FARKOSTER
Se upp i backen! Tiden när svensk kälkutveckling ökade takten
Trampstöttingar, velocipedslädar, kälkstöttingar, isvelocipeder och trampkälkar. I slutet av 1800-talet exploderade utvecklingen av fantasifulla åkdon för vinterväglag. Då föddes både styrbara kälkar och sparkstöttingar.
Se upp i backen! Fyra hål i nacken!
Nej, de hojtade nog inte så. När två gruvpotentater och en sågverksinspektor i Gällivare skapade en vintervelociped hade de inte som mål att störta nedför skidbacken Dundret, utan kanske bara ägnade sig åt en stunds kreativ förströelse. Men deras ovanligt vackra skapelse blev höjdpunkten i ett av stickspåren för vinteråkdon.
Och många spår blev det; i slutet av seklet exploderade påhittigheten. Den uråldriga kälken utsattes för våldsam produktutveckling, med ett antal patent om året 1895–1910. Drögen – en lika gammal kälkliknande draganordning – fick metallmedar, styrstång och sittpall. Därmed föddes sparkstöttingen, i Sverige eller Finland. På 1880-talet lär den ha fått sin tvärslå i Sundsvall, men mycket i denna utveckling är tämligen oklart.
Även kälkarna gavs styrförmåga, med selar eller styren, och senare rattar. Vintercyklar med skidor eller medar uppfanns. Inga skarpa skiljelinjer existerade mellan de olika typerna.
Bakom patentet från Gällivare 1897 låg Carl Otto Bergman, gruvdirektören som utvecklat malmfälten i trakten. Han var även med i gruvan i Kiirunavaara, och var en drivande kraft bakom Malmbanan till Narvik. Han blev riksdagsman. Han blev ”Norrbottenskungen”.
Sommarvillan Fjällnäs slott låg vid foten av Dundret. Här hade han sitt kontor, hit tog han gruvfolk och politiker för att imponera med slottet, omgivningarna och Norrbottens ändlösa möjligheter. Kanske fick de prova hans vintervelociped.
Konstruktörer angavs vara Anders Vermin, delägare i gruvbolaget, och Erik Nyström, inspektor på Bergmans sågverk i Gällivare. Om den tillverkades är dock inte känt.
Men styrbara kälkar med mera uppfanns landet runt i en småskalig och lokal utveckling. Många konstruktörer var lekmän. Skomakare C W Larsson i Södertälje byggde – också 1897 – en cykel med spikar i stället för däck där bak, skidor intill och en skida i stället för hjul där fram. Pressen var hänförd: ”Herr Larssons arbete är så mycket mer beaktansvärdt som mannen är ofärdig i händerna och han icke har smedja, – t ex all värme har han hämtat i köksspisen eller kaminen och sjelf har han fabricerat en järnsvarv”.
Sockerbagaren Nils Teodor Gardelius från Gotland konstruerade samma år en ”trampkälke”, betydligt omständligare än Larssons och Bergmans smäckrare skapelser. Men snart började utvecklingen industrialiseras. Kälkar och sparkar standardiserades, medan vintercykeln dog ut – så när som på dubbarna.
När ”vinterveocipedbolaget” Hägglunds bildades i Örnsköldsvik 1902 såddes fröet till en ny utveckling, mot motordrivna snöskotrar och bandfordon. Men det är ett helt annat spår.
