LÅNGLÄSNING

Åter på spåret: Spårvagnarna försvann – och kom tillbaka igen

Beslut om att spårvägstrafiken i Stockholms innerstad skulle avvecklas fattades 1957. På bilden från omkring 1963 syns Stockholms Spårvägars linje 1 från Norrmalmstorg till Rosenlund vid hållplatsen Riddarhustorget.
De första svenska spårvagnarna var hästdragna och började rulla i Stockholm 1877. Göteborg, där den här bilden är tagen 1950, blev hästvagnsspårstad två år senare.
Gävles första spårvägslinje, röda linjen, invigdes 1909. Länsmuseet i Gävleborg berättar att den röda linjen var särskilt populär om söndagarna då gävleborna gärna gjorde utflykter till Stadsträdgården och Boulognerskogen. Men: ”Det gällde att sköta sig som passagerare och omfattande ordningsföreskrifter togs fram för detta ändamål. I dessa finns till och med reglerat hur man skulle stiga av vagnen, nämligen med höger hand i främre handtaget och med vänstra foten först. Vidare fick inte osnygga varor och större hundar medföras i vagnen.”
Personal vid Jönköpings Spårvägar vid JS spårvagn 2. Jönköping hade spårvagnar i drift mellan åren 1907 och 1958.
Sista spårvagnen i Helsingborg i september 1967. Kanske var det denna vagn som Britta Johansson reste med under kvällen hon beskrev för Nordiska museet?
Idel glada miner under den sista spårvagnsresan från Djurgården till Hammarbyhamnen i Stockholm i september 1967. Med på turen var dåvarande chefen för Stockholms Lokaltrafik, SL, Helge Berglund och SL:s styrelseordförande, borgarrådet Per-Olof Hansson.
Att spårvägen i Stockholm försvann berodde inte på omläggningen till högertrafik, men det blev ett logiskt slutdatum eftersom det annars skulle ha krävts ombyggnad av både hållplatser och vagnar. En och annan gravöl dracks i samband med att spårvagnarna slutade gå. Två linjer blev kvar, Nockebybanan och Lidingöbanan, som dock gick – och går – på spår vid sidan av vägen största delen av sträckan.
I dag har spårvagnarna fått förnyad popularitet. År 2000 öppnades den första etappen av Tvärbanan, som sträcker sig i en halvcirkel runt Stockholms innerstad.

Spårvagnarna, som ståtligt gled fram genom många svenska städer, gick från att vara symboler för det nya urbana livet till hopplöst omoderna inom loppet av några få decennier. Sedan kom vändningen.

Publicerad

Lördagskvällen den 2 september 1967 stod Britta Johansson vid rådhuset i Helsingborg och väntade på spårvagnen. Det var inte vilken spårvagn som helst – det var den sista. Morgonen efter, i samband med högertrafikomläggningen, upphörde trafiken.

Minnet av kvällen när den festligt smyckade vagnen rullade förbi åskådarskaror tecknade hon sedan ned inom ramen för ett etnologiskt projekt på Nordiska museet. Hon beskrev hur hon tänkte på sin far när hon stod där vid hållplatsen. Han hade i 40 år jobbat inom spårvägen i Stockholm, där de sista innerstadslinjerna också upphörde denna kväll.

Bredvid henne stod en gammal helsingborgsdam med ljuva minnen från den första spårvagnen i staden 1903. Tillsammans sörjde de: ”Det kändes som om en liten bit av hjärtat försvann – att taga avsked är ju att dö lite grann, om också det bara gäller ta avsked av en spårvagn.”


Prenumerera på Teknikhistoria
– 6 månader för 399 kr!


Få tillgång till allt låst innehåll på hemsidan, tidningen direkt hem i brevlådan, samt e-tidningen med tillgång till 5 års utgåvor av Teknikhistoria.


Djupdyk i vår Teknikhistoria, med särskilt fokus på Sverige och svenska innovatörer!


Börja läs i dag →

Se andra erbjudanden: teknikhistoria/prenumerera



långläsning spårvagn