AJ! Så blev plåstret en skyddande historia

År 1917 gifte sig den unge amerikanen Earle Dickson med Josephine Frances Knight. Det nygifta paret slog sig ner i New Jersey och hon tog sig an sitt nya uppdrag som hemmafru. Varje kväll när han kom hem från sitt arbete såg hon till att alltid ha maten på bordet. Det fanns bara ett problem.

Som så många andra fick Josephine Frances Knight lätt skärsår när hon hackade och skar hemma i köket. Att vira stora bandage runt futtiga småsår kändes lite överdrivet och var dessutom svårmanövrerat med bara en hand. Borde det inte finnas en smartare lösning?

Earle Dickson, som arbetade som bomullshandlare för läkemedelsbolaget Johnson & Johnson, fick idén att vika ihop bomullsväv till en smal dyna och fästa den i en bit kirurgisk tejp. På så sätt tillverkade han ett miniförband till varje sår. Han förberedde också ett gäng i förväg så att hon kunde plåstra om sig själv medan han var på jobbet. Allt hon behövde göra var att skära av en bit av remsan och lägga den över snittet.

• Det här är en artikel från tidningen Teknikhistoria, prenumerera på den här!

År 1920 uppmanade en kollega Earle Dickson att presentera den lilla uppfinningen för sin chef. Företaget Johnson & Johnson hade profilerat sig genom att sälja bomulls- och gasbindor till sjukhus och soldater, men riktade sig inte till privatpersoner. Chefen var därför skeptisk, men tinade upp när han såg hur lätt det var att applicera den lilla remsan på sig själv – utan hjälp från någon annan i hushållet.

Redan året därpå såldes det första självhäftande bandaget i amerikanska butiker. Nymodigheten var åtta centimeter bred och flera decimeter lång, och behövde klippas till rätt storlek för att passa. Försäljningen gick dock trögt ända tills man skickade ut gratisprover till pojkscouter runt om i landet. Det bedömdes vara en målgrupp som lätt skadade sig. Nu lanserade man också en förpackning med styckförpackade plåster och succén var ett faktum.

I dag är plåstret ett självklart inslag i första hjälpen-sammanhang, men länge var det hela förknippat med en kletig sörja. Ordet kommer från grekiskan och betyder ”smörja in” eller ”stryka på”. Det var också precis vad man gjorde. Plåstret var i själva verket en slags salva och det verksamma ämnet, till exempel olivolja, lades ovanpå såret.

Bomullsmannen Earle Dickson avancerade själv till både vice vd och styrelseledamot i läkemedelsföretaget. Så småningom lanseras också vattentäta varianter och produkter särskilt utformade för barn. I dag finns också plåster som används för att administrera läkemedel genom huden – inte helt olikt de allra första plåstren på de gamla grekernas tid. I stället för olivolja handlar det dock om hormonplåster, nikotinplåster och plåster som innehåller starka smärtstillande ämnen.