Gruvarbetarens bäste vän

Sommaren 1815 fick den engelske kemisten Humphry Davy ett brev från en herre som representerade säkerhetskommittéerna vid landets kolgruvor. Det gällde problemen med den fruktade gruvgasen. En serie allvarliga olyckor hade nyligen inträffat vid kolgruvor runt om i landet och skördat hundratals offer.

Gruvgasen var kolgruvearbetarnas gissel. Utan förvarning kunde lågan från arbetarnas oljelyktor få gasen att explodera. Men man behövde ju ljus för arbetet. Vad göra? Trots försök med bättre ventilation för att få ut gasen ur gruvgångarna skedde hela tiden nya olyckor.

Kunde herr Davy hjälpa till med att göra gruvarbetarnas liv säkrare? Fanns det något sätt att konstruera en gruvlykta som inte fick gruvgasen att explodera?

Detta var en utmaning i Davys smak. Han åtog sig uppdraget, och gick metodiskt till väga för att lösa problemet. Först studerade han ingående gruvgasens kemiska och fysikaliska egenskaper. Han fann att den bestod av kolväten, huvudsakligen metan, CH4. Gasen var bara explosiv när den nått en kritisk koncentration, ungefär en del gas till åtta delar luft. Men det visade sig också att gasblandningen under vissa omständigheter kunde brinna lugnt med en blå låga.

Davy började nu experimentera för att se vid vilken temperatur och hur gasen exploderade. I en glasbehållare exploderade gasen vid minsta gnista, men inte om den omslöts av exempelvis ett smalt metallrör. Davy insåg att metallen kylde lågan så att den inte uppnådde den kritiska temperatur som satte i gång en explosion.

Kunde han nu konstruera en oljelampa där värmen från lågan leddes bort var problemet löst. Men lågan skulle ju också ge ljus, så det gick inte att omsluta den med ogenomskinlig metall. Davys första lampkonstruktion hade en glasbehållare och mängd smala rör som kylde gasen från lågan. Men den var klumpig och opraktisk och glaset kunde lätt krossas. Det borde finnas en bättre lösning.

Och det fanns det.

Davy upptäckte att om han satte en låga under ett finmaskigt metallnät trängde den inte igenom maskorna. Lågan kyldes så effektivt av nätet att inget annat behövdes.

Triumferande presenterade Davy sin säkerhetslampa för Royal Society – brittiska vetenskapsakademin. Lampan bestod av en vanligt oljelampa med veke inuti en strumpa av metallnät. Det var nästan för enkelt för att vara sant.

Inte nog med att man nu hade en ljuskälla som inte orsakade explosioner, lampan kunde också användas för att se hur mycket gruvgas som fanns i luften. Lågan brann nämligen med olika färg och form beroende på koncentrationen av gas.

Davys säkerhetslampa  blev omedelbart en succé i hela England. Nästan.

I trakten av Newcastle hade en ingenjör vid namn George Stephenson konstruerat en egen säkerhetslampa oberoende av Davy. Stephensons lampa hade ett skyddsglas runt lågan och liksom Davys första konstruktion tunna metallrör för kylningen. Stephenson anklagade nu Davy för olovligt plagiat, vilket gav upphov till en segsliten upphovsrättslig tvist. Davy hade emellertid avsagt sig alla rättigheter, och gjorde inga anspråk på annat än ära och berömmelse.

Resultatet av det hela blev att Humphry Davy ­adlades, medan George Stephenson surade och ansåg sig överkörd av överklassen i London. Han beslöt sig för att ägna sig åt något annat, och började bygga ångmaskiner. Tillsammans med sin son Robert konstruerade han de första praktiskt användbara ånglokomotiven. Men det är en annan historia.

Davys lampa kom att användas i alla kolgruvor i Storbritannien utom i Newcastle. Där använde man Stephensons lampa, som fick namnet ”Geordie”. Ordet blev snart också synonymt med kolgruve­arbetare i allmänhet i nordöstra England.

Med tiden vidareutvecklades gruvlampan, man tog det bästa från både Davys och Stephensons konstruktioner. Efter några decennier hade lampan fått den form som visas på fotografierna ovan. Den utvecklade lampan var försedd med säkerhetsanordningar som gjorde att den inte kunde öppnas av arbetarna själva under jord. Den tändes och släcktes av personal uppe på ytan.

Butiker som säljer nautika har ofta moderna kopior av den klassiska gruvlyktan i blank mässing. De flesta saknar emellertid ordentliga metallnät och är bara avsedda som prydnadsföremål. Men det finns gott om äkta gruvlyktor i antikhandlarna i Storbritannien. Ungefär en tusenlapp får man ge för ett lagom buckligt exemplar.

Mer om Humphry Davy och mycket annat finns att läsa i boken ”The Age of Wonder” av Richard Holmes.

PS: Det var George och Robert Stephenson som byggde loket till världens första kommersiella ångdrivna järnväg för allmänheten. Den invigdes 1825, och gick de sexton kilometrarna mellan Stockton och Darlington vid Teesside öster om York.

George och Robert Stephenson tog sedan hem segern vid den stora engelska loktävlingen i Rainhill 1829. Inför tiotusen åskådare besegrade deras lok ”Rocket” John Ericssons ”Novelty” och en rad andra konkurrenter.