LÅNGLÄSNING

Saabs svårflugna drake skulle möta hotet från Sovjet

”Landningarna var svettiga”, berättar piloten Björn Svedfelt om det svårflugna planet.
Huvuddelen flygningar med experimentflygplanet Saab 210 Draken utfördes av Olle Klinker. Flygplanet ses här i sin modifierade form med de tillbakadragna luftintagen för bättre sikt i landningen.
Förste pilot att flyga både experimentflygplanet Saab 210 Draken och prototypen för J 35 var Bengt Olow, här till vänster om Drakens konstruktör Erik Bratt, stående framför Saab 210 i första utförandet.
Till skillnad från övriga Saabflygplan var cockpiten i Draken trång med begränsning i pilotens längd. De röda handtagen är för utlösning av raketstolen.
Under en upptagning efter raketanfall hamnade flygplanet i superstall. Det enda alternativet för piloten i det läget var att skjuta ut sig. Han klarade sig.
En imponerande linje Draken uppställda på flygflottiljen F 10 i Ängelholm, den sista flottiljen som använde typen.
Draken J 35J i närbild, fotograferad från den nedfällda rampen på en Hercules TP 84. Draken flygs av piloten Christian Ziese.
Den obeväpnade spaningsversionen S 35E under landning. Det höga nosläget begränsade sikten framåt. Sporrhjulet hindrade att bakkroppen slog i banan.
J 35B, här från F 18 i Tullinge, kunde bära två extratankar samt två IR-målsökande jaktrobotar av typen Rb 24 Sidewinder under kroppen.
En av de sista Drakenpiloterna, major Mats Lindskoog, kliver in i sin J 35J, den sista Drakenversionen med förbättrad avionik samt ytterligare två balklägen under kroppen.

Med jaktflygplanet J 35 Draken skulle Sverige möta hotet från Sovjetunionens kärnvapenbestyckade bombflygplan. Det kom att bli Saabs mest avancerade krigsflygplan som med dubbla deltavingar fick extrema fart- och stigprestanda. Men det var svårfluget.

Publicerad

När J 35 Draken som första svenska flygplan bröt igenom dubbla ljudvallen i januari 1960 innebar det en milstolpe av många för svensk flygteknik. Resultatet av ett gediget och periodvis komplicerat utvecklingsarbete av det som då var Saabs mest avancerade krigsflygplan.

Flygplanstypen var ursprungligen avsedd som en så kallad interceptor, ett ”luftöverlägsenhetsplan”, som med sina extrema fart- och stigprestanda skulle stiga till cirka två mils höjd för att bekämpa sovjetiska bombflygplan. En attack med kärnvapenbestyckade och högtflygande strategiska bombflygplan sågs som ett reellt hot när kalla kriget var som varmast.

När utvecklingsarbetet med överljudsflygplanet inleddes i början av 1950-talet pekade tyska forskningsresultat från andra världskriget entydigt på att deltavingen var överlägsen för att nå de höga hastigheter som krävdes för ändamålet. Även svenska Saab hade tillgång till de tyska rönen, och när J 29 Tunnans efterföljare växte fram på ritborden i början av 1950-talet fokuserades arbetet på den triangelformade deltavingen med kraftigt svept vingframkant.


Prenumerera på Teknikhistoria
– 6 månader för 399 kr!


Få tillgång till allt låst innehåll på hemsidan, tidningen direkt hem i brevlådan, samt e-tidningen med tillgång till 5 års utgåvor av Teknikhistoria.


Djupdyk i vår Teknikhistoria, med särskilt fokus på Sverige och svenska innovatörer!


Börja läs i dag →

Se andra erbjudanden: teknikhistoria/prenumerera



saab draken långläsning