Trevingen – den geniala globen som gjorde världssuccé

Karl Gustav Jansson älskade sfärernas musik. När Globen byggdes i Stockholm var han där och tittade på bygget åtminstone en gång i veckan. Han samlade klipp från tidningar om runda och välvda konstruktioner, han räknade på hur man kan konstruera klotrunda saker för olika ändamål.

Att KG Jansson utformade sin trevinge som ett intrikat tudelat klot var helt följdriktigt. Med den kunde två rör fästas ihop enkelt, och den utvecklades till att fästa tre rör vinkelrätt mot varandra. När den utvecklades vidare av andra var han mycket mån om formen.

En förenklad, mindre skrymmande och plattare variant kallades GS-kopplingen. Den togs fram av och fick namn efter AB Gösta Sandberg, som på 1970-talet var landets och kanske världens största återförsäljare av trevingen.

– ”Kan ni inte gör den lite rundare?” sa KG när tittade på våra ritningar, säger Mårten Strömberg, som ägde firman och hade ett nära samarbete KG Jansson.

KG Jansson föddes 1928 i Solna och var son till handelsresanden Sven Gustaf Jansson och hans hustru Julia. 1963 ansökte han om patent på en ”kopplingsanordning för lösbart förbindande av två varandra korsande rör eller stänger”. Fem år senare godkändes patentet, men då var redan produktionen i full gång.

Han startade firman Trevinge AB och satsade direkt på export. I de första broschyrerna kallas trevingen för ”wingkoppling”, på engelska ”wing clamps” eller ”tri clamps”. Snart kom också ”färgsnappers”, kulörta plasthöljen som man enkelt kunde ”snäppa fast” kring kopplingen.

Det finurliga med trevingen var inte den runda designen, utan hur muttern låstes enkelt i kopplingen, enligt Mårten Strömberg. Som mest tillverkades de i åtta dimensioner.

Vid årsskiftet 1965–66 togs tillverkningen över av firman Opto i Mellösa. Trevingen blev genast den största produkten för företaget, som storsatsade på exporten. Det innebar att KG Jansson kunde fokusera på att utveckla kopplingen vidare.

I ett brev beskrev han hur han har ”flera nya modeller i arbete, bl a en spegelvändning, en tvåvinge, och ett par olika kombinationer för flera rördiametrar”. Bland annat längre skruvar och rymligare mutterlägen skulle ge fördelar, ”särskilt på exporten”.

I samma veva gifte sig Jansson och flyttade till en stor fyra ”inte alltför långt ifrån Sveriges största glassfabrik”.

Ägare till Opto var ingenjören Thorsten Brimberg, själv en flitig uppfinnare. I slutet av 50-talet jobbade han på Electrolux och uppfann bland annat en matberedare och en ryggburen dammsugare. I början av 60-talet startade han eget

och uppfann ljudabsorberande väggplattor, en vägghållare för Kobratelefoner och en ”buffert för bilstötfångare”.

Tillsammans med KG Jansson vidareutvecklade han så trevingen, och står för flera patent. Marknaden var framför allt modebutiker som fäste ihop klädställningar. Grövre dimensioner användes av däckförsäljare för ställningar till däck.

I slutet av 60-talet tillverkades även trevingar för bland annat försvaret, med Försvarets fabriksverk, FFV, som kund. Uppfinningen kom sedan att leva sitt eget liv, frikopplat från Jansson, inte minst när engelsmän tog över tillverkningen.

De hade fått upp ögonen för trevingen när Hennes & Mauritz expanderade i Europa i slutet av 1980-talet, berättar Mårten Strömberg.

– Vi sålde otroligt mycket till H&M framför allt. Våra trevingar fanns i varenda butik i Sverige. Men sen kom nya trender och intresset svalnade. Då började jag skissa på att göra en ny koppling för butiker och inredning. KG hjälpte mig med konstruktionsritningar. Sedan köptes Opto upp av ett företag i London som sett ”en intressant koppling” i en butik.

I dag tillverkas både trevingen och GS-kopplingen i Kina, och säljs i Europa via två italienska firmor.

Karl Gustav Jansson fortsatte att jobba med uppfinningar i hela sitt yrkesliv, på framför allt Styrelsen för teknisk utveckling, en av Vinnovas föregångare.

– De sista 20–25 åren jobbade han med att bedöma andras uppfinningar. Som jag förstått det fick han alla evighetsmaskiner på sitt bord eftersom han var bra på att förklara varför de inte skulle fungera, säger dottern Ninni Andersson som är stolt när hon får se trevingar i en butik, vilket inte händer lika ofta i dag som på 80-talet.

Men det finns en återförsäljare kvar, Gordons Direkt i Farsta.

– För ett par år sedan fick vi för oss att bygga en tv-bänk med trevingar. Jag hade inte några kopplingar som passade utan började söka. Då hittade jag dem där!