Gutenberg – en historia om falska typer

Omkring 1450 verkade Johann Gutenberg ha en ljus framtid. Hans revolutionerande tryckpress var färdigutvecklad och han kunde börja massproducera trycksaker. Det skulle bli nyckeln till rikedom.

Men år 1455 var han indragen i ett tvistemål. Hans affärspartner, Johann Fust, hade lånat ut 1 600 gulden till honom för att trycka en bibel. Men Gutenberg hade missbrukat dessa pengar, menade Fust. Han hade använt dem till andra projekt som inte ingick i deras överenskommelse.

Påståendet backades upp av Gutenbergs förman på tryckeriet, Peter Schöffer. Därför ville Fust nu ha sina pengar tillbaka. Med ränta blev det 2 020 gulden.

Domaren gav Fust rätt. I och med att Gutenberg var tungt investerad i bibelprojektet hade han dock ingen möjlighet att återbetala Fusts pengar – hans skulder befanns vara närmare 20 000 gulden. Därför fanns ingen annan utväg än att överlåta tryckeriet åt Fust, tillsammans med de dyrbara biblar han hade tryckt upp.

Gutenberg var ruinerad. Hans stora livsverk, den mekaniska tryckpressen med rörliga typer, skulle nu generera pengar åt Johann Fust i stället för honom själv.

Hur hamnade Gutenberg i denna prekära situation? Där går meningarna isär. Antingen hade han varit ekonomiskt oansvarig, eller så hade han blivit utsatt för ett utstuderat bedrägeri. Nog fanns en del märkliga inslag i hela affären: kort efter rättegången blev Fust och Schöffer affärspartners och tjänade stora pengar på Gutenbergs tryckpress. Schöffer gifte sig även med Fusts dotter. De två männen verkade stå närmare varandra än vad de tidigare hade gett intryck av.

Å andra sidan kanske det inte alls var någon konspiration. Fusts krav kan ha varit rättmätigt. Det här var nämligen inte första gången Gutenberg anklagades för att ha missbrukat andras pengar. Är vi kanske för snabba med att skönmåla honom, så som bruket är med historiska hjältar?

Uppgifterna om Gutenbergs liv är få. Vi vet att han föddes i den västtyska staden Mainz runt år 1400, och att han tillhörde en framstående släkt. Med tanke på hans bakgrund är det troligt att han studerade vid ett universitet.

Böcker var fortfarande rariteter under 1400-talets början. På den tiden kopierades alla manuskript för hand, och därför kunde ett större verk som Bibeln ta flera år i anspråk och kosta många årslöner. Var det kanske vid universitetet, en av få platser där det fanns böcker, en ung Gutenberg insåg att han kunde bli en rik man om han kom på ett sätt att trycka dem? Det vet vi tyvärr inte. Det är nämligen först under 1430-talet, när han är i 30-årsåldern, vi får veta något mer om hans liv.

Då befinner han sig en bit längre ned på Rhenfloden, i Strasbourg, och vid det laget verkar hans idé redan ha slagit rot. Där låter han nämligen snickaren Konrad Saspach konstruera en tryckpress åt honom under stort hemlighetsmakeri.

Ungefär samtidigt lånar Gutenberg en stor summa pengar för att satsa på en annan affärsidé: han vill tillverka 32 000 metallspeglar. Dessa speglar är en intressant historia i sig.

Gutenbergs samtida trodde att man kunde fånga upp heligt ljus från reliker genom att rikta konvexa speglar mot dem. När staden Aachen skulle ställa ut sina reliker år 1439, en procedur som upprepades vart sjunde år, såg Gutenberg och hans finansiärer en möjlighet att tjäna sig en hacka.

100 000 pilgrimer skulle vallfärda från hela Europa till Aachen, trängseln skulle bli stor, och därför skulle alla behöva speglar för att kunna fånga upp det heliga ljuset på avstånd. Gutenberg räknade med att sälja varje spegel för en halv gulden, vilket totalt skulle ge honom 16 000 gulden för 600 satsade. Ingen dålig affär.

Tyvärr gick det åt skogen. Utställningen blev inställd när böldpesten började härja i trakterna, och det försatte Gutenberg i ett svårt läge eftersom han redan hade börjat tillverka speglarna.

Ungefär samtidigt upptäckte två av hans finansiärer att han hela tiden hade arbetat med ett annat projekt vid sidan av, sannolikt med hans boktryckarplaner. De började undra vart deras pengar egentligen hade gått. Som kompensation blev Gutenberg tvungen att inviga dem i sin hemlighet. Nya avtal drogs upp, och de två finansiärerna gick in med dubbelt kapital. Nu kunde Gutenberg satsa all sin tid på att optimera sin tryckpress.

Gutenberg behövde lösa tre problem för att kunna börja trycka text. Först behövde han utveckla rätt material och process för att masstillverka rörliga typer. De var rektangulärt formade stycken som hade ett utstickande skrivtecken i ena änden. Rörliga var de för att man kunde sammanfoga dem efter eget tycke, och på så vis bygga upp den text som skulle tryckas.

