Gamla Stans hus hotas av klotter

Anmälningarna av klotter ökar snabbt i Stockholm, från under 10 000 år 2015 till 16 000 år 2016.

För stadsdelsområdet Maria - Gamla Stan ökade anmälningarna från 924 till 1 634 under samma period. Vid sidan av de mest turisttäta gatorna och gränderna är det tätt mellan klottret.

Färgen från sprayburkar och märkpennor sjunker in i porerna i de gamla fasaderna. När de ska saneras måste de slipas och blästras djupt – ibland ner till den medeltida stenen under putsen.

Fasader med kalkputs har funnits sedan medeltiden. På slutet av 1600-talet blev de vanliga i Stockholm. De målades ofta med kimrök som gjorde dem gråblå.

Den gula färgen som gör stadsbilden unik kom till 1699 när överståthållare Christopher Gyllenstierna bestämde att alla nya stenhus i Stockholm skulle ha gula fasader. Slottsarkitekten Tessin den yngre var starkt för beslutet. Det var även Carl Hårleman som tog över slottsbygget när Tessin dog. Hans eget hem, Hårlemanska malmgården, har den gula tonen. Det har också flera av hans byggnadsverk, som Stockholms gamla observatorium.

Vanliga fastighetsägare var mer skeptiska: man var rädd att den gula färgen skulle hålla dåligt och bli dyr.

När Gyllenstierna gick ut med sitt dekret och under hela Hårlemans karriär använde man tillsatt ljusockra eller guldockra i kalkfärgen för att ge den gula tonen. På 1740 utvecklades ett alternativ: järnvitriol. Det kunde utvinnas inom landet och var billigt. Ämnet användes redan för att behandla träfasader, vilket gav dem en grå laserad ton. Det var också en delkomponent i Falu Rödfärg, och på 1700-talet trodde man att det skyddade mot röta.

1743 upptäckte man att järnvitriolen gav en hållbar gul eller gulorange ton i kalkmjölk. Och den var mycket hållbar, perfekt för den växande stadens husfasader. Kalkputsade fasader kan hålla i ett par hundra år om man bättrar på ytskiktet då och då.

Läs mer:

Genom att bryta färgen fick man till en färg som liknade sandsten, vilket var modernt. Längre fram under 1700-talet blev det trendigt med allt ljusare fasader. Runt 1850 började färgerna bli mörkare igen.

Kalkputsen och kalkfärgen hängde kvar till 1950-talet. Men i ivern för nya sätt att bygga husfasader föll de gamla metoderna bort. När man insåg att de gamla husen mådde bäst i gamla material hade hantverket nästan gått förlorat. Misslyckade experiment gav kalk dåligt rykte. Men till slut lyckades hantverkarna ta tillbaka de gamla konsterna. Gamla stans gula stadsbild var säkrad.

Färgen mörknar när den åldras och kan därför vara svår att matcha när man lagar skador. Och har fasaden en gång målats med kalkfärg måste man fortsätta med samma. Annat fäster inte på underlaget.

Men när klottret och putsen blästras bort öppnas också möjligheter. Stadsmuseet i Stockholm dokumenterar och analyserar murverket som blottas. Och eftersom många av byggnaderna i Gamla Stan innehåller delar från medeltiden ger klottersaneringen ny kunskap om stadens byggnadshistoria.

Det här är en artikel från tidningen Teknikhistoria nummer 5, 2017. Prenumerera på den här.