LÅNGLÄSNING
Svenska avlopp: En illaluktande historia om ingenjörskonst
Koleran slog till gång på gång, och kostade tiotusentals svenskar livet. Utan att känna till bakteriernas roll insåg man till slut ändå hur epidemierna skulle stoppas: med vattenledningar, avlopp och reningsverk.
”Göteborg var den första svenska stad, som kom i åtnjutande af ett ordnat kloaksystems fördelar. Från denna tid har Göteborg varit en af Sveriges sundaste städer.”
Orden skrevs ner under sent 1800-tal av Göteborgs överingenjör Johan Gabriel Richert, huvudansvarig för stadens nyligen genomförda ”drainerings-plan”. Om man anar en viss självbelåtenhet i den gode Richerts tonfall, så må det vara honom tillåtet. Han hade trots allt tagit ett av de första stegen mot att få slut på de återkommande koleraepidemierna i Sverige.
I hundratals år hade stadsborna tömt avfall och smutsvatten i öppna ”skvaldiken”, eller helt enkelt slängt det på gatan. I bästa fall forslades det bort för att användas som gödsel. Det fungerade ändå någorlunda, så länge städerna hade få invånare.
Men en morgon i juli 1834 drabbades Anders Ryberg, en hamnarbetare i Göteborg, plötsligt av häftigt illamående. Han fick hjälp att ta sig hem, men blev snabbt sämre och innan kvällen var han död.
Dagen därpå uppvisade hans hustru Anna Persdotter samma symptom, och även hon avled inom ett dygn. Snart började parets grannar insjukna, liksom arbetskamrater och andra människor i parets omgivning. Koleran, som i flera år härjat kontinenten och de brittiska öarna, hade nått Sverige.
Sjukdomen slog till snabbt och utan förvarning. Till synes fullt friska människor drabbades plötsligt av våldsamma kräkningar och diarréer, och kunde avlida efter bara några timmar. I folkmun kallades det ”Blå döden”, på grund av att de drabbades hud ofta fick en blågrå ton. De smittade behandlades med varma och kalla omslag, åderlåtning och kräkmedel, ingnidning med brännvin, senapsdeg och terpentin. Inget hade någon effekt.
Smittan spreds fort genom landet. I de svårast drabbade städerna dog över tio procent av befolkningen – nästan 2 500 personer i Göteborg, och förmodligen runt 3 700 personer i Stockholm. Den senare siffran är osäker, eftersom situationen i huvudstaden snabbt blev kaotisk. Stockholm hade växt snabbt under 1800-talets första decennier, och stora delar av huvudstadens invånare bodde i provisoriska kåkstäder.
På nätterna rullade likvagnar genom gatorna och hämtade de döda till massgravar, så kallade kolerakyrkogårdar. Panikstämning rådde: det gick historier om likhämtare som sjönk ihop döda på kuskbocken, och dödgrävare som stupade ner i gravarna ännu med spaden i hand.
Konspirationsteorierna spred sig. Många trodde att myndigheterna lät förgifta brunnarna i förslummade stadsdelar för att utrota de fattiga, eller att sjukvården hemlighöll olika effektiva botemedel.
Vissa konservativa tidningar, å sin sida, hävdade att koleran över huvud taget inte fanns i Sverige – epidemin var ”fake news”, som deras motsvarigheter i dag skulle säga. De många dödsfallen berodde helt enkelt på den ovanligt varma sommaren, i kombination med de fattigas allmänt osunda och sedeslösa leverne.
I dag vet vi att kolera orsakas av bakterien Vibrio cholerae, som får tarmarna att släppa ifrån sig livshotande mängder vätska. Den direkta dödsorsaken är uttorkning (vilken också orsakar den blåaktiga hudtonen). Oftast får man i sig bakterien med dricksvatten, som kommit i kontakt med smittat mat- eller latrinavfall.
Men på 1830-talet var detta okänt. Även om man långt tidigare upptäckt förekomsten av bakterier, visste man inte att de kunde göra människor sjuka. Stora delar av läkarkåren höll ännu fast vid den antika föreställningen om sjukdomsalstrande ”miasma”: skadliga utdunstningar från jordskorpan eller partiklar från rymden. En tydlig indikation på detta var att himlen över Jönköping uppvisat ett ”rödaktigt töcken” några dagar innan sjukdomen bröt ut i staden.