Lösningen blev att gjuta de rörliga typerna i metall. Gjutning var rätt väg att gå, för annars hade produktionen av typer tagit alldeles för lång tid. En enskild sida krävde ibland upp till 2 500 tecken. Vi vet inte vilka material Gutenberg arbetade med, men senare blev det praxis i branschen att använda legeringen bly, tenn och antimon för att gjuta fram typerna.

Det andra problemet låg i att ta fram ett bläck som kunde fästa på typerna. Medeltidens skrivare använde sig av vattenbaserat bläck när de kopierade sina texter för hand, men det dög inte för tryck eftersom sådant bläck rann för mycket.

Lösningen blev ett oljebaserat bläck med hög viskositet, troligtvis baserat på linolja. Den svarta färgen bestod huvudsakligen av kol, men Gutenberg blandade även i metaller som koppar, bly och titan för att ge texten en glansig yta.

Slutligen behövde Gutenberg konstruera en apparat som överförde bläcket till sidan. Den biten hade han redan fått hjälp med av snickaren Konrad Saspach. Vi vet inte exakt hur Gutenbergs tryckpress var konstruerad. Den första tryckpressen avbildades först 1499, långt efter hans död. Men det är troligt att den var inspirerad av de druvpressar som redan användes i Rhendalen för vintillverkning.

Efter Strasbourg uppstår ett flera år långt gap i hans livshistoria. Nästa gång han dyker upp befinner han sig i Mainz igen och behöver låna pengar. Den rike långivaren Johann Fust beviljar honom ett lån på 800 gulden, och med dessa pengar grundar Gutenberg snart sitt första tryckeri.

I samma veva anställer han Peter Schöffer, en duktig skrivare som har arbetat i Paris. Schöffer blir både Gutenbergs lärling och förman.

År 1450 har verksamheten kommit igång. Gutenberg börjar med att trycka Ars Grammatica, en latinsk grammatikbok från 300-talet som var vida känd i den medeltida världen. Han trycker även upp 2 000 avlatsbrev åt kyrkan. Det mest ambitiösa projektet blir dock att trycka Bibeln, ett arbete som tros ha pågått från 1452 till 1455. Här märker Gutenberg fort att pengarna sinar, så han blir tvungen att låna ytterligare 800 gulden av Johann Fust.

När biblarna var färdiga 1455 verkade allting tala för att Gutenberg skulle bli rik på sin uppfinning. Den potentiella marknaden var enorm: dels hade kyrkan ett behov av en enhetlig bibel som alla kyrkomän kunde utgå ifrån, dels fanns ett skriande behov av böcker hos Europas blomstrande universitet.

Då kom smällen när Johann Fust krävde tillbaka sina pengar. Med Peter Schöffers hjälp övertygade han rätten om att Gutenberg hade missbrukat hans satsade kapital, och Gutenberg blev tvungen att överlåta sitt tryckeri för att kunna återbetala pengarna.

Rättegången har gett upphov till mycket spekulation. Varför vände sig Fust mot Gutenberg? En teori är att Fust hela tiden hade varit medveten om Gutenbergs ekonomiska svårigheter, och att han hade planterat Peter Schöffer i tryckeriet långt tidigare för att lära sig Gutenbergs hemligheter. På så sätt skulle de två senare kunna manövrera ut honom och ta över verksamheten.

Efter rättegången visade det sig mycket riktigt att Fust och Schöffer stod på oväntat god fot med varandra. Men det är förstås inte bevis nog. Tvärtom kan det mycket väl ha varit så att Gutenberg faktiskt var skyldig. En detalj som inte kan förbises är att han hade 20 000 gulden i skulder. Var de en kvarleva från tidigare affärer, exempelvis den med metallspeglarna, eller hade Gutenberg belånat sig så högt för att han hade en osviklig tro på tryckpressen? Dessa frågor förblir obesvarade.

Gutenberg verkar ha levt en relativt anonym tillvaro efter rättegången. Det är möjligt att han gav sig i kast med nya tryckeriaffärer, men vi har inga bevis för det. Det enda vi vet är att ärkebiskopen av Mainz tilldelade honom en pension år 1465, och att han dog tre år senare. Han begravdes i en kyrka i Mainz, som i dag inte längre finns kvar.

Det blev ett snöpligt slut för en så stor uppfinnare. Innan Gutenbergs tryckpress fanns det uppskattningsvis 30 000 böcker i Europa. 50 år senare hade antalet ökat till över tio miljoner. Och så fortsatte det.

Det skrivna ordet bredde ut sig exponentiellt under kommande sekler och förde med sig stora religiösa, vetenskapliga och politiska omvälvningar. Utan Gutenberg hade den utvecklingen varit omöjlig, ett faktum som kanske inte hade tröstat den utblottade uppfinnaren.

---

Gilla Ny Teknik och Teknikhistoria på Facebook.