Här inviger han rymddräkten

Det var första gången en äkta rymddräkt sattes på prov, och det kunde ha slutat illa. Den lilla kapseln Voskhod 2 hade utrustats med en uppblåsbar luftsluss. Aleksej Leonov hade inga problem på vägen ut, men när han flöt tyngdlös i änden av sin fem meter långa säkerhetslina visade det sig att övertrycket

i dräkten ”Berkut” gjorde den styv. Han kunde inte röra sig tillräckligt för att ens nå den höftmonterade slutaren till bröstkameran.

När han var på väg tillbaka in i kapseln var han nära att fastna i luftslussen. Han tvingades sänka trycket i dräkten till 27,4 kilopascal, motsvarande 9,8 kilometers höjd. När han väl tagit sig in genom slussen var han dessutom nära värmeslag.

Faran var inte över. Aleksej Leonov och kapten Pavel Beljajev hade problem att komma i rätt position inne i den trånga kapseln, och det fördröjde återinträdet i atmosfären med 46 sekunder. Det i sin tur gjorde att de landade i Uralbergen, 386 kilometer längre österut än planerat. De tillbringade en obehaglig natt i -30 grader utanför sitt fallna rymdskepp.

Människor behöver mycket hjälp för att klara rymdens vakuum och extrema temperaturer. Utan rymddräkt sväller kroppen till dubbel storlek och all exponerad vätska, till exempel i mun och ögon, kokar. Rymddräkterna har en tätsittande kroppsstrumpa och en yttre dräkt som håller trycket och låter andningsluften cirkulera.

Ett annat problem är värmen. Rymddräkterna är isolerade för att klara temperaturer mellan -156 och 121 grader. Men ingen värme leds bort från dräktens yta, så faran för astronauten är överhettning. Ett klädlager med cirkulerande vatten sköter kylningen.

Trycket i en rymddräkt måste vara tillräckligt högt för att andningen ska fungera. Men trycket gör också att dräkten sväller och blir svår att böja i lederna, just det problem som Leonov råkade ut för. Det blir som att vika en pumpad cykelslang.

Det upptäckte rymddräkternas pionjärer, ballongfararna i det sovjetiska höghöjdsprogrammet. 1931 skapade ingenjören Jevgenij Tjertovskij den första tryckdräkten, CH-1, i Leningrad. Den hade hjälm, men inte några tryckavlastande leder, vilket gjorde den svår att röra sig i. Den blev som en ballong och hindrade piloten från att böja armar och ben.

Genom åren har dräkterna fått olika dragspelskonstruktioner i lederna och avlastande blåsor för att motverka problemet.

Den 20 juli 1969 gick Neil Armstrong och Buzz Aldrin på månen i de nya A7L-dräkterna. De var skräddarsydda, lätta och bara gjorda för att hålla för en resa. Neil Armstrong beskrev sin som ”tålig, pålitlig och närmast gosig”. Hela dräkten, inklusive ryggsäcken med de livs-uppehållande systemen, vägde bara 82 kilo. Det var nödvändigt för att astronauterna skulle kunna röra sig fritt trots månens gravitation. Som jämförelse väger Nasas nuvarande dräkt för arbete i tyngdlöshet 140 kilo.

Måndräkten blev möjlig tack vare hantverksskicklighet från ett oväntat håll. Kontraktet för att utveckla rymddräkterna gick till ILC Dover, ett dotterbolag till International Latex Corporation som tillverkade gördlar, bysthållare och damunderkläder.

Dräkternas 21 lager bestod av en blandning av vardagliga och futuristiska material som teflon, lycra, dacron, neopren och kapton. Erfarenheten av att skapa kroppsnära underkläder blev oumbärlig för att få till rymddräktens kombination av stöd och rörelsefrihet.

De bästa sömmerskorna valdes ut. De handsydde med en stygnbredd som kunde vara så liten som 0,4 mm. Precisionskraven var höga, men de fick inte använda knappnålar. Det kunde skada materialen. De hade astronauternas liv i sina händer.

Apollo-dräkterna formsyddes för varje enskild astronaut i programmet. I dag är dräkterna modulbyggda. Armar, ben, överkropp och så vidare finns i många olika storlekar. En astronaut får en dräkt som är hopplockad av delar till rätt storlek.

Handskarna är dräktens största utmaning. På 1950-talet tvivlade många på att det ens var möjligt att få alla lager att passa runt fingrarna med rörligheten i behåll.

Nasa-chefen Werner von Braun trodde att någon slags robothand skulle bli nödvändig. Fortfarande är det händerna astronauterna skadar mest.

Vanligast är att trycket och nötningen på fingertopparna gör att naglarna trillar av. Förutom att det är smärtsamt, kan den lösa nageln komma i vägen och göra finmotoriken i de klumpiga handskarna ännu sämre.

Det finns till och med historier om att astronauter dragit ut sina egna naglar som förberedelse för en rymdpromenad.