Andra läkare, liksom myndigheterna, trodde att smittan spred sig från människa till människa, och man gjorde halvhjärtade försök med karantänsbestämmelser för anlöpande fartyg och inkommande resenärer till städerna. En särskild kolerabön lästes i kyrkorna varje söndag.
Det hjälpte inte. Sjukdomen fortsatte härja stad efter stad under sensommaren och hösten, tills den ebbade ut av sig själv i november. Vid det laget hade den dödat över 12 000 människor.
Koleran skulle snart återkomma. Totalt elva större och mindre epidemier drabbade Sverige under decennierna runt 1800-talets mitt, och sammanlagt beräknas de ha kostat närmare 40 000 människor livet.
På 1850-talet började man dock misstänka, att sjukdomen hade andra smittvägar än de man dittills antagit. Under de återkommande kolerautbrotten i London hade den brittiske läkaren John Snow märkt upp de smittades hemadresser på en karta över staden. Sedan hade han tillbringat dagar och nätter med att studera kartan och leta efter mönster.
Till slut såg han det: vid ett ovanligt häftigt utbrott i stadsdelen Soho 1854 hade nästan alla döda bott inom 250 meters radie från en specifik dricksvattenpump. Men ingen hade dött på det intilliggande bryggeriet, där arbetarna fick en daglig ölranson och sällan eller aldrig drack vatten på jobbet. Den gemensamma nämnaren måste vara dricksvattnet. John Snow monterade helt sonika bort handtaget på den aktuella pumpen, och kolerautbrottet klingade av nästan genast.
Närmare efterforskningar visade att vatten läckte in i brunnen från en närliggande latringrop. Fortfarande utan att känna till existensen av sjukdomsalstrande bakterier, drog doktor Snow den korrekta slutsatsen att vattnet tog upp sjukdomen genom kontakt med smittade människors avföring.
Gradvis började de större europeiska städerna anlägga system som hämtade rent dricksvatten utanför stadsmiljöerna, och avloppsledningar för att transportera bort smutsvattnet.
Sveriges första vattenverk byggdes efter engelsk förebild och stod klart i Stockholm 1861. Ett maskinhus med två ångdrivna pumpar förde vatten från Årstaviken genom tre filterbassänger, som renade vattnet från alger och andra partiklar, och vidare till en 5 000 kubikmeter stor reservoar som låg på samma plats där Södersjukhuset står i dag.
Från reservoaren drogs en huvudvattenledning under Götgatan, med totalt tre mil förgreningsledningar som utgick från den. Vatten drogs dock inte in i husen, utan till ”allmänna hämtningsställen” vid torg och gathörn.
Och landets första avloppssystem installerades alltså i Göteborg, med byggstart 1866. Avloppsrör måste byggas med en annan teknik än vattenledningar – de måste vara mycket grövre och ha självfall, och det var här överingenjör Johan Gabriel Richert kom in i bilden. Enligt hans instruktioner gavs rören ”sådan lutning, storlek och form, att det framrinnande vattnet finge sådan hastighet att ledningarna själva höllo sig rena”.
De lades minst åtta fot (cirka 240 centimeter) under gatunivån, och deras diameter fick inte understiga sex tum (drygt 15 centimeter). Rör med mindre diameter än 1,5 fot (46 centimeter) tillverkades i glaserad lera, medan grövre rör murades i granit, sandsten eller hårdbränt tegel. Genom dessa leddes vattnet till en gemensam reservoar, varifrån vattnet pumpades vidare till Göta älv. Fler städer följde efter, och sedan 1874 har inga koleraepidemier drabbat Sverige.
Det var dock inte förrän på 1880-talet man började bygga avlopp i stor skala runt om i landet. De ledde smutsvattnet ut i närmaste vattendrag, och därmed blev oräkneliga sjöar, fjärdar och havsvikar fruktansvärt förorenade. De tidiga avloppssystemen klarade heller inte av kraftiga regn eller snabb snösmältning, utan svämmade ofta över på gatorna eller ner i källare.
Från början användes avloppssystemen bara för disk- och tvättvatten, samt dagvatten (regn och smältsnö). Människors naturbehov förrättades fortfarande på utedass, som tömdes på nätterna av latrinhämtare som bar sin last till renhållningsverk och pudrettfabriker. Där blandades det våta avfallet med aska, torvmull och osläckt kalk. När det hela torkat, maldes det till gödningsmedlet pudrett som såldes till jordbruk och handelsträdgårdar.
