Teknikhistoria
Gruvornas väg – från spett till robotarmar
Från spett, spadar och skottkärror, till fjärrstyrda lastmaskiner och robotarmar som själva räknar ut var spränghålen ska borras. Gruvdriften har varit en hörnsten i svenskt näringsliv sedan medeltiden, men är stadd i ständig förändring.
”Den som icke sett Stora Kopparberget, har icke sett Sverige.” Så lyder ett talesätt som ibland brukar tillskrivas Carl von Linné, men som sannolikt var gammalt redan på hans tid. Oavsett vem som myntade uttrycket, säger det något om gruvnäringens historiska betydelse för vårt land.
Sedan urminnes tider hade nordborna framställt järn ur myrmalm och rödjord: avlagringar i järnhaltigt vatten, som helt enkelt fiskades upp med håvar ur kärren eller grävdes fram som rostrött slam vid vattendragen. Men senast på 1000-talet inleddes brytning av underjordiska malmtillgångar i Falun och på Utö i Stockholms skärgård.
Under medeltiden startades allt fler gruvor i Dalarna med omnejd, som i Garpenberg och Norberg. Det tidiga bergsbruket bedrevs inom bergslag, det vill säga grupper av bönder som vid sidan av jordbruket sysslade med gruvdrift.
