LÅNGLÄSNING

Sveriges tidiga ”radar” – flyglottorna försvarade landet

Som mest spanade flyglottor och värnpliktiga efter fiendeplan i 1 500 olika luftbevakningstorn, spridda över Sverige. De spanade även efter marktransporter och bränder.
Den optiska luftbevakningen fanns placerad i allt från fyrar till kyrkor och väderkvarnar. Så småningom började särskilda torn för ändamålet att byggas, i trä och metall.
Flyglottor i arbete på en luftförsvarscentral 1949, i samband med det som var den tidens dittills största flygvapenövning. Huvudmomentet i övningen var samträningen mellan flyget och luftbevakningen.
Roy Huxleys målning The first step visar Robert Watson-Watts och Arnold Wilkins första experiment med radar på ett fält utanför Daventry, sydost om Birmingham, i februari 1935. Ett bombplan flögs förbi en mast som sände ut radiopulser på kortvåg. Radioekon från flygplanet fångades upp av en mottagare som de båda innovatörerna hade placerat i en ombyggd ambulans. Genom att visa ekona på ett oscilloskop kunde de se hur lång tid det tog för dem att nå mottagaren, och på så sätt bestämma avståndet till flygplanet.
Skotska ingenjören Robert Alexander Watson-Watt i sitt laboratorium 1935.
Från mitten av 1976 hördes plötsligt korta, repetitiva knackningar på kortvågsradio. Källan visade sig vara radarjätten Duga, som dåvarande Sovjetunionen lät bygga intill Tjernobyl (bilden) och även en annan variant i Sibirien. Målet med systemet var att upptäcka en missilattack inom några minuter efter att den hade avfyrats. Det kraftfulla Duga-systemet orsakade störningar på sändningar och amatörradio i ett flertal av världens länder, även Sverige, vilket berodde på att det hoppade slumpmässigt mellan frekvenser.
Pawe Paws-sändare i Alaska, USA, som sände med ”Phased Array-system”, vilket i korthet innebär att radarantennen inte rör sig utan radiovågorna sveps på elektronisk väg. Det gav en enorm tidsbesparing jämfört med mekaniska radarsystem som fysiskt måste riktas in mot mål som ska läsas av.
Experiment med ekoradio på Bromma flygplats, augusti 1945.

I dag används radar för allt från väderprognoser till trafiksäkerhet. Tekniken var banbrytande när den uppfanns – ändå tog det lång tid innan den fick spridning på bred front. Länge övervakades luftrummet av lottor och värnpliktiga.

Publicerad

De kallades för tornsvalor. Runt om i Sverige satt huvudsakligen kvinnor och spanade efter fiendeplan i 1 500 olika luftbevakningstorn under andra världskriget. De var Flygvapnets ögon och öron på lägre höjder, som dåtidens radarsystem inte täckte. Tornsvalorna rapporterade också mark- och sjötransporter och brandrök. I de norra delarna av landet var också manliga värnpliktiga utplacerade.

Tekniken för den optiska luftbevakningen var mycket enkel. I varje torn tjänstgjorde åtta personer som satt med kartor och kikare. Alla fynd rapporterades in via telefonledningar som Flygvapnet hade abonnerat. Kvinnorna, som utbildats av Flygvapnet på uppdrag av Svenska Lottakåren, blev mycket skickliga på att känna igen flygplanstyper efter silhuett och motorljud. De behövde också kunna olika fartygstyper. Själva tornen kunde vara allt från väderkvarnar till kyrkor, men snart byggdes också specifika torn av trä och så småningom metall.

Viktigt rapportspråk


Prenumerera på Teknikhistoria
– 6 månader för 399 kr!


Få tillgång till allt låst innehåll på hemsidan, tidningen direkt hem i brevlådan, samt e-tidningen med tillgång till 5 års utgåvor av Teknikhistoria.


Djupdyk i vår Teknikhistoria, med särskilt fokus på Sverige och svenska innovatörer!


Börja läs i dag →

Se andra erbjudanden: teknikhistoria/prenumerera



radar långläsning