Gruvliga problem i Brasilien

Han hette egentligen Joaquim José da Silva Xavier men kallades allmänt för ”Tiradentes”. Detta eftersom han för att dryga ut inkomsterna från sin tjänst som fänrik i armén även drog ut tänder på folk med tandvärk. I slutet av 1700-talet stod han i spetsen för en grupp radikala gruvägare som ville befria Brasilien från det koloniala oket och införa modern republik som i USA.

De sammansvurna gick under namnet ”inconfidencias”, viket betyder ungefär de illojala. Många av dem var unga män från fina familjer som varit i Nordamerika eller Europa och kommit i kontakt med republikanska och liberala idéer. En av dem var faktiskt son till den portugisiske guvernören i det guld- och -mineralrika området Minas Gerais norr om Rio de Janeiro.

Revolten mot det portugisiska styret hade börjat med att guld hittats i Minas Gerais vid 1700-talets mitt. Lycksökare anlände i tusental till området och öppnade gruvor. Till en början gick det hela bra, och många gjorde sig förmögenheter på guldet. För Portugals del var detta välkommet, för gruvdriften gav stora skatteinkomster. Tyvärr sinade guldet med tiden. Det som var lätt åtkomligt tog snart slut. Portugiserna ansåg emellertid på kolonialherrars vis att gruvägarna och guldgrävarna fuskade och försökte smita med skatten. Skatteindrivningen blev alltmer hårdför, vilket ledde till protester och krav på skattesänkningar. 

Inför skatteuppbörden våren 1789 hade Tiradentes och hans inconfidencias bunkrat upp vapen och gjort sig redo för att revoltera. Tyvärr hade en av de sammansvurna, Joaquim Silvério dos Reis, förrått gruppen. Så gott som alla arresterades av portugisiska polisen och kastades i fängelse, men Tiradentes själv lyckades fly till Rio de Janeiro. Där försökte han bygga upp ett nytt nätverk av sammansvurna med förråddes åter av Silveiro dos Reis och infångades. Rättegången drog ut på tiden, men fick till slut resultatet att alla de sammansvurna dömdes till döden, medan Silvério dos Reis beviljades skattefrihet.

Eftersom alla de sammansvurna (utom Tiradentes) kom från fina familjer benådades de. Tiradentes själv hängdes på ett torg i Rio de Janeiro den 21 april 1792.

Brasilien är ett av världens mest mineralrika länder, så det var inte överraskande att Rio de Janeiro var värd för gruvkonferensen World Mining Congress 2016 i oktober. Faktum är att Brasiliens gruvindustri fram till 2009 var störst i världen på järnmalm, men sedan dess har brasilianarna blivit omkörda av de modernare gruvorna i Australien och Kanada.

Beroende på minskad efterfrågan från Kina har råvarupriserna, och då i synnerhet för järnmalm, under senare tid gått ner kraftigt. Detta har drabbat Brasiliens ekonomi hårt. Man har stora underskott i budgeten, och de pensionsutfästelser som Brasiliens dåvarande president Luiz Inácio Lula da Silva gjorde för tio år sedan kan inte längre uppfyllas. Detta ses som en av anledningarna till hans efterträdare Dilma Rousseffs fall tidigare i år.

– Men trots nedgången finns goda framtidsutsikter, säger Magnus Ericsson, professor i råvaruekonomi vid Luleå tekniska universitet, som var på plats.

– Visserligen har priserna sjunkit som en sten under de senaste åren, men de är faktiskt i dag fortfarande lite högre än för tio år sedan. Ser man det hela på lång sikt är trenden uppåtgående. Det finns ett ljus i slutet av tunneln.

På seminarier diskuterades ny teknik för malmbrytning och logistik, automation, sätt att spara energi, digital kommunikation, rutiner för ökad säkerhet och inte minst åtgärder för att minska gruvdriftens påverkan på miljön och metoder för att återställa landskapet efter att gruvdriften upphört. De flesta länder, även Brasilien, har numera hårda regler för sådant.