För luktens skull placerades verksamheten ofta lite avsides. I Stockholms fall fanns en omlastningsplats på Fjäderholmarna ute i Saltsjön, men då isen stoppade pråmtrafiken uppstod stora latrinansamlingar vid Nybrokajen och Stadsgården. Koleran var inte längre ett hot, men trots det spirande vatten- och avloppssystemet var Stockholm fortfarande en av Europas smutsigaste städer.
Allra smutsigast var den manuella latrinhämtningen, och därtill var arbetet både slitsamt och skamstämplat. Få andra än samhällets olycksbarn var beredda att åta sig uppgiften, och i många fall var det kvinnliga tukthusfångar som tvingades bli ”pudrettkärringar” eller ”natthämtare” som en form av straffarbete.
Många av dem drack stora mängder alkohol för att över huvud taget stå ut, och vingliga latrinbärare spillde ofta sin illaluktande last på trottoarer och i trappuppgångar. I tidningarna publicerades kungörelser med texten ”Allmänheten uppmanas vördsamligen att icke bjuda renhållningsarbetare på öl eller andra spirituösa drycker”.
Sveriges första vattenklosetter importerades från Storbritannien på 1870-talet, men de fick inte anslutas till avloppssystemet utan måste kopplas till septiktankar. Inte förrän 1909 blev det tillåtet att skicka toalettavfall i avloppsrören, och därefter anslöts allt fler vattenklosetter till ledningsnätet.
Fortfarande ledde rören rakt ut i vattendragen, som nu förorenades ännu mer. Värst i landet var det i Stockholms inre skärgård, som tog emot grå- och svartvatten från över 200 000 människor, liksom dagvatten från stadens många gatubrunnar.
Man började lägga utloppen längre ut och under vattenytan, men det hjälpte inte mycket. På 1930-talet stoppades den årliga Riddarfjärdssimningen eftersom arrangörerna inte kunde garantera de tävlandes hälsa.
Landets båda första avloppsreningsverk stod klara 1934, båda i Stockholm: först Ålstensverket, som betjänade cirka 5 000 personer boende i Bromma trädgårdsstad, och strax därefter Åkeshovs reningsverk, som är i drift än i dag. Man började också bygga de första tvådelade avloppssystemen, där dagvattnet fick fortsätta rinna direkt ut i naturen medan vatten från hushåll och industrier först behandlades i reningsverk.
I början utfördes dock bara mekanisk rening, det vill säga att man avskilde slam och ”simmande orenligheter”. Lösta ämnen, som fosfor och kväve, fick fortsätta bidra till övergödning i vattnen.
Först på 50-talet började reningsverk med biologisk och kemisk rening bli vanliga i Sverige. I den kemiska processen tillsattes järnsulfat, som fick fosforn att fällas ut och bilda slam, som kunde samlas upp i sedimenteringsbassänger.
I den biologiska reningen tillsattes mikroorganismer, som omvandlade kvävet till kvävgas vilket sedan kunde ventileras ut till atmosfären. Därtill bröt mikroorganismerna ner lösta organiska ämnen. Sveriges stadsnära vattendrag kunde äntligen börja återhämta sig.
I dag betjänas svenska folket av närmare 1 300 reningsverk och över 10 000 mil avloppsrör, vilket motsvarar två och ett halvt varv runt ekvatorn. Systemet hanterar tillräckligt mycket vatten för att fylla Globen 2 500 gånger om året.
Men nu är det ganska slitet. Stora delar av det nuvarande rörnätet byggdes under 1960- och 70-talen, och gjutjärnsrör har en generell teknisk livslängd på 50 år. Samtidigt har urbaniseringen gett oss tätare städer med fler invånare per kvadratkilometer, och mindre grönyta som tar upp regnvatten. Till det kommer att klimatförändringarna väntas öka regnmängden.
På senare år har investeringskostnaderna i det svenska VA-systemet legat runt 16 miljarder kronor per år. Branschorganisationen Svenskt Vatten beräknar att investeringarna behöver ökas till nästan 23 miljarder per år, i dagens penningvärde, varje år fram till 2040.
