifi dessutom passerat sin förebild, ethernet, som det populäraste sättet att ansluta sig till internet.

Och alla som gärna slipper gå runt med ethernet-kablar dinglande från sina telefoner kan nog skriva under på att det faktiskt är ”världens bästa uppfinning”.