Svensk gruvindustri var väl representerat på konferensen med både en vice utrikesminister och en rad svenska företag – LKAB, Boliden, Ericsson, Atlas Copco, Volvo, Hexagon med flera. Under ett välbesökt seminarium presenterades det senaste inom svensk gruvteknik.

Volvo visade sina prototyper för förarlösa autonoma lastbilar som på egen hand kan frakta malmen upp ur gruvan och tippa den på lämplig plats.

Boliden talade om sitt införande av wlan i gruvorna som ger möjlighet till bra kommunikation och exakt positionering. Om man dessutom vet exakt när sprängningar sker, hur mycket gaser som utvecklas, när och var fordon kör och släpper ut avgaser kan man finanpassa ventilationen i en underjordsgruva. Med sådan ”ventilation on demand” kan man spara mer än hälften av energin för fläktarna.

– I Bolidens gruva i Kankberg finns sedan flera år ett heltäckande wlan-nät, säger Peter Burman, chef för avdelningen för gruvautomation vid Boliden. I början av 2017 kommer Ericsson, Telia och Volvo att göra försök med en fjärrstyrd hybriddrivna midjestyrd hjullastare med 5g-teknik. Finessen med autonoma transporter är att de kan försiggå även när det finns rester av gaser i gruvan. Det gör att vi tror att vi kan öka produktiviteten med 50 procent.

Det finns en rad andra innovativa metoder för att minska kostnaderna och öka produktiviteten och säkerheten. Det handlar om effektivare elmotorer i fläktarna (induktionsmotorer med permanentmagneter), artificiell intelligens för att optimera transporterna och så vidare. Atlas Copco har också helt autonoma borriggar på gång.

– Faktum är att svensk gruvindustri ligger i den absoluta framkanten när det gäller att implementera ny teknik, säger Peter Burman. Utvecklingen har gått snabbare än vi kunnat ana. Om någon hade kommit till mig för fem år sedan och sagt att vi skulle ha förarlösa fordon som körde runt i gruvan 2017 hade jag skrattat. Jag kunde gladeligen ha slagit vad om att det inte skulle ske. Men jag skulle ha förlorat.

80 kilometer söder om Belo Horizonte, huvudstad i delstaten Minas Gerais och Brasiliens tredje största stad, ligger järngruvan Viga. Den är ett stort dagbrott, och landskapet påminner närmast om ytan på planeten Mars, med hundratals hektar kal gråröd mark utan minsta vegetation. Sedan några år är gruvan ägd av ett bolag vid namn Ferrous SA.

Ferrous var egentligen ett finansbolag, och de ursprungliga planerna var att man skulle tjäna pengar på att börsnotera den nyinköpta gruvan och sälja sina andelar. Tyvärr sjönk järnmalmspriserna till en så låg nivå att detta inte gick att genomföra. Resultatet blev att bolaget tvingades starta brytning och produktion i egen regi.

Precis som i alla liknande dagbrott går arbetet till så att man spränger sig ner i berget i trappstegsform. Som sprängmedel används vanligtvis anfo – ammonium nitrate/fuel oil, ammoniumnitrat (används även som konstgödsel) och dieselolja – som blandas och fylls i borrhålen från tankbilar. Sprängmedlet fås sedan att detonera med hjälp av en dynamitgubbe som tändhatt.

Anfo är ett billigt och säkert sprängämne, men det har sina nackdelar. Om det kommer vatten i borrhålen, vilket det ofta gör, blir förbränningen ofullständig vid detonationen. Resultatet blir klen sprängverkan och stora mängder giftiga brunröda nitrösa gaser. Därför används ofta en blandning av mer vattentålig ”emulsion”. Men sådan är dyrare än anfo, och det är ju pengarna som gäller.

Den utsprängda malmen lastas på lastbilar och körs till ett anrikningsverk där den i flera steg mals till fint stoft. Järnoxiden avskiljs sedan magnetiskt och lastas på järnvägsvagnar för vidare transport till lämplig utskeppningshamn vid Atlantkusten. Restprodukterna, stora mängder fin sand, blandas med vatten till en slurry som spolas i rör till en ”tailings dam”, en avfallsdamm (på svenska kallat ”sandmagasin”).

