Ingenjören som tog patent på atombomben

Själv påstod han att det var när han väntade vid ett rödljus i London 1934 som han först kom på hur man kunde konstruera en atombomb. Han hade just läst om hur Rutherford bombarderat litiumatomer med protoner och fått dem att klyvas till heliumatomer, samtidigt som de avgett energi. Men det hade gått åt så stora mängder energi för att accelerera protonerna att energiutbytet blivit kraftigt negativt. ”På det här sättet kan vi inte utvinna energi”, hade Rutherford sagt.

Men, tänkte han, om vi i stället för protoner använde oss av neutroner, de nyligen upptäckta oladdade kärnpartiklarna? De skulle inte behöva särskilt hög energi för att tränga in i atomkärnorna. Och om en neutron kunde få ett ämne att falla sönder under energiutveckling och samtidigt ge ifrån sig nya neutroner, då skulle en kedjereaktion vara i gång.

De nya neutronerna skulle klyva nya atomer, som i sin tur skulle frigöra mer energi och ytterligare neutroner. Energiutbytet skulle växa lavinartat. Det skulle bli en våldsam explosion!

Men fanns det grundämnen med dessa egenskaper? Här krävdes experiment. Men först skulle han skicka in en patentansökan till brittiska patent­verket.

Han hette Léo Szilárd och var född i Budapest 1898. Efter avklarad ingenjörsexamen hade han rest till Berlin. Där hade han studerat under Albert Einstein och Max Planck och fått smak för fysik. Tillsammans med Einstein hade han sedan tagit ut flera patent på fiffiga kylmaskinerier utan rörliga delar. Patenten köptes av Electrolux, som låste in dem i en byrålåda för att slippa konkurrens.

Eftersom han hade judiskt påbrå betraktade han med oro nazismens framväxt. Efter Hitlers makt­övertagande våren 1933 reste Szilárd med sina besparingar i skorna till Wien. Dagen efter började nazisterna söka igenom alla tåg och misshandla folk. Sedan dess hade Léo Szilárd alltid två resväskor packade, redo för flykt.

Szilárd reste vidare, nu till England. I Oxford bombarderade han olika ämnen med neutroner för att se om det gick att få i gång något som liknade en kedjereaktion. Det gick inget vidare. Han testade beryllium och indium, men båda ämnena vägrade blankt att låta sig klyvas. 1938 skrev Szilárd till brittiska patentverket och bad att få dra tillbaka patentet.

En månad senare tolkade hans kollega Lise Meitner i Kungälv ett experiment som gjorts av hennes tidigare chef, Otto Hahn i Berlin. Det fanns, berättade Lise Meitner, åtminstone en atom som gick att klyva – uran. Szilárd skrev ett nytt brev och bad att få tillbaka sitt patent.

Vid det laget hade tyska arméer marscherat in i Tjecko­slovakien. Szilárd insåg att kriget var ofrånkomligt och begav sig till USA. Där samlades nu fysiker från hela Europa som flytt undan nazismen.

Szilárd insåg att det bara var en tidsfråga innan även tyskarna skulle komma på att det var möjligt att bygga en atombomb. Med sin gode vän Edward Teller (senare känd som vätebombens fader) som chaufför begav han sig till Einsteins villa på Long Island utanför New York. Här dikterade han det berömda ”Brevet från Einstein” till president Roosevelt. Einstein skrev lydigt på, men det dröjde ett halvår innan brevet passerat filtren av tjänstemän och äntligen hamnade på presidentens bord.

Presidenten övertygades om att det snarast behövdes ett målmedvetet program för kärnforskning för att ligga före tyskarna. Det dröjde dock till 1942 innan Manhattanprojektet, satsningen på att konstruera en atombomb, startade på allvar.

Léo Szilárd deltog till en början som idé­spruta, men i takt med att kärnvapenprogrammet växte till enorma dimensioner blev han allt mer marginaliserad. Den amerikanska militärledningen betraktade de europeiska fysikerna i allmänhet – och Szilárd i synnerhet – med misstro. Vid själva konstruktionen av bomben var Szilárd inte längre med i laget.

Efter Tysklands kapitulation och bombningarna av Hiroshima och Nagasaki bytte Szilárd sida. Tillsammans med Einstein startade han en ny kampanj, denna gång mot kapprustningen och hotet av ett nytt världskrig.

Tillsammans med Einstein och Bertrand Russel startade han Pugwash­rörelsen, en fredsrörelse bland vetenskapsmän, och han försökte förgäves bli rådgivare åt Kennedy för nedrustningsfrågor. När ­Kubakrisen 1962 fick världen att hålla andan tog Léo Szilárd sina kappsäckar och reste tillbaka till Europa, där han deklarerade att han var ”det tredje världskrigets första flykting”. 1964 dog han i hjärtinfarkt.

1998 fick Léo Szilárd äntligen erkänsla för sitt patent. Då firades hans hundraårsdag med pompa och ståt i Budapest. I hans barndomshem på Városligeti ­Fasor (Stadsparksesplanaden) huserar i dag musikkonservatoriet ”Liszt Ferenc” (Franz Liszt).