Ju längre tid gruvan varit i drift och ju större gruvan är, desto mer gruvslam samlas i dammen eller dammarna. Ofta kan det handla om miljontals kubikmeter. Det gäller att se till att dammen håller för trycket, för brister den kan allvarliga olyckor inträffa. Tanken är att när produktionen i gruvan upphört kommer vattnet i slammet med tiden att försvinna ner i marken och bara själva sanden återstår. Men processen tar mycket lång tid.

För nästan exakt ett år sedan, den 5 november 2015, brast en avfallsdamm vid järngruvan i Mariana i Minas Gerais och släppte ut en störtflod av trögflytande gruvslam. Det röda slammet dränkte och förstörde fullständigt den lilla gruvarbetarbyn Bento Rodriguez. 19 personer dödades, ännu fler skadades och tusentals gjordes hemlösa. Gruvslammet flöt sedan ner i floden Rio Doce där all fisk omedelbart dog. Inte förrän 17 dagar senare hade slammet nått flodens utlopp i Atlanten, och det tog månader innan flodvattnet hade rensats från slammet.

Gruvans ägare, ett bolag vid namn Samarco samägt av brasilianska gruvjätten Vale och multinationella BHP Billiton, ansågs vara ansvarigt för katastrofen genom allmänfarlig försumlighet och för att de struntat i att korrekt kontrollera dammens säkerhet. I oktober 2016 åtalade delstaten Minas Gerais 20 höga chefer i Samarcos ledning och bolagsstyrelse för mord, alternativt dråp eller vållande till annans död.

– Det här var inte första gången en damm brast, säger en konferensdeltagare som vill vara anonym. Det händer i snitt två gånger per år här i Brasilien. På tiden att industrin tvingas ta sitt ansvar.

– Tidigare har gruvbolagen till viss del kunnat försäkra sig mot sådana här olyckor, säger Magnus Ericsson, professor i råvaruekonomi vid Luleå tekniska universitet. Det här är första gången som ett gruvbolags styrelse ställs inför rätta i ett brottmål. Frågan är vad som nu ska hända. Döms de höga cheferna riskerar de upp till 30 års fängelse.

Problemet är att en fällande dom kan leda till att ingen längre vågar investera i gruvindustrin. Många följer därför rättegången med stort intresse.

I april 1998 skedde en liknande katastrof i södra Spanien. Även där var det en damm för avfallsslam från en som brast och slammet hotade att helt förstöra ett fågelrikt naturskyddsområde och en nationalpark vid floden Guadalquivirs utlopp i Atlanten, Parque nacional y natural de Doñana. Ägare till gruvan var på den tiden Boliden som några år tidigare köpt in sig. Uppstädningen av området kostade företaget miljardbelopp. Praktiskt taget varenda tillgänglig lastbil i hela Andalusien hyrdes in för att transportera bort slammet.

Hur gick det då för Tiradentes? Fick han någonsin upprättelse? Jodå. Den 21 april 1889, på Tiradentes dödsdag, avsattes kejsar Pedro II och republiken Brasilien utropades. Landet fick en modern liberal författning och delades upp i 25 delstater. Tiradentes räknas i dag som nationalhjälte och står staty i Minas Gerais gamla huvudstad Ouro Preto. Och torget där han avrättades 1792 i Rio de Janeiro heter i dag Praça Tiradentes.

Några mil söder om Belo Horizonte ligger Fazenda Paraopeda, en gård där de sammansvurna brukade träffades för hemliga möten. Byggnaderna har just renoverats av gruvbolaget Ferrous, och här kommer att bli ett museum över Tiradentes och hans kumpaner. Renoveringen var för övrigt ett krav från delstatsregeringen i Minas Gerais för att Ferrous skulle få tillstånd att driva gruvverksamheten vid Viga. 

Gilla Ny Teknik på Facebook